Idag har jag bara sovit, och läst Anybody Out There, som jag lånade av Abby.
Efter ungefär en tredjedel av boken insåg jag att huv
udpersonen, Anna, är en av systrarna till Claire, huvudpersonen i Vattenmelonen och att det gått ett decennium i deras fiktiva liv sedan den.
Bra bok anyhow. Inte sådär hundraprocentigt chick-lit förutsägbar.

Igår då? För er som varit i Val Tho lär rubriken vara en bra ledtråd, och för er andra har jag en till: Lössnö.
Linn hade åkt offpist i Meribel innan och fick vara lite guide åt oss andra förvirrade själar när vi väl tagit oss nerför den första äckliga biten av pisten och skulle överge densamma för the real deal.
Första biten var rätt uppåkt, lite brant och slutade på en r
aksträcka där några körde rakt in i en sten och orsakade en mindre dominoeffekt. Vissa andra såg dominoeffekten och körde runt den.
Innan nästa brant inväntade vi varandra, och när Karin som sista tjej (och enda snowboardåkare) knatat ifatt oss andra konstaterades det att det finns sämre ställen att ha picknick på. Utsikt över hela Meribeldalen, knallsol och inte en kotte i närheten. Tangofolket hade varit ambitiösa och gjort baguetter, medan jag som e
fter en snabbkonsultation av kylskåpet på morgonen insett att det var Tråkigt (gröt till picknick, nej tack) åt Marabou NonStop och apelsin.

Vidare på skrå en bra bit, jag är glad att jag inte är snowboardåkare på heltid, och sedan hittade vi en sluttning med ett enda spår, och bättre än så blir det knappast. Orört puder till knäna, fortfarande så kallt att tårna blir gnälliga. Jävlar i havet vad kul det var.
Okej, jag stod väl inte för den stiligaste åkningen (Mia?) men det är kul ändå.
Metoden sväng-sväng-sväng-välta-sväng-sväng-bli trött & välta med mening är fine by me.

Lyckoflinen varade lika länge som liftresan upp igen.
Samma repa en gång till, med undantaget att vi tog en hö
gre linje i början, det vill säja mindre uppåkt men några ohyfsade stenar, och att det tog ungefär hälften så lång tid. Sen testade vi andra sidan av berget, och det var väl dagens missgrepp.. först brant, stenigt och puckelpistigt, sedan lite för tung snö för mina Mycket Trötta Ben samt att en skida tappades och försvann under snön och som tur var efter ett tag hittades. Jag är väldigt tacksam över att det inte var min skida som var på villovägar.

Jag lyckades avsluta dagen klantigt ändå.. på transporten mellan Tango och Altineige blev det trafikkaos (typ), jag halkade omkull, och gjorde en Matilda (ramla bakåt, slå huvudet i backen, hårt) och mådde rätt kasst resten av kvällen. Så idag sov jag av och till till klockan ett.
Nu mår jag bra, bortsett från att jag är hungrig (ska åtgär
das) och har träningsvärk nästan överallt (lär gå över).

Måste väl städa lite också.. Sebastian hävdar att lyan är lite ”mysig” men jag tvivlar på att min Lille Vän, eller snarare hennes dammallergi, uppskattar den i det tillstånd den nu befinner sej i.

Oh well, nu ska jag röra på mej, och nästa gång jag skriver lär jag vara helt inne i Projekt Snowboard som legat på is ett tag. Det ska bli skoj!

Och on top of allt annat. Den Lille har med sej väl kylkl
ampade köttbullar till mej, imorgon kommer jag äta ihjäl mej!!

Into the wild, eller ja.. ungefär. Jag, Linn, Mia & Johanna. Foto: Karin

JohannaDer, Mia och jag. Foto: Karin eller kanske Linn

Ett av offren för dominoeffekten knatar upp mot picknickplatsen..

Johanna, Mia och en ambitiös macka.

Vissa människor åker skidor så snyggt att det syns på bild. Foto: Linn eller Karin

JohannaDer! Foto: Linn eller Karin

Jag i egen hög person. Foto: Linn eller Karin

Nästan ute i backen igen. Trötta i benen men glada.

Sista biten, bästa bilden. Foto: Linn eller Karin