En sak jag kommer lara mig pa denhar resan ar vem jag ar. Tror jag, iallfall. Igar var ett lysande exempel pa det.

Tillbringade storre delen av dagen i barnbacken med ett stort leende i hela ansiktet. Jag kan faktiskt svanga at bada hallen, och gora fina runda svangar, inte som forsta dan, att jag bara slangde mig runt och hoppades pa att bradelandet skulle folja med.
Gillar bradan ocksa, den ar vit med lite lila & bla rander pa.. fortsatter det sahar bra lar jag kopa den. Och till alla tjatmonster som formanade mej innan jag akte; ja, jag har kopt hjalm.
Duktig Hedda.

Hursomhelst ansag mina barjobbande roomies att jag skulle socialiseras, for hur bra Guldkompassen an ar kan man inte ligga inne och lasa varenda kvall.
Sa, dom tvingade med mig till sitt jobb, Saloon, som ar ett ratt kul stalle. Fick extrem ”jag saknar jobbet-angest” direkt nar vi kom in genom dorren dock, for dom spelade When You Were Young. Det gick dock over ratt fort.

Eleanor fick for sig att fixa nan hemskt fargglad dricka till mig, och jag ar for artig for att saja nej. Dumt gjort. Mycket dumt gjort. (Huvudvark + traningsvarken fran snowboardakningen = jobbigt.) Vid elva var dar ratt mycket folk, de andra svenska bumsarna dok upp, underbart att snacka svenska igen, det blir ju 100% engelska i lagenheten. Jag vet faktiskt inte vart tiden tog vagen, spelade biljard (naja.. hejade pa iallfall) och var allmant virrig. Nar Saloon stangde drog alla ner till Malaysia, en nattklubb som ligger under torget/skidbacken. Ungefar da slutade det vara kul, for jag tappade bort alla. Det ar nackdelen med att resa ensam, man har ingen som man liksom ”hanger ihop med”, som har koll pa en och sadar. Naja, nar jag trottnade pa alla slemmiga franska tjugofemaringar och coverbandet som borde skruvat ner volymen atskilliga dB och Inte gjort en cover pa Cardigans ”My Favourite Game” knallade jag hemat. Blir sadar harligt grubblig, jag menar, jag kanner ju igen mig. Det ar typ samma sak som hander ibland pa Bratt nar man inte riktigt vet vart alla ar och man bara vankar fram och tillbaka och forsoker hitta nagon man kanner igen for att sa fort man hittar dom upptacka att dom ar helt lost med random kille/tjej.

Jag ar helt sald pa ValTho-livet del ett, alltsa, ak brada, kaka pasta och dela lagenhet med tva tokiga brittiskor som lagger saker overallt, hela tiden. Det ar kul.
ValTho-livet del tva daremot, ar inte lika roligt. Tyvarr ar det socialt sjalvmord att inte ga ut, sarskilt nu i borjan nar det mest ar bumsare ute
. Jag vill ju inte vara typ ensam i 150 dagar, men samtidigt ar det valdigt jobbigt att ga runt och kanna sig missplacerad. Jag ar ingen roja-pa-krogen-typ.. jag forsoker, men det gar liksom inte… det ar lojligt, men svart, att bara ga fram och borja snacka med folk man inte kanner.

Vill ha ett jobb Nu, sa jag har nat att gora pa kvallarna sa slipper jag bry mig. Och sa slipper jag min tjatiga 10euroomdagen-budget som jag forsoker halla pa salange.

Har fortfarande inte orkat kolla upp adressen till posten har, men jag skaaaa.. snart.
Ska bara vara gnallig en stund till.
Det toar ute, on top of allt annat kul 🙂
Bla.

Nu har jag gnallt fardigt, vad jag ville komma fram till ar att jag inte gillar att tappa bort folk om jag inte vet om de kommer leta upp mig igen.

Och om nagon fran Laxen kikar forbi: Ha sa sjukt djavla kul ikvall, lova det, och allt skvaller ska vidarebefordras via Facebook 😛

Nu ska jag ta en ”leta-jobb-runda”, tror jag.

Saknar er darhemma, jattemycket.
Puss&Kram/Hedda


Nalle & Tummen, bästa resesällskapet.

Väggen vid min säng.

Välkommen hit, Altineige 501 närmare bestämt.