Tja.

Så har den officiellt börjat. Hemåkarperioden.
Gradvis töms byn på säsongare, från och med nu är lördagarna lagom bitterljuva. Idag åkte först Wilko, med sin brutna och väldigt gipsade fot, och efter en timmes solande utanför UCPA försvann Thomas in i en blå buss med destination Danmark.

Annars har det inte hänt så mycket. Jag sov till elva, vilket inte alls var meningen, men om någons (irriterande j*vla) snarkande höll en vaken till strax innan fyra finns inte så mycket annat att göra. Snarkandet och min högra axel, bör kanske tilläggas. Ska inte ge Seb riktigt all cred för min sömnlöshet, bara nästan. Egentligen är det ingen fara med axeln, det är bara det att det gör ont när jag försöker sova på den, vilket betyder att jag får sova på den andra, och det är ovant.

Efter nämnda avsked drog jag till Anja och fortsatte med grävprojektet. Det börjar verkligen arta sig nu. Visserligen är det lite smådrygt att hacka bort is men vad gör man inte. Vi har börjat gräva ut en bar nu, så bara solskenet håller i sig kan det bli riktigt nice afterski där framåt veckan. Och apropå det, jag har ingen träningsvärk i armarna, men däremot på baksidan av låren. Skumt. Hur gräver jag egentligen?

Halsontet vill fortfarande inte ge med sig, så jag kurerar det med lite allt möjligt. Bafucin, Strepsils, varm choklad och te, men mest av allt Orangina, min nya favoritläsk.

Dagens ambitiösa: Potatismos och fiskpinnar till kvällsmat. Underbart med något som inte innefattar pasta och/eller tomat.