Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

En torsdag

Hej hallå!

Förtillfället ligger jag i min säng och käkar julgodis och inväntar att Harry ska komma hem. Egentligen hade jag väl tänkt vara ute och åka fortfarande, men det var så galet kallt, plus att min ork för att leta rätt på någon att åka med inskränkte sig till att messa Jamie och sedan ändå strunta i att åka över till Menuires eftersom jag hade hunnit omvandlas till en istapp i liftarna på väg upp till Mont de la Chambre.

Jag tröstar mig och mina kalla fötter med att det är minst sagt variabel sikt och att vinden såvitt jag kunnat utröna verkar ha gått smått bananas på snön.

Men det var skönt att komma ut och åka en sväng iallafall, även om det bara blev typ två timmar och även om det är plågsamt mycket folk i backarna. Igår blev det ju inget åkt alls – en smärre snöstorm ledde till att jag fick jobba långpanna, och en irriterande energidipp igår morse gjorde att jag inte alls var sugen på att stressa ut i backen i en och en halv timme innan jobbet. Så kan det vara ibland, jag intalar mig att min kropp är tacksam för den extra vilan och i gengäld kommer vara superpigg nästa gång jag egentligen inte borde vara superpigg men vill vara det.

Annars då.. jag har jobbat tre kvällar så jag har inte gjort så mycket mer än det plus att åka skidor. I förrgår lyckades jag lura med Jennelie ut i backen i några timmar, vilket jag är väldigt nöjd med. Det är ju som bekant så att inte alla härnere är lika skidåkningsbesatta som jag, och då kan det vara rätt lagom att åka runt med någon som är mycket långsammare än en själv, särskilt en sån dag när en själv mest är trött och förkyld men ändå inte vill sitta inne och uggla.

Ja, och julafton var supernajs. Mamma påtalade att det förra inlägget kunde tolkas som lite deppigt, men så är alltså inte fallet. Jag åkte skidor i sju timmar med mig själv, kollade på Kalle och Karl-Bertil, åt julgodis och drack glögg, tog ett jättelångt bad och hade det allmänt stillsamt och behagligt. Det är skillnad på att vara själv och att vara ensam.

 

Nu är det jul igen..

..och eftersom universum ibland är en gnutta ologiskt så är jag tro det eller ej ledig hela dagen.

Vad jag tänker hitta på? Typ ingenting, vilket i alla hittills tillfrågades öron tydligen låter jättesorgligt, men jag vill faktiskt inte göra så mycket. Jag har i det närmaste noll julstämning just nu så jag tänker äta frukost, och sen tänker jag dra ut i backen och åka upp med Cascades och känna efter vartåt skidspetsarna helst pekar, och ditåt åker jag. Och sen när jag är klar med det tänker jag åka hem och laga pasta carbonara eller köttfärssås (jag har inte riktigt bestämt mig än), och efter det ska jag solofrossa i pepparkakor och julgodis och glögg samtidigt som jag kollar på 2007 års version av Kalle Anka och Karl-Bertil på min dator.

Får jag ihop det så är jag mer än nöjd.

Förra året var jag oförklarligt deppad över att jobba hela julafton och inte hinna kolla på Kalle och inte äta några köttbullar, men i år känner jag mera ”meh” fast jag är ledig. Jag har det inte riktigt i mig att käka julbord på Scandi, jag kan inte riktigt sätta fingret på varför mer än att jag känner att jag inte vill. Och eftersom det inte är något måste så låter jag därför bli. Det är ju som bekant någonting med organiserat ätande som stressar mig, och kanske ännu lite mer när det innefattar en massa traditioner och att vistas bland folk som gillar julen sådär mycket att det nästan går överstyr. Inte för att det är något fel med att genuint gilla julen, det gör jag med. Bara inte riktigt på samma sätt.

Det känns bättre med en smått Grinchig julafton på egen hand, faktiskt.

Hursomhelst, nu ska jag upp ur sängen och ut i solen och det förmodade slasket, för enligt väderleksrapporten ska det vara plusgrader idag. Spännande.

Joyeux Noël på er allesammans. Pusshej!


PS. Igår lyckades jag dödscarva så hårt nerför Biolleybacken borta i Courchevel att jag på nåt vis har sträckt en muskel på höger sida av bröstkorgen. Fråga mig inte hur, för det är typ den benigaste delen av hela mig med undantag för armbågarna så jag förstår inte ens vad som finns där som är tillräckligt obenigt för att sträcka, men ont gör det. Hursomhelst så var det värt det, för dra mig baklänges så bra skidåkningen var igår! Folktomt, svinbra snö och trevligt sällskap. Sex av fem toasts.

Kittla inte en sovande drake

Vissa saker är svåra att återberätta i text så att de blir lika roliga som i verkligheten, men apropå dethär med elevhemmen i Hogwarts, ni vet. Idag kan jag ha fått det mest Gryffindor-aktiga svaret på en fråga någonsin.

H: So, if you went to Hogwarts, you’d be in Gryffindor..?

M: Of course I would. (Sagt med den där sortens tonfall som väldigt tydligt markerar att allt annat är fullständigt uppåt väggarna otänkbart.)

Och när vi ändå är inne på ämnet så har jag även lärt mig att elevhemmen, förutom Gryffindor, inte alls heter samma sak på franska som på engelska. Poufsouffle, Serdaigle och Serpentard.. där ser man.

The 1975 – Chocolate

The 1975 – Chocolate
(The 1975, 2013)

Jag är som förmodligen bekant kroniskt svag för basgångar, och denhär jäveln välte mig ungefär lika hårt första gången jag hörde den som tja.. basgången i Madeline, eller föralldel Kom Igen Lena. Det svänger, som bara den.

Typiskt bra lyssna högt med hörlurar-låt helt enkelt. Och typisk nynna-med-basen-låt.

Belle vie, bonne neige

Klanen Williams/Hodkin har återvänt! Ordningen i Bellevilledalen är återställd!

Med det vill jag alltså säga att jag tillbringat åtskilliga timmar idag med att flänga runt i Saint Martin och Les Menuires tillsammans med Jamie och hans syskon plus svåger. Utomordentligt trevligt. Snön är verkligen oförskämt bra i pisterna just nu och även om jag verkligen inte har någon power i benen än så är det så himla kul att bara ösa.

Imorgon blir det förmodligen Courchevel eftersom den stora turistinvasionen äger rum på söndag, och i övrigt njuter jag mest av att vara långledig och typ frisk igen.

Huruvida jag sedan åstadkommer estetiskt tilltalande slalomsvängar är en annan fråga.

Degbollar och degiga ben

Peppar peppar, men jag tror faktiskt att jag börjar repa mig på riktigt nu. Det är lite svårt att säga, eftersom min kropp enligt gammal god självplågningssed tjongade till med mensvärk modell värre lagom tills febern gav med sig igår, så jag har även fortsättningsvis knaprat smärtstillande, men jag tror att jag mår bättre. Men det känns i benen  att jag inte är i någon direkt toppform. Det beror nog i och för sig lika mycket på att december inte bjudit på särskilt många hellånga åkdagar som på att jag varit lite sjuk, men ändå.

Skönt då att vintern är lång, och att tre dagar utan skidåkning hur tråkigt det än må vara är en fis i rymden i det stora hela.

Imorgon hoppas jag att jag vaknar och är pigg som en mört, för isåfall är det seriöst supermegaintrovert Tre Dalarna-rejs som gäller. Thomas och Karolina undrade om jag ville hänga med på topptur, och även om svaret på det egentligen är ett rungande ja, så tror jag att det är lite i tyngsta laget eftersom jag förtillfället blir alldeles lagom jättetrött av att åka utförs. Uppförs får med andra ord vänta lite till. Och med tanke på hur ohemult bra pisterna är just nu, och att mina skidor är nyvallade och med hela belag så känns pistsmisk som en fullt rimlig sysselsättning.

De två senaste dagarnas åkande har förövrigt varit tidsmässigt begränsade, men ändå väldigt kul. Igår var jag och Lisa en snabbsväng över i Menuires i väntan på att de andra som hon skulle till Folie med skulle komma tillbaka från Courchevel. Och Menuires, je t’adore. Å ena sidan är allting där så uppenbart och välmenande blått, å andra sidan finns där så många krön och smygvägar ner i hang som så få personer tar att jag kan hålla på i dagar och köra varv på varv. Charmfaktorn är inte på topp, men vad fasen gör det när Plan de Bouquet ligger och väntar som ett vitt salsgolv i solen redan i december när den var åkbar totalt två veckor på hela förra vintern?

Ingenting är vad det gör. Jag älskar den backen, och spelar roll att det tar tolv minuter upp med äggliften när ingen annan hittar dit. Lågsäsong och Menuires är en match made in heaven, jag menar, till och med David Douillet, den röda eländesbacken uppifrån Mont de la Chambre, var gemytlig igår. Mmm. Nördfnatt, och knappt en full student så långt ögat kan nå.

Idag hade jag egentligen tänkt vara ute länge, men mensvärken från helvetet tyckte att jag skulle hålla mig horisontell framåt lunch, så istället blev det tre snabba och väldigt jobbiga vändor i Stade, plus diverse annat småskräp innan det var dags för julehygge.

Konstaterande 1: I våras kunde jag åka hela Stade-backen utan att sladda. Det kan jag inte nu, och detta bör åtgärdas. Teknikfokus anbefalles, HB.

Konstaterande 2: I Danmark äts det någonting som kallas æbleskiver på jul. Varför det kallas så är smått orimligt, för æbleskiver är till sin konstitution ungefär som Timbits, alltså om någon bestämt sig för att tillaga degbitarna som blivit över när en gjort hål i donuts. Fluffigt, sött och doppat i florsocker. Inga äpplen och inga skivor någonstans. Enligt Thomas så var det äpplen i dem på forntiden, men att äppelbitarna efter hand har rationaliserats bort eftersom folk inte gillar grönsaker, eller nåt. Gott men förvirrande kan vi sammanfatta det hela som.

Efter æbleskivorna och glöggen somnade jag en stund, sen hämtade jag p-mat (sej med potatismos och nån syrlig sås, mums!) och sen har jag spelat Rollercoaster Tycoon och käkat julgodis. På det hela taget en klart godkänd torsdag, och även om det är kämpigt att jobba när jag är sjuk så är det väldigt skönt att vara ledig och frisk på samma gång nu.

Förutom det så har det inte hänt så mycket.. Harry har (en gnutta motvilligt) åkt hem till Irland för att fira jul så jag är ensammen i en hel vecka. Men å andra sidan så har Jamie (och sisådär tusen andra medlemmar av familjen Williams) ankommit till Les Menuires ikväll, så jag är på intet sätt övergiven, även om jag misstänker att Jamie kommer ha fullt upp med släktingar i det närmaste.

Nä hörrni, nu ska jag sova. Vi hörs!

Förkylningsuppdatering

Positivt: Jag mår bättre.

Negativt: Jag mår fortfarande inte jättebra, och absolut inte så bra att jag bör tillbringa x antal timmar frysandes om fötterna jämte Emile Allais-backen borta i Courchevel.

Så nä, det blir ingen storslalom live för mig i år heller, vilket suger litegrann. Istället tänkte jag traska ner till jobbet och skölja löjliga mängder sallad och förhoppningsvis luska fram någon sändning av spektaklet på telefonen eller radion.

I övrigt händer det inte så mycket, mer än att jag haft säsongens hittills längsta skiduppehåll på hela två dagar, allt för att bli av med idiotförkylningen så fort som möjligt. Så igår spelade jag två banor på Rollercoaster Tycoon, skrev några ytterst försenade julkort, gick till posten och köpte frimärken samt jobbade i sju timmar och det var typ allt.

Vila verkar ha funkat för det gick helt okej att jobba också, med viss påhejning av Ibumetin. Och till skillnad från stackars Robin så har jag inte en hosta som för tankarna till Skorpan i inledningen av Bröderna Lejonhjärta, och det hjälper också en aning. Jag var inte pigg, men jag var definitivt inte den minst pigga kocken igårkväll.

Så planen för dagen är att ta kontroll över salladssituationen, och därefter beroende på mående masa mig ut i backen en stund för att insupa lite solsken, och sen jobba lite till (läs: hela kvällen).

Det är typ det hele. Egentligen borde jag väl även vara superstressad över att det mycket väl kan vara en riktigt bra puderdag idag, men jag har det inte riktigt i mig. Dels för att jag är realist och vet att jag inte är i närheten av tillräckligt pigg, och dels för att det är något med hysterin som ibland uppstår kring offpiståkning såhär års som bara gör mig stressad och oglad. Det är som nån sorts försenad reaktion på alla instabangers och skit. Jag pallar inte delta, säsongen är lång och bara för att en sväng blir snygg på bild betyder det inte att åkningen egentligen var nåt att skriva hem om.

Eller så är jag bara bitter.

Je ne sais pas.

Hello decemberförkylningen, my old friend..

.. I’ve come to cough at you again.

Ungefär så.

Ni vet den där bedrövliga känslan av att gå från pigg, glad och kärnfrisk till ett febrigt vrak på uppskattningsvis 47 minuter? Det var jag på jobbet igårkväll. Först trodde jag att det var en överdriven stressreaktion på en irriterande salladsförsening, men det var det inte. Idag har jag ont i halsen och feber och känner mig allmänt risig, så det är hardcorevila som gäller eftersom jag bara är ledig idag och det numera är ett satans jävla meck (läs: måste ha läkarintyg, det vill säga måste gå till Centre Medical och hosta upp x antal alpdollar) att behöva sjukanmäla sig från jobbet.

Harry är iallafall återigen kandidat för Världens Bästa Roomie och gick och köpte halstabletter åt mig innan han och hans kompis Mel som är här på besök begav sig ut i flatljuset.

Det är åtminstone ett litet plåster på såren, att sikten är mer eller mindre skit. Visserligen var ju min grundplan för idag att åka bort till Meribel pga träd, men jag försöker låta bli att tänka på det just nu. Istället roar jag mig med att ladda ner Steam för att kunna spela Rollercoaster Tycoon igen (det slutade funka sist jag uppdaterade operativsystemet på datorn, hrmpff) och överdosera på Fisherman’s Friend.

Mest av allt är jag lite vrång och besviken för att jag hade planer på att ha en Riktigt Rejäl Åkdag idag. Ni vet en såndär när en är ute i backen från nio till fem och knappt ens stannar till för lunch? Det har blivit så himla få sådana hittills i år, och det gör mig lite dyster. Sen har det ju sina naturliga förklaringar – det har varit väldigt många dagar med antingen snö och/eller blåst och nollsikt eller med jättemånga minusgrader, plus att jag haft väldigt få lediga kvällar såhär långt. Men säsongen är lång och det ordnar sig nog i sinom tid.

Jag har iallafall varit över till Courchevel och Meribel en gång denna veckan, och det var riktigt gott om snö, men frustrerande få liftar öppna. Nu är det nog fler dock, det ökar ju på stadigt hela tiden, och om det inte kommer ett extremt oväntat högtryck nu innan jul så lär ju precis allting öppna tills nästa lördag.

Vi har även hunnit med säsongens första snögropsgrävar-transceiverträningstillfälle, i torsdags. Vansinnigt blåsigt, men som vanligt lärorikt. Det är ju som det är med snögropar – snön kan se helt annorlunda ut femton meter bort – men det ger åtminstone en bild av vad som försiggår nere i allt det vita. Och här börjar verkligen bli en del nu, och till skillnad från förra vintern så blåser det inte bort i samma utsträckning. Det är jag glad för, även om jag inte kan dra någon nytta av ett just idag.

Host på er.

/H

Att samla på bokstäver

Idag har jag lärt mig att kittlig heter chatouilleux på franska.

Uttalas typ chat-o-yö.

Jag är fortfarande inte helt säker på vilket språk som är värst när det kommer till att samla på sig en herrans massa bokstäver för att säga hyfsat korta ord, men franskan är helt klart med och slåss om titeln.

Glad lussekorv på er

Det är dendär tiden på året när jag känner behov av att upplysa internätet om vilken som är min favoritinspelning av lucialåt. Så här är den. Körsång är helt enkelt kickass.

(Och nej, jag är inte vaken 06:43, jag har tindsinställt inlägget. Bafatt.)