Regnet vräker ner.
Jag vet inte om det är därför jag inte kan sova.

I väntan på övertröttheten kör jag en gammal klassiker, kollar på de bästa bitarna ur Claim.
Kanske är det det som gör det, övertröttheten.
Jag är nästan, nästan där. Dra ner alla täcken och kuddar i Cissis säng, poppa popcorn och sitt där i skenet från julstjärnan i fönstret och se Mark Abma studsa runt på snöhögar stora som folkabubblor.
Jag kan nästan känna heltäckningsmattan under tofflorna.
Fortfarande händer det att jag försöker tända inne på toan med en lampknapp på väggen utanför som inte finns, och jag kan känna draget från balkongdörren, tvåhundra mil bort.

Det är underligt, hur vissa platser bara är hemma.
Ännu mer underligt att det snart är någon annans hemma.

Att någon annan ska sitta vid vårat vingliga köksbord, märkt av ”studsa småmynt-leken” och sträcka sig genom våran kökslucka.

Oh well, för mig är det alltid House of Halland med daily cocktailhour mellan 18:30-23:00 och dresscode Tofflor.
Som Wilko sa:

”but..what is tofflor?”

(Uttalat ungefär såhär: Ta-flåååÅÅÅr)