Jag såg precis In Deep.

Första bestående intrycket är att Shane McConkeys del inte hade kunnat börja bättre.
Mother Love Bone – Chloe Dancer Crown Of Thorns, det pianointrot är överjordiskt.
Och klump i magen när de sjunger a dream like this must die.
Jag minns fortfarande att jag trodde att det var ett skämt när jag läste det på Freeride. Och Sebbe, som fått med sig en lite trasig Jack Daniels-flaska från Dansken samma kväll. Den försvann sedan.

Men Shane McConkey, jävlar. Vilken kille.

Andra är Sean Pettit. Teenage Wasteland, (jag vet, den heter Baba O’Reiley, men och?) switchåkning i puder och fem minuter ös! Imponerande, ja!

Jag vet inte riktigt, hela grejen med att inte ha en del för varje åkare (nästan) gör att det känns lite rörigt, om man jämför med Claim där det var ”ja, men vi kollar på Monashees, Colby, Jacob, Kaj, Chris, Ingrid och Shane. Jag saknar Colby Clownen West, men å andra sidan, hur toppar man dialektracet och Tom Jones-imitationerna? Jag saknar inte speedskiing/wingsuitsegmenten från de tidigare filmerna, det är otroligt att man kan göra sånt, men jag kollar hellre på kuddlinjer och kickers.
Vi kan väl säga såhär, första intrycket var bra. Ge mig några gånger så är det däruppe med Claim, Push, SSD och Reasons.

Och, Matchstick fattar det Poor Boyz inte gör. Musiken spelar roll.
Bara avsaknaden av hiphop gör att jag genast gillar In Deep mer än Everyday Is A Saturday.