Hej.

Jag är här igen.
Jag är inte död, jag har inte brutit något, fått hjärnskakning eller ens någon förkylning.
Jag har bara inte haft tid eller orkat skriva.

Vecka nio är lika med en massa saker.
Canada Goose-jackor, backslicks, ljusblåa skjortor, stora solbrillor, skumpa och nollåttor i största allmänhet. Fast inte i min värld.
De sakerna hör till parallell-Val d’Isere.

Vecka nio är lika med en massa saker.
Strålande solsken, suveräna förfester, fulåkning i Le-Lac, seriös picknick på Pissaillas, Magnus Uggla & GES, två gånger jättelyckad matlagning, Face nypistad klockan kvart i nio och dans på våra kära grannars matbord.

Fast efter solsken kommer förr eller senare regn. CC har åkt hem, och jag har liksom inte riktigt fattat det än. Det är bara det att helt plötsligt är jag den som går upp först på morgnarna, jag som alltid varit tvåa. Det dricks mycket mindre te, och uttryck som ”det vet man inte” ligger i riskzonen för att falla i glömska. För att inte tala om ”why do you wear so much purple?”.
Killarna känner av det dom med, såklart.. men det är liksom inte samma sak.
Den enda positiva effekten jag har märkt av hittills är att Finn & Wilko tog med sig alla sina tomma ölflaskor ut innan de gick ut igårkväll, eftersom jag hade storstädat helt maniskt i tre timmar i lördags.

Det är bara (otroligt jävla) tomt.
Dessutom drog det fina vädret ungefär samtidigt som en knallgul Unnarydsbuss. Sex grader varmt, flatljus och tidvis regn är vad som bjuds. Usch.

Dessutom måste jag tvätta.
Bajsmacka Deluxe.

Vi höres.