Om man bortser från att det är onsdag och helt fullbokat på jobbet ikväll, däribland ett sällskap på 28 britter, är vecka åtta helt okej.

Mor och bror är här, jag åker ifrån dom utan undantag, och lillebror har nästan slutat tjura över allt mellan himmel och jord. Tack vare magsjuk rumskompis och behov av semester från bummarlivet bor jag för tillfället på Temple du Soleil, där jag har både sänglampa och nattduksbord. Standardhöjning, verkligen. Skumt att man kan bli så glad av något så självklart, men så är det när man lever i en skokartong som inte är läslusanpassad.

Anna Holt-maratonet fortsätter, med andra ord.

Igår gav vi oss ut på upptäcktsfärd till den enda delen av systemet jag aldrig varit i, Courchevel 1650. Courchevel är nämligen lite utspritt, och 1650 ligger längst bort. Verkligen värt besväret, när man väl kom upp med Chanrossa väntade massa blåröda backar och lagom brant offpist som jag definitiv ska ta mej an efter lämpligt snöfall. Solen fortsätter envist att skina, eller ja, idag har det varit mulet, men igår var det helt galet fint (som vanligt.).

Lillebror försvann, så vi fick vänta in honom vid Bouquetin.

Återfunnen sedan länge, dags för fikapaus i Courchevel 1650.

Mamma tuggar bäpplen.

Pyramides är lika med glidarbackar.

Slöåkning, det är nice!!

På hemvägen hamnade vi i Plattieres, klaustrofobin förkroppsligad.

Färgglatt värre!

Tröttheten blev rätt stor och jag sket högaktningsfullt i Boogie Night. Det var nog rätt klokt. Idag har det varit mulet, för första gången på ungefär två veckor – helt chockerande – och jag har ätit massa choklad och apelsin på Vings/Lions picknick. Turistfasoner är bra för C-vitaminbalansen, för detdär med frukt är sällan förekommande i mitt liv just nu.

Gissa att jag ska dit och snylta fler gånger. Även om det innebär sopsäckar.

Åkte även stjärtlapp med hyfsad framgång.. hade nog varit en god idé att faktiskt använda snölåset på jackan..


Tiden går fort nu.. läskigt fort. Det är inte ens tre veckor tills Den Lille kommer hit, veckan efter det är det påsk, och sedan är det otroligt nog dags att börja fundera över hemfärd. Hemfärden lär ju få ske bussledes, med tanke på all packning jag har, herregud. Men en del grejor kommer jag lämna. Utslitna lakan och handdukar göre sej icke besvär.
Och ett till mirakel har (typ) inträffat. Jag kom på mej själv med att på allvar sakna Laxen. Inte bara jobbarkompisarna därhemma utan själva jobbet. Fonduegrytor i all ära, men jag tycker bättre om små vindögda tanter som frågar ”ska man skala potatisen själv
”.
Håhå jaja. Fast det kommer bli läskigt att komma hem. Jag är inte riktigt samma person, jag har ju börjat läsa deckare, och göra (halvdana) carvingsvängar, och dansat på bord, och hoppat i snöhögar, massor med snöhögar. Omvälvande.

Och när Sebbaz kommer hit ska han ta med sej ”min” svamphatt. Tihi.

Nu ska jag till Tango, och sedan till Fonduegrytornas hemvist. Isch. Och imorgon ska det, enligt reseledarna, snöa. Håll alla tummar och tår, så lär vi ses i Courchevel 1650, om ni orkar ta er dit. Höh.

Allmänt häng i Les Menuires.