Det tar några sekunder för hjärnan att koppla när man nyss vaknat, och utsikten inte är ”huset med vägen under” och ett ungefär 300 meter högt berg.

”Vadå parkeringsplats?”
”Vadå punkthus?”
”Och varför har inte Johanna-der ringt och väckt mej, solen skiner, vi ska stå på ski!”

Ah, just det ja…
Jag är ju hemma nu.

Det ska vara platt här.
Snöfritt.
Gott om syre.
Mjölk som inte smakar kemikalier.

Jag vänjer mej nog.
Det jag redan saknar är rytmen.
Eller snarare lunken. Livet i VT går så fort som man själv vill att det ska göra, det vill säja väldigt sakta påväg uppför backen till Tango respektive väldigt väldigt fort påväg ner för Tete Ronde en lördagsmorgon.

Jag kommer tillbaka.
Mark my words, jag kommer tillbaka.
Och man kan väl lugnt säja att vem det nu var som sa det fick rätt. ”Se nu till att ha the time of your life.”

OOOOOOOOOOOOOFFFFFTAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!