Tänk vad man kan hitta i dokumentmappen.. ja, jag är lite nostalgisk nu.
Mest för att jag bara vill iväg, iväg, iväg, igen.
Snart så. Tio dagar. Ååååå!

”Kanske är det bara jag, men när vi lämnar Bourg-Saint-Maurice bakom oss och vägen blir krokigare för varje höjdmeter får jag en kittlande känsla i maggropen. Det är inte långt kvar.
Visserligen hann jag göra samma resa några gånger under vintern, men jag glömmer aldrig första gången, och lite av känslan sitter kvar.

Trött och åksjuk i en buss full av brittiska chaletgirls and boys från Geneves flygplats med destination Val d’Isere. Det är den tjugoåttonde november, klockan närmar sig sju på kvällen och det är beckmörkt ute. Vi passerar avtaget mot Sainte Foy, ett ortsnamn jag känner igen från gamla trådar på Freeride.se, och en liten stund senare dyker Tignesdammen upp utanför bussfönstret. Det lilla man ser i skenet från några ensamma strålkastare, alltså. Vägen hänger på kanten av dammen, och i samma stund som jag tänker “är vi inte framme snart” för femtioelfte gången tornar någonting upp sig framför mig. En trång öppning mellan två bergssidor – mina tankar far till Morias portar, ingången till dvärgarnas forna rike i Sagan om Ringen. Bussen far in i en tunnel, och på andra sidan finns plötsligt gatlyktor och huskomplex.

Val d’Isere – La Daille
1780 m

“Zhose of you who are going to La Daille are to get of ze bus now” meddelar busschaffisen på bruten engelska.
“Snöflingor” tänker jag.
Med all rätt, för det glittrar i skenet från gatlamporna vid vad jag några veckor senare ska känna igen som La Dailles busshållplats, där man under sportloven får bruka våld för att komma på skidbussarna.

Tio minuter senare står jag, mina tre vänner och en rejäl hög väskor, i snön vid Gare Routiere, mitt i Val d’Isere och huttrar. Vi har ingen aning om var fan vi är, vart fan vi ska, eller hur vi ska hitta dit. Klockan var halv åtta på kvällen, och vintersäsongen 08/09 tog officiellt sin början.

Vi hittade hem efter en stund, mycket tack vare en viss tjej från Skåne som kunde betydligt mer franska än vi andra tillsammans. Trötta som jag vet inte vad stapplade jag och Cissi in genom dörröppningen till de 23 kvadratmetrarna som utgjorde Verdets 2 1:10. En snabb överblick senare paxade vi våningssängen med något bredare slafar och gick ner för att hjälpa grabbarna med släpandet. Halv uppackning, nudelkok och sedan bums i säng, vi sov till elva dagen därpå av ren utmattning..”