Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Det här med att begränsa sig

När det kommer till saker jag gillar så är jag rätt usel på det, om en säger så.

Inte blir det bättre av att jag förtillfället är bosatt på en plats som skryter med i runda slängar 300 soldagar om året. Det har vart en dag med komplett uselt väder här sedan jag kom hit. En dag. Och typ tio i början när det var odrägligt varmt, men solen sken ju i vilket fall, och så länge solen skiner har Heddacarolina kli i benen.

Hursom – kombinationen cykla i genomsnitt 4-5 timmar om dagen plus jobba mellan 6 och 8 timmar efter det börjar ta ut sin rätt – jag är supertrött, fast ändå inte på ett oskönt vis. Bara trött. Idag ska jag iallafall försöka ta det lite stilla, klockan är strax efter tio och jag har fortfarande inte flyttat mig från sängen. Men sannolikheten att jag inte skulle cykla en sväng innan jobbet? Obefintlig.

Fast kanske bara en sväng ner till Huez. Eller två. Eller fem. Egentligen hade jag tänkt vandra, men det finns ingenstans i den omedelbara närheten just nu som jag vill gå till och som inte är invaderat av Megavalanche, alternativt överbefolkat av folk som tagit sig dit medelst bil (*host* Lac Besson *host)*. Missförstå mig rätt, jag är inte emot tillgänglighet och så vidare i största allmänhet, men idag är inte dagen som jag traskar otaliga kilometer i uppförsbacke för att ta mig till en plats med femtioelvatusen turister, en parkeringsplats och en restaurang, hur vackert där än må vara.

Det är lite som att jag får kli i tänderna av folk som tar bilen till Lac du Lou. Jag fattar att inte alla orkar ta krångelstigen från Val Thorens, framförallt inte på tillbakavägen för sista backen upp till byn är mördande jobbig, men när sällskap som varken innefattar små barn eller folk med svårigheter att röra sig sladdar upp på grusvägen till refugen i nån jävla pickis eller stadsjeep, då ser jag rött. Förlåt. Promenadvägarna från både Plan de l’Eau och Chez Pepe Nicolas är extremt tillrättalagda, och lite på samma sätt som att heliski är förbjudet i Frankrike av både miljöskäl och den fina tanken att ingen ska kunna köpa sig till de mest storslagna naturupplevelserna utan vara tvungen att ta sig dithän för egen maskin, lite så känner jag att det borde lagstiftas för att krångla till livet för de människor som tar bilen så långt det någonsin är möjligt. (Se även diverse halländska stränder för en plattlandsvariant av samma fenomen.) Äugh.

Nu ska jag äta frukost och cykla en sväng så jag slutar morra över den förslappade mänskligheten.

Förresten! Innan jag tappade tråden och började ha en massa Åsikter™ så hade jag egentligen tänkt nämna att jag lyckats skaffa mig ännu en QOM på Strava, den här gången på den blå leden som, eftersom den går rakt under DMC-liften, har det passande namnet Run DMC. Fråga mig inte hur det gått till, men med tanke på hur få tjejer jag ser som cyklar utförs ordentligt här (Megavalanche är f.ö. en ofantlig korvfest, jag snackade med en tysk kille igår som sa att det bara är 55 tjejer som kör i år, det är nästan så jag blir sugen på att anmäla mig själv till 2020 fast ändå inte för jag är både för feg och för dålig och helt utan tävlingsinstinkt – jag skulle bara ge upp halvvägs nerför den snöiga biten och det har jag ingen lust att betala 100 euro för att göra, det kan jag göra gratis på min fritid) så råder det ingen mördande konkurrens direkt.

Däremot lär det nog dröja innan jag lyckas med detsamma på någon röd led, håhå jaja.

Iallafall, det här med Strava är kul – både för att jag kan se vart jag varit och irrat runt, men också för att jag faktiskt ser att jag utvecklas, vilket inte alltid är så enkelt eftersom jag ofta cyklar själv.

Nu: ett nytt försökt på detdär med frulle.

Peas!

/H

Vem har målat mina bältdjur blåa?!

Rubriken är en hommage till en av mina absoluta favoritseriestrippar – en där Nemi blir väckt av att telefonen ringer, varpå hon yrvaket vrålar ”HUR VÅGAR DU RINGA MIG EFTER ATT HA MÅLAT ALLA MINA BÄLTDJUR BLÅA??!”.

Ungefär så kände sig min hjärna klockan 08:04 imorse när Ben ringde och frågade mig hur man får igång fritöserna på jobbet (en sak som alltid stämmer i all  världens restaurangkök är att diverse köksutrustning har egendomligheter för sig som inte finns förklarade i någon bruksanvisning utan kräver personlig kännedom och en rätt stor dos tur innan utrustningen ifråga gör något som är i närheten av det som kan förväntas av den, ähum, sidospår).

Jag, eller min hjärna, var vid tillfället extremt upptagen med en dröm där jag precis höll på att ta reda på om min gamla kassettbandspelare/radio fortfarande funkade, och blev inte så lite desorienterad av att

1. bli brutalt väckt av telefonen 26 minuter innan det första larmet skulle gå igång

2. vakna i Alpe d’Huez när jag i drömmen befunnit mig i någon sorts hittepåversion av Stockholms skärgård

Lagom förvirrande.

Kassettbandspelarradion lever och frodas förresten såvitt jag vet i pappas badstuga.

Rapport från en mycket stillsam tisdag

Lågsäsongen har sänkt sig som en himmelsblå filt över nejden och de senaste dagarna har det varit sympatiskt folktomt överallt. Tempot på jobbet har också gått ner en aning sedan vecka sju, vilket är både skönt och irriterande. Det blir liksom lätt lite sömnigt när en är van vid att jobba i 110 knyck och plötsligt inte behöver hålla totalt vansinnestempo. Men förr eller senare kommer det säkert en snöstorm och då står en där igen med barbecuesås på hela underarmarna.

Hursomhelst är det väldigt njutbart just nu. De senaste dagarna har jag åkt snowboard, både för att det är kul och för att jag har en mindre konflikt med min högerpjäxa och därför tar tillfället i akt att låta högerfoten mysa i mjuka snowboardboots istället. Igår åkte jag så många varv i Moraine att jag tappade räkningen, men det var många och det var kul. Det är fortfarande så med snowboard att jag kan märka skillnad från gång till gång, och det är väldigt motiverande. Lite mindre motiverande att mina bindningar definitivt börjar ge upp, men reorna borde börja snart så jag ska nog kunna åtgärda det också. Tycker ändå att elva år är en helt okej livslängd på ett par snowboardbindningar.

Och nu kan jag åka över den lilla branta knalten till vänster i backen utan att stanna och oroa mig för saker och ting, och det tycker jag är himla trevligt.

Var ute igen imorse innan jobbet och det gick bra igen, vilket också kan ha och göra med att jag inte bara åker bräda när det är skitväder och/eller jag är bakfull. Det har annars varit ett signum, åtminstone enligt Hanna. Hedda på bräda om solen skiner = bakis. Fast det stämmer alltså inte längre.

Och med start imorgon blir det snowboardpaus i några dagar, det är dags att köra in sig på ett par nya skidor. Mina älskade pistskidor har åkt på ett par stenar för mycket och är i största allmänhet rätt slutkörda efter drygt två säsongers intensiv användning, så idag damp det ner ett par nya lagg till mig lagom tills att jag kom till jobbet (får saker skickade hit eftersom det är mer sannolikt att någon är här än hemma i lägenheten). Typ samma sorts skida som de jag haft innan, men lite längre, lite styvare och med tre meter längre svängradie (Rossi Hero LT 172 om någon faktiskt undrar). Så imorgon ska jag ut och skrämma skiten ur mig själv i någon lämpligt folktom backe har jag tänkt. Det blir lätt så att jag kör lite för fort när jag får feeling och eftersom merparten av de få veckisar som faktiskt är här denna veckan är så exemplariskt instabila så tänker jag att jag ska hålla visst avstånd till dem.

I övrigt händer det inte så mycket, Jamie är i Morzine igen, på sin allra sista kurs innan han är helt klar så jag hoppas att han klarar den så han aldrig behöver åka till Morzine igen (inget ont om Portes du Soleil men de verkar ha väldigt dåligt med snö där mest hela tiden..). Så förhoppningsvis blir han godkänd så kan vi ha en riktig brakfest sen när han kommer tillbaka.

På torsdag är det kanske storslalomträning igen (hoppas hoppas, det vore kul att få testa med den nya skidorna) och om väderleksrapporten håller i sig så kanske vi kan få lite aprilpuder nästa vecka.

Det var nog allt för nu.. nu ska jag ta och marinera tio kilo revbensspjäll innan kvällsruschen börjar.

Pusshej!

/H

Apelsinkakor, bloggmorgon och solidarity forever

Finns det något drömmigare än att jobba 11-16 en dag när solen skiner?

Ja, absolut.

Men, eftersom jag under inga omständigheter vill jobba på söndag när mamma kommit hit, och ändå ville göra någon sorts försök att få ihop timmarna jag ändå inte behöver jobba tack vare övertiden jag samlade på mig i början av säsongen så tog jag en för laget och schemalade mig själv på detta fantastiska dagspass idag, tjoflöjt.

Egentligen handlade det mer om att jag inte ville sätta någon av de andra på nämnda fåniga dagspass, och att jag hellre har dagen fri imorgon för då har jag träning 12-14.

Iallafall.

Jag hade som plan att jag skulle göra som i tisdags och kuta ut i backen i 1,75 timme innan jobbet, men nu ligger jag här och bloggar istället. Sen tänker jag gå upp och göra en stor kopp varm choklad med tillhörande polarkaka-fast-inte-riktigt och lyssna på P4 Stockholm och glädjas åt att den tiden av mitt liv när jag tillbringade två timmar om dagen på pendeltåg och bussar är sedan länge förbi.

(Jag hade det bra i Stockholm, det hade jag. Men jag har det bättre här trots allt.)

Försöker vara lite snäll mot mina ben och knän också. I förrgår var en relativt lugn dag för benen – jag jobbade långpanna och var alltså bara ute i 1,75 timme på morgonen. Lagom för att jag skulle komma till jobbet och vara såpass sprudlande glad och energisk att Hanna blev uppriktigt förvånad. Det är inte direkt standard att Hedda kommer till långpannor med ett överskott av positiv energi, men den senaste månaden har jag haft så få av den varan att jag liksom inte kan med att vara tjurig. Visst om det hade varit en puderdag, men när det är en vanlig sportlovsdag med femtioelvatusen mer eller mindre korkade veckisar i backarna och jag dessutom hunnit åka lite innan jobbet? I förhållandevis obefolkade backar till och med? Då gäller det att vara positiv. Plus att jag verkligen gillar att jobba med David och det fick jag göra i förrgår.

Dessutom visste jag sedan innan att jag skulle göra både kakor och cheesecake, och det tar sin lilla tid, och det var jag mentalt inställd på. Kakorna blev förövrigt jättegoda, även om jag glömde bakpulvret. Knepet är apelsinzest, och apelsinjuice. (Ja, jag har dille på att ha zest av olika slag i absolut allt.) Ska ha lite mindre socker i nästa gång bara. Det kan även ha varit så att jag åt så mycket cheesecakesmet att jag inte var hungrig när det var dags för personalmat, håhå jaja.

Dessutom gick strömmen bara tre gånger under kvällsservicen – standardhöjning!

Igår vaknade jag upp till ännu en dag av solsken och liftköer, sådär lagom degig i huvudet som en blir av att jobba tretton timmar och sedan sova sex-och-en-halv. Som tur var så fick jag en extra vaken timme på mig att verkligen vakna till eftersom Jamie satte ett förbryllande rekord i att vara seg. Han brukar vara punktlig, men jag hann åka och leta efter honom vid tre olika liftar i Menuires, och sedan ha en Caprisonne-och-Twix-solo-paus i solen nere vid Tortollet medan jag väntade, så jag klagar inte. Och när han väl dök upp hade de groteska liftköerna i Roc 1 och Roc 2 glesats ur en gnutta, och det var inte heller så dumt.

Jamie har en av sina BASI 4-examina om två veckor, så projektet för dagen var bara att hitta en backe som var tillräckligt obefolkad för att öva teknik i, och som så ofta är fallet när det kommer till att undvika folkmassor är ”Tougnete 2 mitt på dagen” svaret på alla ens frågor. Själv fick jag agera försökskanin och det är både positivt och irriterande att Jamie sällade sig till alla andra människor med koll, och konstaterade att jag rör mig för hastigt upp ur sväng, och att jag har svårt att sätta jämnt tryck i andra halvan av svängarna när jag kör kortsväng.

Seasoncampträningen igår var också på temat kortsväng, som en mjukstart inför pucklarna vi ska ta oss an på fredag (hjälp!), och efter i princip en hel dags åkning dedikerad till kortsvängar så har jag nu huvudet fullt av en lång lista på saker jag ska jobba med, framförallt pendling och att göra något åt min fåniga armföring (kortare stavar!).

Hrmpff.

På kvällen hade jag tänkt tvätta, men jag hade ingen lust så jag tog ett långt bad och sedan kröp jag upp i sängen och kollade på Pride. Jag har tänkt se den filmen i flera år men inte kommit mig för, och det är bara att konstatera att den är uppe där med Billy Elliot, Wall-E, Upp och Amélie på listan över ”filmer jag kommer tjata om att folk måste se i resten av mitt liv”.

Som jag fulgrät i slutet. Vilken film!

Sen somnade jag till ett avsnitt av Barnmorskan i East End bara för att det kändes som en bra avrundning.

Avslutningsvis vill jag bara berätta att jag efter elva år i Frankrike kommit ett steg längre i sökandet efter något som är likvärdigt extrasaltat Bregott när det kommer till smörgåspålägg. Sist jag var nere i Moûtiers så hittade jag en demi-sel-version av smöret jag alltid brukar köpa, och även om jag inte riktigt förstår hur demi-sel rakt översatt kan hänga ihop med extrasaltat så är smakupplevelsen faktiskt inte så långt ifrån. Mina mackor har den senaste tiden blivit väldigt mycket bättre. Jag är nöjd.

Om de nu bara kunde börja tillverka funktionsdugligt havregryn och normala köttbullar också så skulle det bara vara mellanmjölk, falukorv och Marabouchoklad kvar på listan över matvaror som jag saknar konstant.

Pusshej!

/H

Dags för en paus

Jag har tappat räkningen på hur många dagar det var sedan jag inte åkte skidor (eller snowboard) senast. Tror det är 16 eller 17. Hursomhelst så är idag en vilodag. Jag var mentalt påväg att bege mig ut när telefonen plingade till med en notifikation från 3 Vallées-appen, som meddelade att ”storm is coming, please return to your own valley via the remaining open links” och då kände jag att näe, idag är dagen då mina trötta knän ska vila helt och hållet.

Dessutom är jag bara på standby på jobbet, så med lite tur blir jag helt ledig, och imorgon börjar jag om på noll igen.

Tror jag kan behöva det, det har varit alldeles för kul att åka på sistone. Har haft ett par dagar av att virra runt borta i Courch, och i förrgår när jag tänkte att jag skulle ta det lugnt råkade Jockeys vara nypistad och folktom på detdär sättet som bara gamla störtloppsbackar omgärdade av ståtliga granar kan vara, så istället för lugnt blev det full kareta* ner i skogen till 1300 några vändor och i förlängningen ben som kändes som slajm i princip hela vägen hem. Sen kom jag till jobbet och utsatte stackars Hanna för en superentusiastisk treminuters-monolog om hur jag nog kommit på vad jag gör för fel med stavisättningen (håller händerna för tätt + har lite för långa stavar). Hon slutade lyssna efter typ 30 sekunder, men hon var ivartfall glad att jag var glad.

Iallafall så kan en väl konstatera att konceptet åka skidor 3-6 timmar om dagen och därefter stå upp i ett kök i åtta timmar till inte gör under för återhämtningen direkt.

Igår tog jag det faktiskt lite lugnare, två timmar av bara cruisa runt i blåa backar här hemmavid. Det var flatljus men folktomt – typisk lördag. Lyssnade på Radiosportens sändning från VM i Åre samtidigt, vilket var en riktigt trevlig kombination. Min fantasi går sådär lagom i spinn av att ha ett störtloppsreferat i öronen samtidigt som jag själv försöker öva pendling och att få snabbare tryck på den nya ytterskidan.

Hmm, vet inte om jag har så mycket mer att säga om dagen idag – jag och Adam gick till Tango och kollade på störtloppet, och det känns lagom att Lindsey Vonn slutade trea. Det hade varit lite väl mycket Hollywood om hon hade vunnit. Sedan tillbringade jag en och en halv timme i badkaret för jag insåg att jag inte duschat på tre dagar, och nu sitter jag här och äter pepparkakor och lyssnar på min Spotifylista med fransk musik och ska skriva vidare på ett lite mer informativt blogginlägg som jag hållit på med i några dagar. Kanske hinner posta det ikväll, vi får se.

Pusshej!

/H

Fotnöt: Full kareta innebär alltså storslalomsväng med viss sladd ut ur sväng eftersom jag inte är galen och känner mina begränsningar. Fort med Hedda-mått mätt, alltså. Höll ändå på att mosa mig själv medelst g-krafter där backen korsas av ett längdskidspår (!) pga hade helt glömt bort den kompressionen och den syntes dåligt.

Vem vill vara indirekt sunkig?

Efter gårdagens storstädning blev jag en smula kontemplatorisk, och nu när jag har varit ute och åkt i flatljus i x antal timmar så jag har hunnit strukturera mina tankar en aning, så jag tänkte ge mig på att försöka formulera dem i text.

De senaste typ fyra åren har jag bott med diverse mer eller mindre okända människor, merparten av dem män i 20-någontingårsåldern.

Gemensamt för typ alla olika boenden och roomies är att jag mer eller mindre omgående erbjudit mig att ta hand om den allmänna städningen, oftast med orden ”jag vill ha det ordentligt gjort, så jag kan ta på mig det”. Plus att jag kräver en minimal motprestation i form av ”håll dig ur vägen när jag städar, och se till att jag aldrig behöver be dig ta ut soporna”, typ.

Idag kom jag på vad det är med ovanstående arrangemang som skaver.

Det är inte att jag kryper runt på golvet med dammsugaren och jagar andra människors chipssmulor och tvåcentsmynt (jag dammsuger inte upp mynten, duh). Nej, det är att ingen någonsin har protesterat.

Jag är inget städfreak, men jag är uppvuxen i ett litet hus och har lärt mig att det är smart att städa typ en gång i veckan för att saker och ting inte ska bli äckliga och mer svårstädade än nöden kräver. Och på små ytor har var sak sin plats, annars blir det kaos fortare än du hinner säga ”kvadratmetersoptimering”.

Hade något sagt ”jag tar hand om städningen så att det säkert blir ordentligt gjort” till mig hade jag blivit svinsur och sett det som en utmaning. För ärligt talat, det jag faktiskt gör är att infantilisera mina medboende, även omd et är på ett hyfsat snällt sätt. Jag säger det inte rakt ut men i praktiken signalerar jag ju inte att de klarar av att städa en toa, skrubba rent en spis eller dammsuga ett golv. Vem vill vara den personen? I ett första skede så är det kanske soft att ha en roomie som tar hand om städningen, men när den roomien säger ” jag tror inte att du kan städa”, är det verkligen så najs i längden då? Även om det är säsong och föralldel trevligt att slippa ta i en dammsugare på fem månader..?

Je ne comprends pas.

En ledig onsdag

Till ingens förvåning (åtminstone inte min egen) så är det februari, och här sitter jag med typ tjugo halvskrivna och opublicerade blogginlägg som fastnat i ett träsk av sömnbrist, energibrist och självkritik. Så jag tänkte att jag börjar med att lägga ut detta – en dagsaktuell snutt som avhandlar just dagen idag, och sen får vi väl se om jag får tummen ur och gör något av alla de halvfärdiga förr eller senare.

Idag åkte jag först till Orelle, och därefter hela vägen bort till 1650 och tillbaka. Fastnade några vändor i Chanrossa, eftersom både den röda och den svarta var pistade och jag var där lagom till klockan ett när alla veckisar kollapsar för lunch och backarna blir sympatiskt folktomma. Sen åkte jag ner till 1650 och tog Lille Bosse bara för att det är världens mysigaste lilla knapplift. Efter det tänkte jag åka tillbaka via Col de la Loze, eftersom Saulire inte är jättekul på eftermiddagarna under högsäsong. Tyvärr gick det sådär eftersom Dou des Lanches hade valt att gå sönder, dagen till ära. Sådär lagom kul att stå halvvägs nere i La Tania 1,5 timme innan liftarna stänger och inse att jahaja, det är bara att åka tillbaka mot Saulire igen. Tre liftar senare var jag uppe på Saulire och råkade snubbla över något så trevligt som en icke-pucklig Grande Rosiere (lång, svart pist ner mot Mottaret). Jättekul, men det var även den definitiva dödsstöten för mina ben, som helt klart kände av den knappa miljon kortsvängar jag gjorde igår och i förrgår.

Såklart var det jättelång kö i Plattieres, så jag tog den konstiga stolliften utan fotstöd, och åkte över till Menuires den vägen istället. Jag hade liksom inte tänkt stå och armbågas i kön till Côte Brune ändå, sånt har jag inte ork med såhär års. Det är en såndär grej som jag antar kommit med antalet år jag hängt här – jag tycker det är mysigare att stå och filosofera i tio minuter med solen i ögonen på Gros Tougne-transporten, och åka hem till VT den vägen, än att ta den snabbaste vägen tillbaka.

När jag kom hem fastnade jag i lobbyn i tio minuter, för Yaya tyckte att det var mycket viktigare att hon blev klappad på och kliad på magen än att jag fick ta hissen upp och kollapsa i sängen. Det gjorde jag i och för sig sedan, men med lite fördröjning. Hundskrälle.

Resten av dagen och kvällen har varit rätt ointressant. Jag har tagit ett bad, ätit kvällsmat två gånger och storstädat lägenheten (det tog två timmar, jag blev överambitiös och skrubbade inuti köksskåpen samt lagade kökslådan som har varit trasig så länge jag bott här – det tog tio minuter och tre små spikar, håhå jaja lätt att vara efterklok och så vidare). Och nu ligger jag i sängen och lyssnar på fransk musik på Spotify och försöker samla ihop tillräckligt med energi för att klättra ner och borsta tänderna. Ibland trivs jag nog lite för bra här uppe i min loftsäng. C’est la vie.

Förövrigt så har jag börjat få styr på min borttappade högerarm, jag tror att problemet har att göra med att jag fortfarande håller händerna för tätt ibland. Ska fokusera på att köra lite bredare ett tag nu och se om det hjälper.

Pusshej!

/H

Heffaklumpskorvgryta

Jag lagar väldigt sällan mat – kontentan av att jobba med matlagning, vara genuint ointresserad av matlagning (paradox, jag vet) och dessutom få p-mat även på lediga dagar. Men, ibland händer det. Därför tänkte jag idag delge er receptet på Heddas korv-och-paprika-heffagryta, eftersom den blev hundratio procent effing awesome och jättegod.

Ingredienser:

  • En gul lök (två om dom är små)
  • Fyra stora klyftor vitlök (minst)
  • Korv (valfri sort och mängd – jag är pank och inte kinkig så jag kör på knackisar vilket är den franska motsvarigheten till Denniskorv)
  • En röd paprika eller två (gul eller orange funkar också, men absolut inte grön)
  • Creme fraiche, en femdecilitersburk eller så
  • En skvätt grädde eller mjölk
  • Tomatpuré
  • Ketchup
  • Olja eller smör
  • Salt, peppar, paprikapulver, indisk kryddmix (eller curry)

Tillvägagångssätt:

  1. Hacka löken och pressa/riv/finhacka vitlöken (beroende på tillgängliga verktyg) och fräs det i en stor kastrull i olja eller smör.
  2. Hä i en respektabel mängd tomatpuré i lök-fräs-blandningen och låt fräsa någon minut till. Jag vet inte exakt varför, men en tidigare kollega som både kan och gillar att laga mat har lärt mig att det är bra att göra så.
  3. Häll på creme fraichen och ha i paprikan (som du någon gång mellan steg 1 och 2 har skurit i lagom stora bitar. Hur stora bitar som är lagom är helt upp till en själv att bedöma.
  4. Om du har billig och lite dyster korv, skär den i lagom bitar (se punkt tre), och stek den lite lätt i en stekpanna för sig först så den slutar vara slemmig, annars är det bara att hä i den i creme fraiche-lök-paprikasåsen på en gång.
  5. Krydda med ovan nämnda kryddor.
  6. Låt koka ner så det blir lagom tjockt, eller låt det koka ner lite för mycket och rätta till ditt misstag med en skvätt grädde eller mjölk och koka lite till.
  7. Ha i en skvätt ketchup (för att det känns bra, och för färgens skull).
  8. Mer kryddor! Färdigt!
  9. Ät! Förslagsvis med ris, inte den kletiga sorten.

Försäsongslunk

De senaste två dagarna verkar det som om byns invånarantal ökat med några hundra procent.

Jag har ingen faktiskt statistik på det, men min kvällsrutin sedan dag ett har bestått av att gå och ta en öl eller panaché på Frog, och de första dagarna kunde en räkna besökarna på fingrarna, och det går inte längre. Den allra största ödsligheten var i torsdags, när det bara var jag och Tom kvar sista timmen. (Kaz och Olly räknas inte eftersom  de jobbar där.)

Sen igår var det plötsligt hur mycket folk som helst, och eftersom själva grundidén med att jag går och tar en öl på Frog varje kväll är att jag ska umgås med folk och försöka vara lite mer social än vad jag brukar vara, så satt jag och hejade på när Saloon/Summit/Favelapersonalen spelade dart och på något mystiskt vis slutade det hela med en efterfest någonstans i Névés som jag inte alls hade planerat att hamna på, och att jag gick och la mig kvart över tre. Idag har jag alltså av förklarliga skäl varit ganska trött. Men sånt är livet.

Vädret är förövrigt fortfarande hundra procent piss – nollgradigt, blåsigt som fan och inte en snöflinga i sikte, så det lär knappast bli någon öppning den sjuttonde som det var sagt från början. Som tur är så har jag jobb att göra så jag klättrar inte på väggarna helt och hållet även om jag börjar känna ett visst behov av att komma ut och röra på mig utomhus. Egentligen var det bara i tisdags som det var helt chill, då packade jag upp, åkte och handlade, och åt middag hemma hos Hanna och Thomas på kvällen. I onsdags började jag diska och städa på American, sen firade vi Eriks födelsedag på kvällen, i torsdags preppade jag hela dagen (förutom de första timmarna som gick åt till att röja upp en mindre sjö eftersom diskmaskinen läcker som ett jag-vet-inte-vad) och igår var det öppningskväll på jobbet och sen hamnade jag som bekant på Frog igen, så idag har jag mest sovit och tittat på film.

Imorgon ska jag, Kevin och Morten ta itu med projekt städa alla personalboenden, eftersom folk inte kan röja ordentligt efter sig när de lämnar på våren. Det kommer säkert bli jättekul (inte), men det är som sagt trevligt att vara sysselsatt. Å andra sidan ska jag försöka ha lite faktisk dötid också, även om jag ju inte jobbade alls i oktober så flängde jag runt så mycket att jag liksom känner hur hjärnan är allmänt mosig. Jag får helt enkelt ha några kvällar när jag inte går till Frog, utan går hem och spelar dataspel istället.

Förövrigt så funkar mitt mobilsurf oväntat bra än så länge. Jag misstänker att det kommer haverera när byn blir lite mer full av folk, men just nu uppför sig internätet över förväntan.

En får som glädjas över det lilla när vädret gör sitt bästa för att sabba humöret.

Hursomhelst så har jag dejt med kudden nu – imorgon klockan nio prick är det jobb, vilket är det tidigaste jag börjat jobba sedan jag var i Tignes. Huvva!

Pusshej!

/H

Nästorrhet och sömnsvårigheter

Bonjour á tous!

Om någon i Sverige eller på plattlandet är avundsjuk på mig som inte är i Sverige eller på plattlandet kan jag meddela att Val Thorens visar upp en av sina charmigare sidor idag. Två plusgrader, snålblåst, dimma och oklar lätt nederbörd som eftersom fryspunkten lurar runt hörnet inte förmår bestämma sig för om den är gles dagg eller fnyk.

(Om någon mot förmodan fortfarande inte greppat vad fnyk är (vilket för läsare av denna blogg borde vara omöjligt för jag nämner det ganska ofta) så klicka på LÄNKEN.)

Iallafall.

Gårdagen tillbringades till väldigt stor del i bil, och till liten del på färjan till Rostock (med den ohemula väckningstiden 05:30, äääugh) och på diverse Autohof för bensträckning, toabesök och näringsintag. Även om det huvudsakliga näringsintaget om jag ska vara ärlig *lägg handen på hjärtat och vinda med ögonen* bestod av en påse medhavt lösgodis från Coop hemma i Falkenberg. Jag tog mig hela vägen utan ett enda stau eller annat krångel, och stötte på förhållandevis få helljusblinkande ytterfilspsykopater med stor bil och litet konsekvenstänkande, så jag är tillfreds, men trött.

Förstår inte hur det funkar, men om jag först sover typ 5 timmar på färjan, sen kör bil i jag vet inte hur många timmar, men med sparsamma pauser pga flow, och sen ägnar en bra stund åt att packa ur bilen och bara komma till ro, då borde det väl gå att sova längre än till kvart i sju?

Nähä. Okejrå. Tack för den, kroppen.

Det är alltid lika kul att vakna första morgonen på säsongen, förresten.

  • Huvudvärk? Check.
  • Jättetorr i näsan (en mycket märklig känsla)? Check.
  • Vagt halsont? Check.
  • Golv som har identitetskris och beter sig som ett kylskåp? Check.
  • (Förra punkten gäller förövrigt hela lägenheten förutom min säng. Varm luft stiger uppåt, det lärde jag mig av Den Underbara Pumpan.)

Det enda positiva med att jag inte sov till typ tio (jag satte inte ens något larm, ni som någonsin bott med mig vet vilken oerhört unik händelse detta är) är att jag på grund av kurrande mage snart kommer vara igång med min dag, och därför kommer hinna ner till Moûtiers och storhandla och hem igen innan samtliga två decimeter utlovad snö men förmodat slask kommer hinna placera sig på marken.

Jag jobbar hårt på att bibehålla mitt personliga ”jag har aldrig behövt använda snökedjorna”-rekord. Lite som att jag gärna behåller mitt rekord i att inte kräkas på tvåtusentalet (senaste gången var -98), fast lite mindre kladdigt. Men nu har jag väl jinxat mig själv angående snökedjorna, håhå jaja.

Så ja, det är den minimala planen för dagen. Invänta att huvudvärkstabletten verkar, ät något (kvarbliven matsäck), åk och handla, och sen bara dega och packa upp. Det är fördelen med att vädret är så charmerande – ni vet den delen av mig som ibland (ofta) får ryck och måste gå på promenad i närmsta berg eller cykla någonstans eller så? Den delen har tagit semester idag.

Avslutningsvis vill jag delge er en komplett men inte faktakontrollerad lista på djur jag såg när jag körde upp från Moûtiers sent igårkväll:

  1. En rödrandig katt som sprang över vägen utanför Fontaine-les-Puits (fantastiskt namn på en by!)
  2. Ett oidentifierbart djur (troligen rådjur) som stirrade på mig mellan några buskar innan Saint-Jean, men hade den goda smaken att inte kliva ut på vägen.
  3. En jättestor marmott som sprang över vägen precis där man svänger av hem till Jamie (vilket blir extra kul eftersom det lilla stugområdet där han bor heter Hameau des Marmottes). Det kan även ha varit en ganska liten grävling, men den hade fel färg (brun) och för lång svans, så det var nog bara en väldigt tjock marmott. Eller bara och bara, men ni fattar vad jag menar. Marmotter är lite för vanliga här för att jag ska bli exalterad.
  4. Fyra fladdermöss.

En komplett lista på djur jag inte såg alls:

  1. Homo Sapiens Sapiens. Det är första gången jag kört hela vägen i någondera riktningen och inte mött en enda människa, vare sig i bil, till fots eller i annat fordon. Ödsligt, sa Bull.