Sidvinden från helvetet och en kropp som inte alls tyckte att två och en halv mil cykeltur var någon trevlig idé. Ändå har jag en liten boll av lycka i magen, för något i mig klickade samtidigt som jag hörde det oh-så-välbekanta klickljudet från spd-pedalerna.

Det är ovant, det är länge sedan jag cyklade på en hoj utan fotbroms (särskilt en med så slitna bromsar som min) och jag fick ont i handlederna av det raka styret, men det är härligt ändå. Jag kommer aldrig bli någon lagsportsmänniska, det är det här jag mår bäst av. Jag, min cykel och min dåliga kondition på en landsväg någonstans i sydvästra Sverige. Eller jag och mina skidor på ett berg någonstans i alperna. Gärna med sällskap, men det gör mig inte så mycket att vara själv heller.

Jag kommer alltid att få noja av lagsport -tänk om jag gör något som drabbar alla andra.

Jag kommer alltid att få lyckobollar i magen av sådant som innefattar fartkänsla, utomhusvistelse och ibland Det Stora Lugnet.

Ja.