Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: april 2008

Lucky Avenue & 7:th

Det tar några sekunder för hjärnan att koppla när man nyss vaknat, och utsikten inte är ”huset med vägen under” och ett ungefär 300 meter högt berg.

”Vadå parkeringsplats?”
”Vadå punkthus?”
”Och varför har inte Johanna-der ringt och väckt mej, solen skiner, vi ska stå på ski!”

Ah, just det ja…
Jag är ju hemma nu.

Det ska vara platt här.
Snöfritt.
Gott om syre.
Mjölk som inte smakar kemikalier.

Jag vänjer mej nog.
Det jag redan saknar är rytmen.
Eller snarare lunken. Livet i VT går så fort som man själv vill att det ska göra, det vill säja väldigt sakta påväg uppför backen till Tango respektive väldigt väldigt fort påväg ner för Tete Ronde en lördagsmorgon.

Jag kommer tillbaka.
Mark my words, jag kommer tillbaka.
Och man kan väl lugnt säja att vem det nu var som sa det fick rätt. ”Se nu till att ha the time of your life.”

OOOOOOOOOOOOOFFFFFTAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Deshemifiering

Det krävs energi och motivation för att ge sej ut i dagens väder. Något jag inte riktigt innehar efter en hel säsong.

Eftersom väderleksrapporterna för imorgon är lite lite bättre än vad som är idag har jag och Abby ägnat oss åt deshemifiering, alltså slängande av saker vi inte behöver, nerplockande av omsorgsfullt uppsatta kort, brev och bilder och så vidare.

501 känns inte särskilt hemtrevligt längre.
Fast det är väl bra kanske..
Nu är det mer ett ställe med kala vita väggar och två stora väskor stående i soffan.

Jag kommer nog att sakna det ändå.

Saker jag tänker mycket på just nu:

Kanelbullar
Sportnytt
Tidningar
Min cykel
Skrea Strand
Riktig mat (inte Grand Jurys bolo-på-burk alltså)
Min gitarr

Fick ju låna en gitarr på en efterfest i Saloons källare häromdagen. Det har jag levt på sedan dess. Lite lagom uppblandat med frustrationen över att fingrarna inte hänger med längre.
Det var liksom bara det som fattades.
En sista liten pusselbit.
Nu är Hedda v4.0 färdigpusslad och redo för hemfärd.

Och jag ska ALDRIG göra säsong utan gitarr igen.

Det spelar ingen roll om någonting är coolt eller inte, så länge jag har roligt.

First Off: Kusin, jag har inget emot snöfall, så länge det som faller är snö. Slask göre sej icke besvär, om jag får bestämma, men det får jag ju inte, så det som faller nu är fluffigt i luften och väldigt blött och onödigt när det väl landat.

Men men, sånt är livet.
Jag orkade ändå inte åka särskilt länge idag, hade en heldag som heter duga igår istället.

Som föressten började med tjeckiska (?) stolpskott i Plein Sud.
Jag tar alltid kant när jag åker själv, höger eller vänster beror på vart jag ska när jag hoppat av. Idag Bouquetin mot Meribel, så vänster. Hamnade med en hög farbröder från gissningsvis Tjecko, men jag är inte säker. Hade en ond föraning om att dom inte var så där våldsamt haj på att åka lift, och jag fick mer än rätt.
Snubben längst ut på andra kanten började med att inte gå ända fram till kanten av påstigningsplattan, och även med att missförsta liftkillen som gormade ”Avancee, avancee”, något jag hittills trott var omöjligt. Även om man inte snackar språket talar tonfallet för sej själv. Eftersom jag var längst bort i andra änden sket jag i kaoset och satte mej, och allt verkade lugnt i säkert tre sekunder.
I ögonvrån ser jag hur stolpskottet inte lyckats sätta sej ordentligt utan kasat av och panikslagen befinner sej framför en full liftstol som föser honom framåt och utåt. Åt vänster. Inte så mycket att göra, när han fösts hela vägen ut till min kant puttade jag honom vidare och hoppades att skidor/pjäxor/bindningar skulle hålla ihop och fast. (Bör väl tilläggas att jag fräste ”djävla stolpskott” högt, på svenska.) Precis när han säckat ihop i en förvirrad hög strax vänster om ”Gare du Depart – Plein Sud”-skylten stannar liften. Så dags.

Jag är mest irriterad över att innersulorna i pjäxorna flyttats så de ligger skevt, och att jag har ont i knäna, och fortsatter muttra ”stolpskott, dags att införa liftåkningskörkort?” hela vägen upp i liften. Det jag inte förstår är varför han inte hoppade upp sej i stolen igen, höjdskillnaden mellan påstigningsplatta och mark är typ 5 cm, och kompisen jämte kunde ju bara dragit tag i hans arm. Alternativt att han hade tagit sej ut åt höger, där det inte var någonting alls att krocka med.

Jaja, nu ska jag vara tolerant och förlåtande (försöka). Alla är nybörjare någon gång. Vissa är kanske lite värre än andra. Och jag har haft mina konflikter med liftar jag med, dock av knappmodell. Vilket kanske är mer praktiskt, då det bara är en själv som slår sej.

Så var jag iväg iallafall, och efter att ha fixat sulorna på Mont de la Chambre styrde jag skidspetsarna neråt, mot Meribel-Mottaret. Lite tveksamt, för en decimeter nysnö hade redan börjat omformas till puckelpist, men lyckligtvis var det rätt folktomt, så när som på två engelska brudar som jag for om precis på början av transporten ner till Plan des Mains.

”Oh, Rach, I forgot to head straight down!”
(Engelsk tjej fortsätter envist att svänga tills det är platt och inser att hon har ett halvt Vasalopp av stakning framför sej. Tihi.)

Snöhögar och engelsmän kantar min färd hela vägen bort till Chanrossa (PdM-Rossignol-Pas du Lac-Creux, som vanligt) och till min stora sorg även glidarbacken Roc Merlet. Kämpar mej vidare, och när jag glider ut på den blåa autostradan som enligt mej heter Store Bosse är det äntligen pistat. Mina tacksamma ben kör verkligen störtlopp ner till Signal.

Courchevel 1650 ska sammanfattas med ett konstaterande.
Det är inte coolt att köra lössnö mellan två blå-röda backar. Inte ens i den lilla snälla ravinen.
Men fysatan vad det ar roligt.
Och det är värt så mycket mer.

Slappåkte lite i 1850 innan jag åkte tillbaka till Meribel och verkligen körde vilse. Lyckades missa backen ner till Meribel 1450 för den låg tydligen på andra sidan av en lift jag bara åkte förbi. Istället fortsatte jag glatt framåt tills jag insåg att ”sheisse, jag vet inte var jag är”. Jag hade hamnat i Meribel Village, den ursprungliga byn som ligger lite (ganska mycket) nedanför allt annat, och innan jag tog liften tillbaka hann jag med att klappa en entusiastiskt grön grästuva, beskåda en parkeringsplats och en liten rabatt samt konsultera liftkartan. Såg även en cykel, vilket bör ses som ett Otroligt Exotiskt Föremål.
Meribel Village alltså. Gulligt, men åk inte dit. Liften tillbaka är segare än de flesta, 300 fallhöjdsmeter på en kvart (!) och sedan en till lift, en åttastolslift, bred som satan tillbaka upp i systemet.
Lätt förvirrad satte jag av ner mot Meribel, och denhär gången kom jag rätt, kände till och med igen mej.
Dessutom hittade jag två av Langleyguiderna och deras pistvisning, rätt gott med lite sällskap efter all ensamåkning och förvirring.

Tack vare dem hittade jag en ny favoritbacke, långt nere i Meribel vid knappliften Cherferie. Yay!

Avslutade dessutom dagen med en jättevurpa på transporten till Tango, eller rättare sagt när jag skulle hoppa från kanten ner på transporten. Det brukar gå bra. Igår gjorde det inte det.
Inget allvarligt, ont i höger arm och axel och nacken, och snö innanför skidglasögonen och överallt. Typiskt bara, att vurpa inför en halv hord med svenska turister, varav en konstaterade ”Så går det när man ska stajla”.

(Vadå stajla, jag ville ju bara hoppa lite!! Vanligtvis är dendär halvmeterskanten min kompis.)

🙂

Halvsov i solen tills den gick runt hörnet, hem, duscha, fisksoppa på Johns, försökte kolla på Saltkråkan men Annas dator vägrade, somna,vakna, åka tre åk, halvsova på Tango, hem, klå Johanna i Kinaschack och Fia med Knuff, somna, vakna och nu är jag här.

C’est la Vie.

Och om en vecka, minus 90 minuter, sitter jag på bussen på väg hem.
Och det känns?

Helknäppt.
Men när det inte är som igår (skitkallt, soligt och alldeles underbart) inser jag hur trött jag är. Fysiskt och mentalt. Det är ett jävla glidarliv, men det tar på krafterna ändå, jag vet inte varför, men så är det.

Men de dagarna som är sådär löjligt perfekta, som igår, gör att allting är värt det. Tusen gånger om. Så där ”frysa tiden”-bra.
Det är jättesvårt att förklara, egentligen går det nog inte, men när jag känner att varenda cell i hela kroppen Lever (läkarkusin, är det ens möjligt?) mår jag utomjordiskt bra.

Och nu ska jag hem och äta, och antagligen knata upp och betrakta säsongens sista Boogie Night.

Puss!!

Crossdressbilder






Än så länge skiner solen..

Kortis, jag ska ut i solen igen.. passa på så länge det varar, liksom.

Idag hade jag tänkt göra en ensamtripp till Courchevel, men när jag kom upp till Col de la Chambre imorse såg jag ungefär en centimeter åt alla håll, så jag åkte ner och storstädade istället. Självklart kom solen fram vid elvatiden, men då kändes det försent, så jag fortsatte med bärandet av sopor och kartonger till soprummet.

Antar att inspirationen kom av Johanna & Annas ommöblering igår, jäklar vad vi flyttade om i deras lya. Nu är där jättemysigt, och jag fick överta den på nyår ”upphittade” ljusslingan som de inte behövde längre, så nu har jag en sänglampa.
En sänglampa som avger ett (enligt Johanna) ”porrblått” ljus.
Bättre än innan iallafall.

Ikväll ska vi nog i byen, Anna fyller ju 20 gubevars, och dom har crossdressing-tema på Saloon, så jag kan se ut som jag brukar, ehum.

Håll alla tummar för att snön ska hålla sej borta, annars blir det nog en gnällpost här imorgon.

Puss/H

…och så vänder vi på dygnet en gång till, TjoHej!

Jag tror att jag har skrivit det förut, att det faktum att säsongen går mot sitt slut bidrar till en lite sömnig stämning i Val Thorens.

Ibland.

Ibland inte.

Abby fyllde ju 19 i förrgår (tisdags), och efter ett pa
r timmars solskensskidåkning, ytterligare ett par timmar i värmen på Tango, en powernap och snabbstädning av lejligheden påbörjades Uppdraget.

Eller uppdrag och uppdrag, skapa en klänning av en sopsäck, helt enkelt. Resultaten blev överraskande bra, det var inte bara pinsamt att gå ut iklädd sopsäck och strumpbyxor. Att vi var tio stycken som spökat ut oss kan visserligen ha bidragit till icke-pinsamligheten, människor är trots allt flockdjur.

Från Gringos, via Tango och sedan till Saloon, där födelsedagsbarnet hamnade på bardisken iförd skidhjälm från åttiotalet, tiara och trollspö, och sedan Underground. Jag somnade vid fyratiden, och igår gjorde jag bara tre saker.

1. Ladda över bilderna till hårddisken.
2. Göra Anna en tjänst och fylla hennes dator med Vettig Musik (as opposed to M. Uggla och B. Rosenström)

3. Jobba.

Eller ja, fyra saker då, eftersom jag slutade jobba innan midnatt.
Direkt efter jobbet var det dags att rusa över till Saloon, där galan med det intressanta namnet ”WOFTAM” var i full gång.
Det går ut på att säsongarna ska nominera varandra till diverse olika saker, tillexempel ”Village Bike”, ”Mr & Miss Val Thorens”, ”Song Of The Season” och ”Biggest Whinger”.

WOFTAM står for Waste Of Fucking Time And Money-Awards.
Och Whinger är den engelska motsvarigheten till Whiner, dvs gnällspik.

Kan någon gissa vilken låt som blev Song Of The Season, och även hur bra det gick för de engelska presentatörerna att uttala titeln? ^^,
Allh-zzm-eenteh-dahnser-eey-waaltexmaaen!!


Efter att ha yrat runt på Underground en stund, där Matilda lyckats få tag på en enorm uppblåsbar ölflaska som hon halvt attackerade folk med knatade jag hemåt, och avslutade natten med Oboy i 415.

Idag har jag sovit, åkt skidor, städat (Abby åkte till Val d’Isere och lämnade sin vana trogen fem par skor över hela golvet, tre dagars disk och tända stearinljus, PUCKO!) och lånat ut min spis till förmån för Annas äggkokande. Nu är det förhoppningsvis näst sista dagen på jobbet (jag Vill Inte Jobba på måndag), och sedan ska jag ta det lugnt resten av veckan, eller iallfall till och med söndag, för då fyller Anna 20.

Jag hade också velat fylla år under säsongen.. Falkenberg är ju en sån livlig liten håla. (Inte.)
Fast egentligen är det fullt tillräckligt att bara delta i det allmänna kringspringandet.
Och nästa vecka har Saloon nån jäkla temavecka med det underbara namnet ”Seasonaire Panic Shag Week”, så jag lär vara konstant trött då med. Hjälp.
Men men, tolv dagar kvar nu, vila kan jag göra senare.


Apropå kringspringande, nu måste jag rusa till jobbet ”jagvi
llinte!!!” och imorgon ska det vara fint väder och jag övervager en tur till Menuires, fast det är aldrig någon annan som vill åka dit så vi får se hur det blir med det.
Pfft.

Hejs!!

Birthday girl!!

Hallonsaft?

Jag, Johanna & Mia efter prisutdelningen på WOFTAM’s

Johannader!

Matilda + uppblåsbar ölflaska = sant.