Jag är en gnutta förvirrad av tidsomställningen. Och hungrig.
Pastakokande?

Troligen.

Igår var jag, Johanna och Magda i Courchevel (schtekarnas hemvist), en väldigt planerad utflykt. Planerad innebär i stort sett att vi bestämde det några dagar innan, och att valet föll på lördagen eftersom liftköerna på lördagarna är i stort sett obefintlig
a.

När vi satt i Pas Du Lac-ägget diskuterade vi vilken kändis vi helst skulle träffa, och mest oväntat var väl att Magda valde Markoolio, med motiveringen ”han är en såndär kändis som faktiskt skulle Prata med en”. Hur hög ironiprocent det utalandet innehöll kan jag inte riktigt säkerställa. Lite mindre oväntat att jag valde Adam Brody (Seth Cohen, för er som inte kollat OC).
Ett återkommande inslag var att så fort vi såg en helikopter (ofta) ylade åtminstone någon ”där är Beckham!”.

Borta i glidarbackarna i Courchevel 1650 blev det både trädkramande, eftersom vi Val Tho-säsongare inte ser träd så ofta, och åk i backen vid namn Bel Air.
Passande, eftersom Courchevel ska vara så satans glammigt hela tiden.

Fast bäst var nog knappliften som heter Petite Bosse. Egentligen betyder det väl ”liten sten” eller något, men Lille Bosse är mycket skojigare.

Lunch (lite väl utdragen för min smak, men dom andra två ville sola och jag orkade inte vara ”ska vi åka nån gång”-tjatig) precis vid skidtorget i Courchevel 1850 där det mest fascinerande på menyn var en pizza med svart tryffel till det facila priset av 48 euro. Vem betalar 500 spänn för en jäkla pizza? En vanlig pizza kostade ”bara” 17 euro, Val Tho framstår som rena Ullared i jämförelse. Det var nog egentligen mysigare när jag, mor och bror fikade vid toppen av Signalliften, men har man inte fika med sej så har man inte. Alla pallar inte en hel skiddag med bara choklad i magen.

Sedan tog vi världens sötaste och långsammaste tvåstolslift upp till Col De La Loze (Max, du vet vilken) där det blev slaskåkning hela vägen ner till Meribel. Över till Saint Martin, ett åk i pappas favoritbacke, där jag råkade ut för ett oväntat störtloppsflyg, inklusive landning på bakändarna och Väldigt Darriga Ben och sedan slappåkning genom Menuires med slutstation Tangos terass.
Där fann vi Jonathan och Emil med en flaska rosevin. Och väldigt mycket solsken.

På kvällen spelade jag & Johanna sjuan med Matilda, och jag fick en rejäl överdos av Töreboda/Gullspångsdialekt.
Kul var det!

Idag skulle vi åkt ner till Orelle (byn alltså) och läst böcker, men först försov jag mig, och sedan var det stängt här och var pga ”vent violent” så jag sov till ett eller nåt, och efter det har jag gjort ingenting.
Behovet av vilodag var nog ganska stort ändå.

Får se vad som händer ikväll, jag överväger faktiskt att parkera mej med en bok någonstans.. även om rapporterna inför morgondagen säjer ”snö” så vill jag upp och åka. Det är ju bara 16 dagar kvar. ”Bara” drygt två sportlov.

Vilket i ögonen på en säsongare med kluven hemlängtan är i stort sett ingenting.

Och jag saknar att cykla. När jag kommer hem ska jag pussla ihop
världens bästa playlist, och cykla runt hela stan.. Fort, fort!

På återseende!!

Magda på väg upp.
Liftburen frukost.

Well, hello to you, Miss Alving!

Solsken på gräddhyllan!

Kolla priset näst längst ner. 48 euro. Jisses.

Mitt i 1850.

En av alla eftermiddagar på Tango.