Visste ni att när Sebbe snarkar vibrerar hela våningssängen?
Antagligen inte, men så är det i alla fall. Därav något avkortad skönhetssömn, oväsendet började vid strax innan fem och pågick i gott och väl en och en halv timme.

Därför vet jag nu att det blir ljust ute så tidigt som kvart över sex.

När jag gick upp vid åttatiden var jag sådär lagom pigg. Eller lagom och lagom, virrig nog att råka ha grillkrydda på gröten istället för kanel.
Det är ingenting jag rekommenderar. Ruskigt äckligt.

Strax innan nio tog jag och grabbgänget bussen bort till Fornet, ungefär samtidigt som molnen bara försvann. Jag, Hamps, Lars, Jon och Aron var först ut på vänstersidan, och det var utan överdrifter säsongens bästa skogsåk, eller för att citera Aron:

”Vi tog oskulden på skiers left!”

Jag som brukar svära mig ner krockade inte med ett enda träd, och fastnade inte förän precis innan man kommer ut på flacken nedanför kabinen. Väldigt självbelåten och väldigt trött åkte jag upp igen, och möttes av en av mina favoritsyner. De släppte upp folk i Pyramides! Dessutom hittade vi Anja, Bettan, Danne och Madde.
En hel liten säsongarklan fick spåra solsidan ner mot knappliftarna, och sen hängde jag, Danne och Anja kvar där ett bra tag. Som grädde på moset öppnade de Signal, och det är ingen överdrift att det var två av säsongens bästa åk.

Sedan drog vi upp till Pissaillas och körde tre vändor på Shane McConkeystället innan det var alldeles för spårat. Då valde jag att avsluta med min hittills mest klantiga och onödiga vurpa, som innefattade ett felskär, vindpinad snö, en massa stenskravel, ett till felskär, en kullerbytta, en landning på huvudet (tack gode gud för hjälm), en mörbultad axel och en på det hela taget vimmelkantig Hedda.
Egentligen är det som stör mig mest att det inte finns på film. Det såg nog ganska roligt ut.
Och att min jacka gick lite sönder.

Nåja. Silvertejp.

Efter det drog vi ner till Signal och drack Cola och chillade en stund innan jag stack hem.
På det hela taget en väldigt bra skiddag.

Och ikväll: Cheesynight. Och kanske tacos på Dollan innan det, jag vet inte riktigt än. Man får se. Dansa blir det iallafall.

Man kan väl säga såhär, jag behövde en dag med solsken och puder. Motivationen har varit låg det senaste, och det enda som faktiskt kan få upp den är sånahär dagar. Något som får mig att komma ihåg varför jag faktiskt är här.
Och när jag spårar pudersnö en solig dag i mars är det ganska uppenbart varför.
Det finns inget bättre.

Anja skiers left om Signalknappen