Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: mars 2008 (sida 1 av 2)

Lille Bosse i Courchevel

Jag är en gnutta förvirrad av tidsomställningen. Och hungrig.
Pastakokande?

Troligen.

Igår var jag, Johanna och Magda i Courchevel (schtekarnas hemvist), en väldigt planerad utflykt. Planerad innebär i stort sett att vi bestämde det några dagar innan, och att valet föll på lördagen eftersom liftköerna på lördagarna är i stort sett obefintlig
a.

När vi satt i Pas Du Lac-ägget diskuterade vi vilken kändis vi helst skulle träffa, och mest oväntat var väl att Magda valde Markoolio, med motiveringen ”han är en såndär kändis som faktiskt skulle Prata med en”. Hur hög ironiprocent det utalandet innehöll kan jag inte riktigt säkerställa. Lite mindre oväntat att jag valde Adam Brody (Seth Cohen, för er som inte kollat OC).
Ett återkommande inslag var att så fort vi såg en helikopter (ofta) ylade åtminstone någon ”där är Beckham!”.

Borta i glidarbackarna i Courchevel 1650 blev det både trädkramande, eftersom vi Val Tho-säsongare inte ser träd så ofta, och åk i backen vid namn Bel Air.
Passande, eftersom Courchevel ska vara så satans glammigt hela tiden.

Fast bäst var nog knappliften som heter Petite Bosse. Egentligen betyder det väl ”liten sten” eller något, men Lille Bosse är mycket skojigare.

Lunch (lite väl utdragen för min smak, men dom andra två ville sola och jag orkade inte vara ”ska vi åka nån gång”-tjatig) precis vid skidtorget i Courchevel 1850 där det mest fascinerande på menyn var en pizza med svart tryffel till det facila priset av 48 euro. Vem betalar 500 spänn för en jäkla pizza? En vanlig pizza kostade ”bara” 17 euro, Val Tho framstår som rena Ullared i jämförelse. Det var nog egentligen mysigare när jag, mor och bror fikade vid toppen av Signalliften, men har man inte fika med sej så har man inte. Alla pallar inte en hel skiddag med bara choklad i magen.

Sedan tog vi världens sötaste och långsammaste tvåstolslift upp till Col De La Loze (Max, du vet vilken) där det blev slaskåkning hela vägen ner till Meribel. Över till Saint Martin, ett åk i pappas favoritbacke, där jag råkade ut för ett oväntat störtloppsflyg, inklusive landning på bakändarna och Väldigt Darriga Ben och sedan slappåkning genom Menuires med slutstation Tangos terass.
Där fann vi Jonathan och Emil med en flaska rosevin. Och väldigt mycket solsken.

På kvällen spelade jag & Johanna sjuan med Matilda, och jag fick en rejäl överdos av Töreboda/Gullspångsdialekt.
Kul var det!

Idag skulle vi åkt ner till Orelle (byn alltså) och läst böcker, men först försov jag mig, och sedan var det stängt här och var pga ”vent violent” så jag sov till ett eller nåt, och efter det har jag gjort ingenting.
Behovet av vilodag var nog ganska stort ändå.

Får se vad som händer ikväll, jag överväger faktiskt att parkera mej med en bok någonstans.. även om rapporterna inför morgondagen säjer ”snö” så vill jag upp och åka. Det är ju bara 16 dagar kvar. ”Bara” drygt två sportlov.

Vilket i ögonen på en säsongare med kluven hemlängtan är i stort sett ingenting.

Och jag saknar att cykla. När jag kommer hem ska jag pussla ihop
världens bästa playlist, och cykla runt hela stan.. Fort, fort!

På återseende!!

Magda på väg upp.
Liftburen frukost.

Well, hello to you, Miss Alving!

Solsken på gräddhyllan!

Kolla priset näst längst ner. 48 euro. Jisses.

Mitt i 1850.

En av alla eftermiddagar på Tango.

Fluffigt Värre

Igår fick Matilda ryck, så vi gick upp tidigt som satan (hon väckte mej kvart i åtta) och stod i Cascade innan den var öppen.
I Frysen hittade vi en pistad backe som var täckt med en dryg decimeter knastertorrt puder.

Lyckofnatt.
Deluxe.

Annars är det som vanligt. Sol på morgonen, snö framåt eftermiddagen och ganska slappt.
Alla börjar längta hem nu, det märks.

Nu ska jag jobba.
Tjoflöjt, not.


Sinnsykt nice dag.


Musik som bara är…

…jag vet inte.

Red Hot Chili Peppers – Dosed
The Killers – Uncle Jonny

Känner mej så himla ”Kentig” precis just nu. Fast jag lyssnar ju inte på Kent, eller jo, men inte nu.
Nu lyssnar jag på ett såntdär ”jag smälter, brinner och exploderar i tusen bitar”-gitarrsolo.

Ännu en Killerslåt, When You Were Young.

När jag kommer hem, ska jag spela den låten.
Om och om igen.

Annars var dethär inlägget helt och hållet VT-irrelevant.
Och för det tänker jag inte be om ursäkt.
Nej.

Det hinner jag inte. För min internettid borde ta slut precis nu.
Ja.

En meter stängda liftar och Elefanthonan Grace

Inatt när jag kom hem från jobbet (ovanligt tidigt dessutom, 00:13) och halvsovandes klev in i hissen blev jag väldigt fort väldigt klarvaken. Mitt på spegeln sitter en a4-sida med texten

Warning!

The road to Moutiers will be closed tonight between 4 am – 5 am, and between 5.30 am – 6.30 am because of avalanche-clearing.

Jag som alltid blir helt till mig så fort det snöar blev ännu mer till mig än vanligt. Inte ens under jättedumpen i början av december behövde dom stänga vägen, och till råga på allt under transferdygnet. Men, det är bättre att stänga och spränga bort lavinerna än att hålla öppet och riskera att folk blir mos. Väldigt förnuftigt. Och omtänksamt att upplysa turisterna om att de vackert får ägna sig åt bilköande på morgonen.

Hursomhelst, jag fnattade in och hämtade kameran och tog kort på nämnda lapp. Sån är jag. Sedan gick jag ut och ställde mej i en snöhög som räckte mig till halva låren och tog lite kort. Nattsuddarna gav mig konstiga blickar, jeans och skateskor är kanske inte rätta utstyrseln för snöhögshoppande, men whatever. Jag hade väldigt kul.

Och på bron över till ”mitt” hus skrev jag ”Farväl Falkenberg” på ett igensnöat fönster. Fast jag vet inte riktigt varför. Pojkarna från Mariestad kom förbi, och såg lite lätt förvånade ut de med.
Sedan gick jag och la mej och lyssnade på Lostprophets.


Idag skulle det, enligt väderleksrapporten, snöa hela dagen och vara skitkallt. När jag vaknade klockan åtta var det soldis och skitkallt istället, så jag gick upp och inmundigade en spartansk frukost, mackor och juice, bara för att jag aldrig kommer ihåg att köpa
mjölk Innan jag går till jobbet. Sedan klättrade jag upp i backen (ja, klättrade, det var en meter snö i slänten upp till Plein Sud) och konstaterade att det var synd om alla som skulle åka hem. Sedan konstaterade jag att hoppsan, Plein Sud är inte öppen, och efter det hörde jag en smäll. Lavinpatrullen in action. Bra det.
Lyckligtvis gick både Deux Lacs och Moutiere, de ligger helt r
iskfritt, ur lavinsynpunkt iallafall. (Inte ur ”holländare-på-snowblades”-synvinkel, men det är en helt annan historia.) Jag vet inte när jag hade kul i backen mellan Plein Sudden och Moutiere sist, men vissa saker gör mig glad, och två decimeter nysnö ovanpå pistat är en av dem.

Närde ett svagt hopp om att Frysen skulle vara öppen, men icke. Tvärstängd. Fast precis när jag kom ner till byn öppnade dom Plein Sudden, och som vanligt
pistar dom bara om ena halvan, så jag körde pudercruising i pisten, igen. Härligt. Efter det rejsade jag upp i Cascades, spanare som jag är såg jag folk i Portette, och både oåkt och opistad Le Fond.
Fond var minst sagt en utmaning. De höll på att pista, men släppte ner folk ändå, det var inte så många som var ute. Att åka på cirkus 70 cm snö som precis blivit tillplattat av en flera ton tung maskin är ungefär som att åka på.. en väldigt tät och djup indisk m
atta, som ligger på ett berg av kuddar. Mjukt. Och lite sådär att man fastnar.
Att åka i 70 cm orort nysnö däremot, är en utmaning. Idag hade jag gärna haft en decimeter längre skidor, eller åtminstone en centimeter bredare. Eller två.

Är det flackt kommer man ingenstans. Och när det väl lutade lite fick jag lägga all energi på att få upp skidspetsarna, och svänga var nästan inte att tänka på.

Men det var kul ändå. Spännande.

Efter det ägnade jag, och Johanna som tagit lite sovmorgon, ett djävla tag åt att jaga runt efter liftar som precis öppnat, fast som egentligen inte alls var öppna. Först Funitelen, som ”bara släppte upp folk som skulle till jobbet” (restaurangen jämte toppstationen) och beräknades öppna efter en halvtimme. Sedan ner till Deux Lacs för att kolla läget i Moraine. När jag kom runt kröken på transporten och ser en lift som rör sej, och folk som sitter i den tjuter jag ”Den GÅR!” och far iväg som en skottspole. Väl där får vi beskedet ”only for workers”. Dessa attans bergsrestauranger! Vi vanliga dödliga får vänta ”at least an hour”, eller tills pistmaskinen sabbat alltihop. Så, tillbaka till Funitel, som fortfarande inte går, och efter lägesbedömning vinner kalla tår framför väntan på nypistad Tete Ronde.

Resten av dagen tillbringas på Tango, med Bolo, Ahlgrens Bilar, varm choklad och en förkrossande seger i UNO, som vanligt.

Ikväll lutar det åt RappaKalja. Hoppas jag.
*Och elefanthonan Grace, och hennes två år långa graviditet också.

Precis nu lutar det åt att gå och köpa dendär mjölken, gå hem och leta upp något som jag ännu inte läst. Paasilinna kanske.. fast han är lite konstig.

*Internt. Försök inte förstå.

Lappen!!

Snöhög Deluxe

Litet berg, mycket snö.

Har man varit stationerad i en alpby i fyra månader blir man väldigt skuttig och glad av svenskt godis. Alla vänliga själar som fraktat Marabou åt mig vet vad jag menar.

Nedräkning

Så var det dags då.. att börja räkna ner.
Lite motvilligt, fast ändå inte.

Ringde just jobbet och meddelade att jag är tillgänglig från och med 19 april. Mindre än en månad alltså.. hjälp. Och någon gång den 16 landar jag i Falkenberg.

Det känns helt sjukt. Att det inte ens är en månad kvar, jag menar, Val Tho är trots allt lite av ett paradis.
Nu är det bara att köra lite Carpe Diem, och leva varenda dag till det yttersta. Fast imorgon ska det snöa, så då blir det väl mer att jag sover lite, och läser böcker.

Som sagt… det känns jättejättekonstigt.
Men lite skönt.

Lac du Lou

Okej, idag är det bättre igen. Kan bero på solskenet.
Studsade upp ur sängen, fast besluten om att ha en riktigt bra dag, och studsade vidare ut i backen. Alla veckoturister verkade stå i kö till Plein Sud, och vidare över till de andra dalarna, så själv styrde jag skidspetsarna åt andra hållet, dvs ”Frysen”. Inte en kotte. Åkte åk efter åk, nypistat, solsken, precis som VT ska vara. Satt i liften och kollade bort mot Christine (en backe) och såg bara manchester, och ett enda spår. Huh? Ett enda spår?

Tog upp mobilen och kollade klockan.
10:03!!?

Inte mej emot.
Vid elvasnåret bestämde mina fötter sig för att det var ka
llt, så jag drog till Tango och upplyste Mia och Karin om allt de gått miste om bara för att de slavar för Langley. 😉
Kasade hem, gjorde gröt till mig och Matilda, åt gröten, ringde Mia och fick ordern ”Boismint om, tja, en kvart?”.

Boismint.. hmm.
Hade på känn vad vi skulle hitta på.
I dalen mellan Cime de Caron och Pointe de la Masse ligger en sjö. Mycket liten, men dock en sjö.
Sjön går under benämningen Lac du Lou, och vem Lou är är det nog ingen som egentligen vet.
Hursomhelst. Upp med Boismint, knata över kammen och skå
da en utsikt som heter duga.
En irriterande grupp engelsmän kom samtidigt som vi, och eftersom vi inte ville dela snön med dom skråade vi längre åt Caronhållet till, ner jämte, mellan och över en sten (stackars skidor!!) och ut till ett helt orört snöfält.
Jag skojar inte, en sluttning, stor som en fotbollsplan, utan ett enda spå
r, vi snackar adrenalinkick storlek Mount Everest.

Det var Häftigt.
Även om jag finner mej själv konstant frånåkt av Mia, som far fram som en annan lössnö-Byggmark eller nåt.
Det var HÄFTIGT!

Kom så småningom ner till sjön, trött som en överkörd gnu, masade oss bort till liften och kunde med gott samvete slöa bort resten av eftermiddagen på Tango.

Ikväll blir det nog lite boogie night, och imorgon ska jag köra tjatoffensiv så att vi kommer iväg till Meribel och hoppar lite. Jag vill jag vill jag vill.

Hemlängtan finns kvar, fast lite undanskuffad. Så länge jag inte tänker på jobben går det faktiskt ganska bra. Både tråkiga jobbet här och jobbet jag saknar därhemma. (Inte så mycket jobbet som folket, men whatevs..)

Nu ska jag gå hem och grubbla över mysteriet tailgrab. Jag Tänker lära mej. Förr eller senare.

Jag + en massa snö! Foto: Karin
Karin!

Mia!

Välförtjänt lunch. Foto: Linn

It’s a-nice!!

My heart is hurting..


Hemlängtan i bildform.

Hemlängtemolnet

Det blev inte mycket åkt idag. Snöandet upphörde till förmån för ett moln som begränsar sikten till ca en meter framför där man står. Plus att det släpade med sej diverse onödiga plusgrader, så snön sjunker ihop fortare än vad som får ses som hälsosamt.

Hemlängtan? Ja. Värre än vanligt.
Antingen beror det bara på vädret, eller vädret plus en massa andra orsaker.

# Badrumslampan gav upp, så nu duschar jag i mörker.
# Jag vill ha riktig mat.
# Världens mest ostimulerande jobb
# En öde lägenhet
# Motivationsbrist till och med gällande skidåkningen
# …och så vidare.

Jag är rätt trött helt enkelt.

Plus att det nästan bara är jag och Abby som bor i lyan nu, och de få gånger vi är hemma samtidigt och vakna samtidigt har vi inte så mycket att säja till varandra. Ingenmansland. Vi kommer överrens, men vi har liksom ingenting gemensamt, och det gör att det blir lite trist ibland. Hade vart skönt att bo med någon man Umgås med, för ibland orkar jag inte springa ner till Johanna eller gå upp till Tango.

Luften gick liksom ur mej så fort Den Lille for hem. Fjorton dagar med falkenbergsfolk påminde väl för mycket om allt därhemma. Hur enkelt det är med rutiner, busskort, dator i samma hus som man bor i, teve, kompisar som bara ”finns”, mat som inte är köpemat/pasta/gröt, ett jobb där man inte diskar allt för hand och så vidare.

Men jag vet inte… kanske är det bara vädret, men precis just nu längtar jag verkligen hem. Trots att dom säjer att solen ska skina imorgon. Jag kanske drar ner till Menuires, trots att där lär ha regnat rätt ordentligt. Eller Meribel. Jag vet inte… jag har liksom slutat hoppa upp ur sängen prick åtta, trött men positivt inställd… nu släpar jag mej upp en halvtimme försent och missar de där första åken som egentligen gör hela dagen, för jag orkar inte riktigt. Jag vet inte vilket som är bäst, åka runt själv eller med någon, peppen är helt enkelt borta. Istället finns där ett irriterande behov av att göra sånt jag Kan. Vara med dom jag Känner.

500 mil bort.

Tjoflöjt.

Nu måste jag dra mej, uppför backen, till sex timmars sköljande av sallad, diskande av currykladdiga tallrikar och inte så mycket mer.
Jag o r k a r inte med det!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

J#kla piss.

Village of Magic Powdersnow

Eller ja.. lagom tills dess att mobilen började pipa imorse gav snöfallet med sej.

(Lagom ironiskt att det börjar snöa tre timmar efter att jag vinkat av kompis påväg hem till Sverige med mina vinterskor i bagaget, höh.)

Med iPoden som enda sällskap satt jag i Deux Lacs-liften och såg molnen skingras och täcka hela Boismint i sol. Skulle dratt dit istället, hann jag tänka innan liften masade sig över krönet och ögonen fastnade på den lilla sluttningen mellan Chalets och Hermine. Två helt oansenliga – med Val Thorens-mått mätt – korta backar som jag sällan bryr mej om. Men ospårad lössnö, rakt under liften, det kan man inte låta bli. Dessutom under en lift full av nybörjare, så ingen annan verkade ens tänka tanken.

Sagt och gjort, samtidigt som det genialiska introt till ”City of Blinding Lights” började accelerera i öronen stakade jag ut i fluffet. Nirvana i cirkus en minut, eller ner till sista lilla hanget innan Hermine, sedan fann jag mej själv tre meter nedanför skidorna med ansiktet i snön. Spelar ingen roll, vi snackar adrenalinkick av ungefär samma storlek som efter några av de bästa bitarna av Mont Vallon-åket härom veckan.

Så jag satt där en stund och mådde prima och tömde jackan och hjälmen på snö och såg molnen göra det vid solsken nästan tråkiga landskapet helt fascinerande.
Klart att jag skippat kameran just idag, jag får spara bilderna i huvudet istället. Tro mej, det kommer jag göra.

Sen blev det molnigare och molnigare och jag återgick till husligheten och tvättade, samt läste en bok, Efterskalv av Arne Dahl. Sträckläsning.

Annars då? Ett trilskande pjäxspänne skapade ett stort hål i mina vantar, så nu har jag nya, och badrumslampan är paj, så man får duscha i ljuset av värmeljus, eller totalt mörker, vilket som.
Med andra ord ungefär lika halvskevt som det brukar vara.

Lever nog fortfarande lite på detdär magiska åket imorse. 100% oåkt, alldeles ensam, solen i nacken, domedagsmoln, you name it, det blir knappt bättre.

Och det ska snöa imorgon med, så jag ska upp tidigt och vara först i Moraine. En decimeter nysnö ovanpå det pistade är min vilda gissning, och gissar jag rätt snackar vi Nirvana, igen.
Får pyssla ihop en playlist tills dess.

Apropå det, Mae, bra band. Lite JEW möter Explosions In The Sky blandat med en massa annat.

Och till er som drabbas av avundsjuka (ingen nämnd, ingen glömd) jag lovar att åka en massa åt er med, för nu finns här verkligen snö i mängder.

Puss!!

Tråkigt Röj & Roligt Röj

Hej igen!

Idag har solen skenat, av och till.. blev lite småkallt på Tango där vi slappade innan Den Lilles hemfärd, men nypistad pulkabacke gjorde i princip hela dagen ändå.
Enligt rykten ska det snöa imorgon, så jag har planerat att tvätta och förmodligen röja upp lite i lyan. Eller så kanske jag röjer redan ikväll.

Observera att ”röja upp” innebär att ta alla Abbys saker som ligger över hela köksbordet och dumpa dem på hennes säng, samt dammsuga. Inget staket, hon är hemskt trevlig, men ändå, hon har i princip eget rum, och måste ändå ockupera 4 av 5 stolar med sina jäkla jackor och tröjor. Tre månaders ignorerande börjar ta på krafterna. Jag kan vara stökig själv, men jag håller stöket i mina hyllor och i min säng. Liten skillnad där. Så, färdiggnällt.

Veckan har ägnats åt Projekt Sidledes, dvs snowboard. Den Lille lyckades såklart bli sjuk, men tajmade som tur var de två dagarna med uselt väder (verkligen uselt, snö, blåst, dimma, you name it). Har spenderat otaliga timmar i Gentiane, den snälla backen under äggliften upp till Caron, och det har gjort underverk för mitt svängande. Jag behöver inte tänka innan varje sväng längre, och igår tog jag mej nerför Moraine utan att ploga mer än den gången då jag höll på att bli påkörd av (surprise) holländare på snowblades.
Har även lärt mej att snurra runt ett helt varv, och om några år kan jag säkert ta den färdigheten upp i luften (not).

Vims har kämpat på hon med, trots alla möjliga och omöjliga krämpor den tjejen lider av. Som om det inte räckte med ständig syrebrist (tunn luft + astma = mindre bra), lägg till en rejäl förkylning, ryggont, taskiga handleder samt en vurpa förmycket. Jag blir imponerad och orolig på samma gång.
Fast flinet när vi tokdansade på Sneskos bänkar och bord slår nog allt annat. Det är sånt som gör att jag gillar Val Tho, att man är så långt hemifrån att ingenting spelar någon roll. Tycker folk att man ser ut som en idiot så har de ändå åkt hem till Tjottahejti nästa lördag.

Vi har även slappat på Tango, det får ses som obligatoriskt, och när Den Lille gick hem och vilade lånade Johanna hennes bräda varpå jag sprang upp och ner för barnbacken i två timmar och hejade på henne.
Det blev nästan en remake på Sällskapsresan 2..

Orginal:”Tyngden på DALSKIDAN älskling!”
Update:”Vikten på FRAMFOTEN Johanna!”

Helkul. Plus att jag fick känna mig lite duktig.


Annars då? Jobbet blir tristare och tristare, jag saknar jobbarkompisarna därhemma mer och mer, men det är en månad kvar nu, tiden kommer g
å Så Fort, och när jag kommer hem vet jag att jag kommer längta tillbaka.
Att komma hem.
Hjälp.
Det känns skumt.
Visserligen är hemma fortfarande hemma, men jag är inte riktigt likadan, och det är säkert inte ni heller. Får väl säja som jag brukar skriva till Jo
hanna (Johanna hemma, inte Johanna här)

”I will meet you in the corner, of Lucky Avenue & 7:th, where the streets don’t have no shadows, where tomorrow is today..”

Gissa vem som ska låtsas att Bratt är Snesko i sommar?
Och vem som kommer få världens nostalgitripp när Rage spelar ”Killing In The Name” på Hultan?

Det är det som är grejen, varenda gång jag kämpar mej igenom någonting på egen hand (gymnasiet, jobbet, Val T) och tar mej ut på andra sidan blir jag lite som en ny, bättre version av mig själv. Hedda v.4.0, liksom.

Oh well, vad ska bli nästa veckas projekt då? Jag känner för att dra med Johanna eller Mia eller nån till parken i Meribel och börja använda mina skidor till det dom faktiskt är till för. Hoppa.
Förhoppningsvis blir det så.

Och jag är ledig söndag-måndag och jag ska bara slappa. Försökte förklara för min chef att det inte handlar om Boogie Night (inte bara) utan att jag blir helt slutkörd av att jobba fyra kvällar i rad, men det var som att prata med en vägg. Jaja, det är inte jag som sitter i skiten om jag inte orkar.

Nu Måste jag ut på byn och leta vantar, mina gamla favoritvantar har fått vad dom tål denhär veckan, vi snackar hål. Tråkig sak att leta efter, van
tar.. särskilt när man haft samma par i fyra eller fem år.. inga andra vantar är sköna.
Dagens Bummar-I-landsproblem, I tell you.

Dagens Playlist:
Fingers Crossed – Millencolin
Young & Hopeless – Good Charlotte

The Rock Show – Blink 182
Dizzy – Jimmy Eat World
Funeral For Me – Seven Days Story (>_<) Okej, sist av all
t, håll alla tummar för lite puder också. Jag vill åka lössnö.

En Liten Vims i solen utanför Caron

En Liten Vims i backen!

Jag i (allting är relativt) full fart nerför Gentiane. Foto: Mimmi