First Off: Kusin, jag har inget emot snöfall, så länge det som faller är snö. Slask göre sej icke besvär, om jag får bestämma, men det får jag ju inte, så det som faller nu är fluffigt i luften och väldigt blött och onödigt när det väl landat.

Men men, sånt är livet.
Jag orkade ändå inte åka särskilt länge idag, hade en heldag som heter duga igår istället.

Som föressten började med tjeckiska (?) stolpskott i Plein Sud.
Jag tar alltid kant när jag åker själv, höger eller vänster beror på vart jag ska när jag hoppat av. Idag Bouquetin mot Meribel, så vänster. Hamnade med en hög farbröder från gissningsvis Tjecko, men jag är inte säker. Hade en ond föraning om att dom inte var så där våldsamt haj på att åka lift, och jag fick mer än rätt.
Snubben längst ut på andra kanten började med att inte gå ända fram till kanten av påstigningsplattan, och även med att missförsta liftkillen som gormade ”Avancee, avancee”, något jag hittills trott var omöjligt. Även om man inte snackar språket talar tonfallet för sej själv. Eftersom jag var längst bort i andra änden sket jag i kaoset och satte mej, och allt verkade lugnt i säkert tre sekunder.
I ögonvrån ser jag hur stolpskottet inte lyckats sätta sej ordentligt utan kasat av och panikslagen befinner sej framför en full liftstol som föser honom framåt och utåt. Åt vänster. Inte så mycket att göra, när han fösts hela vägen ut till min kant puttade jag honom vidare och hoppades att skidor/pjäxor/bindningar skulle hålla ihop och fast. (Bör väl tilläggas att jag fräste ”djävla stolpskott” högt, på svenska.) Precis när han säckat ihop i en förvirrad hög strax vänster om ”Gare du Depart – Plein Sud”-skylten stannar liften. Så dags.

Jag är mest irriterad över att innersulorna i pjäxorna flyttats så de ligger skevt, och att jag har ont i knäna, och fortsatter muttra ”stolpskott, dags att införa liftåkningskörkort?” hela vägen upp i liften. Det jag inte förstår är varför han inte hoppade upp sej i stolen igen, höjdskillnaden mellan påstigningsplatta och mark är typ 5 cm, och kompisen jämte kunde ju bara dragit tag i hans arm. Alternativt att han hade tagit sej ut åt höger, där det inte var någonting alls att krocka med.

Jaja, nu ska jag vara tolerant och förlåtande (försöka). Alla är nybörjare någon gång. Vissa är kanske lite värre än andra. Och jag har haft mina konflikter med liftar jag med, dock av knappmodell. Vilket kanske är mer praktiskt, då det bara är en själv som slår sej.

Så var jag iväg iallafall, och efter att ha fixat sulorna på Mont de la Chambre styrde jag skidspetsarna neråt, mot Meribel-Mottaret. Lite tveksamt, för en decimeter nysnö hade redan börjat omformas till puckelpist, men lyckligtvis var det rätt folktomt, så när som på två engelska brudar som jag for om precis på början av transporten ner till Plan des Mains.

”Oh, Rach, I forgot to head straight down!”
(Engelsk tjej fortsätter envist att svänga tills det är platt och inser att hon har ett halvt Vasalopp av stakning framför sej. Tihi.)

Snöhögar och engelsmän kantar min färd hela vägen bort till Chanrossa (PdM-Rossignol-Pas du Lac-Creux, som vanligt) och till min stora sorg även glidarbacken Roc Merlet. Kämpar mej vidare, och när jag glider ut på den blåa autostradan som enligt mej heter Store Bosse är det äntligen pistat. Mina tacksamma ben kör verkligen störtlopp ner till Signal.

Courchevel 1650 ska sammanfattas med ett konstaterande.
Det är inte coolt att köra lössnö mellan två blå-röda backar. Inte ens i den lilla snälla ravinen.
Men fysatan vad det ar roligt.
Och det är värt så mycket mer.

Slappåkte lite i 1850 innan jag åkte tillbaka till Meribel och verkligen körde vilse. Lyckades missa backen ner till Meribel 1450 för den låg tydligen på andra sidan av en lift jag bara åkte förbi. Istället fortsatte jag glatt framåt tills jag insåg att ”sheisse, jag vet inte var jag är”. Jag hade hamnat i Meribel Village, den ursprungliga byn som ligger lite (ganska mycket) nedanför allt annat, och innan jag tog liften tillbaka hann jag med att klappa en entusiastiskt grön grästuva, beskåda en parkeringsplats och en liten rabatt samt konsultera liftkartan. Såg även en cykel, vilket bör ses som ett Otroligt Exotiskt Föremål.
Meribel Village alltså. Gulligt, men åk inte dit. Liften tillbaka är segare än de flesta, 300 fallhöjdsmeter på en kvart (!) och sedan en till lift, en åttastolslift, bred som satan tillbaka upp i systemet.
Lätt förvirrad satte jag av ner mot Meribel, och denhär gången kom jag rätt, kände till och med igen mej.
Dessutom hittade jag två av Langleyguiderna och deras pistvisning, rätt gott med lite sällskap efter all ensamåkning och förvirring.

Tack vare dem hittade jag en ny favoritbacke, långt nere i Meribel vid knappliften Cherferie. Yay!

Avslutade dessutom dagen med en jättevurpa på transporten till Tango, eller rättare sagt när jag skulle hoppa från kanten ner på transporten. Det brukar gå bra. Igår gjorde det inte det.
Inget allvarligt, ont i höger arm och axel och nacken, och snö innanför skidglasögonen och överallt. Typiskt bara, att vurpa inför en halv hord med svenska turister, varav en konstaterade ”Så går det när man ska stajla”.

(Vadå stajla, jag ville ju bara hoppa lite!! Vanligtvis är dendär halvmeterskanten min kompis.)

🙂

Halvsov i solen tills den gick runt hörnet, hem, duscha, fisksoppa på Johns, försökte kolla på Saltkråkan men Annas dator vägrade, somna,vakna, åka tre åk, halvsova på Tango, hem, klå Johanna i Kinaschack och Fia med Knuff, somna, vakna och nu är jag här.

C’est la Vie.

Och om en vecka, minus 90 minuter, sitter jag på bussen på väg hem.
Och det känns?

Helknäppt.
Men när det inte är som igår (skitkallt, soligt och alldeles underbart) inser jag hur trött jag är. Fysiskt och mentalt. Det är ett jävla glidarliv, men det tar på krafterna ändå, jag vet inte varför, men så är det.

Men de dagarna som är sådär löjligt perfekta, som igår, gör att allting är värt det. Tusen gånger om. Så där ”frysa tiden”-bra.
Det är jättesvårt att förklara, egentligen går det nog inte, men när jag känner att varenda cell i hela kroppen Lever (läkarkusin, är det ens möjligt?) mår jag utomjordiskt bra.

Och nu ska jag hem och äta, och antagligen knata upp och betrakta säsongens sista Boogie Night.

Puss!!