Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 2 mars, 2009

Mer trams:

Finn, när vi vrider upp Rufus på högsta volym, pluggar in ”En Jävel På Kärlek” och klättrar upp på kökssoffan med deras tomma ölflaskor som låtsasmikrofoner:

”Are you going all swedish now?”

Mitt i prick Mr Finn. Eller som vi av misstag brukar säga: ”Hiii!!”

Jag har även lärt mig att det absolut inte får kallas Snusburk, utan Snusdosa, samt vrålat ”get real skis!” till x antal snowbladesåkare i backarna kring Tignes.

It’s a hard knock life?

A Friend Like You


..for the sake of irony är det väl dags att quota den ack så avskyvärde Tomas Ledin.

Du ska veta att jag saknar dig.

Hedda Frispark Berander

För att det inte bara ska bli emobloggande här kan jag ju passa på att berätta om det senaste tillskottet i min växande hög av smeknamn.

Sebastians jobbarkompis Mike kallar mig numera enbart för Freekick.

Varför då?
Först trodde han (precis som 99,9% av alla britter) att jag hette Heather.
Sedan trodde han att jag hette Header (vilket betyder nicka på fotbollsengelska).
Efter det spårade det ut totalt och jag blev kallad allt från Goalpost till Corner innan han bestämde sig för att Freekick var roligast.
Inte mig emot. Det är ganska ovanligt att folk kallar mig saker som inte börjar på H.

  • Russin
  • Starfish
  • Beer-bitch (vandringsnamn som den som sitter närmast The Evil Twin’s öl får)
  • ..och numera Freekick.

Glömde jag något?

Livstecken

Hej.

Jag är här igen.
Jag är inte död, jag har inte brutit något, fått hjärnskakning eller ens någon förkylning.
Jag har bara inte haft tid eller orkat skriva.

Vecka nio är lika med en massa saker.
Canada Goose-jackor, backslicks, ljusblåa skjortor, stora solbrillor, skumpa och nollåttor i största allmänhet. Fast inte i min värld.
De sakerna hör till parallell-Val d’Isere.

Vecka nio är lika med en massa saker.
Strålande solsken, suveräna förfester, fulåkning i Le-Lac, seriös picknick på Pissaillas, Magnus Uggla & GES, två gånger jättelyckad matlagning, Face nypistad klockan kvart i nio och dans på våra kära grannars matbord.

Fast efter solsken kommer förr eller senare regn. CC har åkt hem, och jag har liksom inte riktigt fattat det än. Det är bara det att helt plötsligt är jag den som går upp först på morgnarna, jag som alltid varit tvåa. Det dricks mycket mindre te, och uttryck som ”det vet man inte” ligger i riskzonen för att falla i glömska. För att inte tala om ”why do you wear so much purple?”.
Killarna känner av det dom med, såklart.. men det är liksom inte samma sak.
Den enda positiva effekten jag har märkt av hittills är att Finn & Wilko tog med sig alla sina tomma ölflaskor ut innan de gick ut igårkväll, eftersom jag hade storstädat helt maniskt i tre timmar i lördags.

Det är bara (otroligt jävla) tomt.
Dessutom drog det fina vädret ungefär samtidigt som en knallgul Unnarydsbuss. Sex grader varmt, flatljus och tidvis regn är vad som bjuds. Usch.

Dessutom måste jag tvätta.
Bajsmacka Deluxe.

Vi höres.