Ska försöka vara kronologisk nu. Med betoning på ologisk, kanske, det är trots allt jag som sitter vid tangentbordet.


Torsdag kväll. Lagom mycket att göra på jobbet. Eftersom jag är svensk är lagom något av det bästa jag vet, hehe.
När jag håller på att skura golvet i köket vid tolvtiden ropar Eric (min chef) ”Hedda, your boyfriend is here!”.
Jag tar för givet att det är Max som drabbats av akut ensamhet eller något och tjoar glatt ”no, he’s not”. Går ut i restaurangen och möter en totalt okänd man som på stockholmska presenterar sej som Uffe, som av en slump råkat hitta min resedagbok. Världen är liten ibland. Han ville bara säja hej och tacka för rolig läsning. Oroa dej inte Uffe, det finns inte en chans i världen att jag slutar skriva.

Går hem, dricker oboy, och somnar vid strax efter ett.
Klockan 04:36 vaknar jag av skrik och skratt ute i korridoren. Efter en snabb koll på mobilen inser jag vilka som är orsak till oväsendet, även om det är första gången jag vaknat innan de ens ryckt i dörrhandtaget. In travar Ellie, Abby och Matilda, de två senare minst sagt ostadiga. Vis av erfarenhet ger jag direkt upp tanken på att somna om innan de gått och lagt sej och deltar istället i ätandet av pasta och några kvarglömda gelenallar. Eleanor goes ambitiös och öppnar en burk med oidentifierbart innehåll, typ pastasås, som alla är helt överens om är det äckligaste vi någonsin ätit.
På nåt sätt lyckas det urarta litegrann och någon, under the influence of alcohol, sprätter medvetet iväg en klump av nämnda pastasås i ansiktet på Eleanor, som snabbt kontrar med lite ketchupkletig pasta. Lyckligtvis blir det inte så mycket värre an så, och lugnet sänker sig över Altineige 501.
Jag försöker somna till ljudet av förkyld, snarkande och hostande rumskamrat och sista kollen på klockan är vid kvart i sex.

Samma klocka väcker mig strax efter åtta, och tanken på en decimeter nysnö tvingar mig ur sängen. Tar Funitelen upp och Tete Ronde ner, där halva backen är täckt av nysnön, och pistad under. Andra sidan hade dom kört en gång till på morgonen, men jag håller som vanligt vänsterkanten. Det är en go känsla, att köra lössnö med pistat underlag under. Helt perfekt.
Kör över till favoritbacken, det vet ni vid det har laget, Moraine.
Jag skojar inte när jag säjer att det inte var tio pers före mig upp i liften. Satt där och huttrade, den ligger i skugga till elva på morgonen, och såg solen färga konturerna av bergen eldröda. Snön yrde kring topparna på Aiguille de Peclet, och hade det inte vart så satans kyligt hade jag trott att det var solstrålarna som smälte snön och skapade små moln. Så djävla vackert.
Hade jag inte varit ateist hade jag blivit religiös på stubben!
Nu blev jag mest lyrisk.
Vad som sedan följde var nog två av de bästa åken jag någonsin haft. (I hård konkurrens med nypistad Hamre/Mullis uppe i Duved.)
Domdär skidorna jag aldrig blir klok på gillade detdär med nysnö pa nypistat, och Moraine är den sortens backe som aldrig blir så brant att jag tvekar. Fullt ös storslalomsväng med andra ord.
Sedan messade jag Max, som var precis lika överlycklig över sitt åk ner från Cime Caron. En gång till, som.
Alltså öste jag ner till Caronkedjan av liftar och in i en gul låda som tog mig och Maxen till 3200 meter över Skrea Strand.
Tyvärr hade timmen som gått gjort Col de l’Audzin till en smärre puckelpist på sina ställen, men utsikten över Mont Blanc-massivet var värd besväret.
Sedan tänkte vi ”Orelle” ungefär samtidigt, eftersom det var den enda dalen herr van Meeningen ännu inte besökt.
Sagt och gjort, Moutiere, Grand Fond och när vi var uppe på passet höll vi på att blåsa omkull.
Av någon för mig okänd meteorologisk anledning blåste det satan i Mauriennedalen, och var vindstilla i Bellevilledalen. Ett åk ner till botten i Orelle, upp mot Bouchet, toppliften stängd, ner igen, jag via pist och Max ute i lössnön och tillbaka via min favoritlift (not!) som ger mig svindel vid blotta tanken. Orelle är antingen himmel eller helvete, idag var det tyvärr det senare. Ner via Chamois, som precis som Audzin var puckelpisten från helvetet, dock inte lika illa som senast jag var över.
Jag kommer nog aldrig gilla backarna på nordsidan lika mycket som Christine, Tete Ronde, Moraine och carvingdrömmarna nere i Menuires. Trevlig utsikt dock.

Vi lyxade oss med lunch i backen, uppe vid Plein Sud, och sedan åkte vi några backar jag aldrig åkt forut, och jag vet inte varför. Dock hade den relativt sena timmen gjort även dom till puckelpister, eller som jag sa till Max:

”Om jag någonsin skriver Heddas Guide Till Val Thorens ska jag börja med en specifik punkt. Om du inte är morgonpigg, åk inte dit!

Dagen avslutades med varm choklad på Tango, välförtjänt efter sju timmar av oförskämt frisk luft. (På vägen dit hamnade jag i det värsta Stig-Helmerstimmet hittills, fick åka störtlopp för att bli av med dom.)
Eller kanske inte.. egentligen slutade dagen vid tretiden pa Malaysia, men det är en helt annan sak.
Malaysia i princip nykter är också en upplevelse. Inte jättekul, kanske, men upplevelse.

Lördagen ägnades åt matinsamlande, bluffstopp-spelande och efter Maxens avfärd åt Boken.
Boken jag väntat på i en månad ungefär, Boken med stort B, Luftslottet som sprängdes av en snubbe som var dum nog att dö, för det känns som om det borde finnas ett antal fortsättningar.
Varfor är Camilla Salander försvunnen?
För att ta en orsak, alltså.

Ingen åkning igår med andra ord, och det var även för att jag kände mig ganska hängig.
Idag åkte jag, i två timmar ungefär, och insåg efter att ha blivit oförklarligt vimmelkantig på en dum transportsträcka att nej, ingen bra ide. Gick hem, somnade, vaknade och insåg ”feber”. Skitkul när knallsolen lyser på berget. Not.
Har även fått hosta av diverse olika individer, det är för många här som hostar för att man ska kunna undvika den helt enkelt.

Och idag ska jag i sann Nemi-anda bjuda på ett husmorstips, till alla er som tröttnat på Panzanis och Grand Jurys burkbolognaise.

Snabbmat:

Ett paket rökta skinkbitar (1,54 på Sherpa.)
Matlagningsgrädde
Basilika, torkad, oftast.
Gratispasta från galna engelska turister.

Koka pasta.
Under tiden, lägg skinkan i stekpannan, och putta runt den lite då och då. När pastan är klar (ungefär) häller du på grädde och lite lagom mycket basilika. Låt puttra några minuter.
Häll upp i tvivelaktigt rengjord tallrik och ät.

Se, jag kan laga mat.

Over for now, nu ska jag hem och knapra vitaminpiller och läsa Boken, igen.