Några ångestfyllda timmar senare är passet återfunnet. Längst in bakom två dagböcker från 2007. Det är alltid samma visa, jag kan aldrig minnas vart jag lägger det attans pappershäftet.

Idag ska jag iväg till Jazz-Ture, imorgon ska jag packa det sista och på onsdag smäller det. Herregud vad allting känns snabbspolat just nu.

Igår kändes som ett enda långt hejdå-sägande, sista dagen på jobbet brukar bli sån. Avslutningsvis ”låt ingen flytta in i mitt skåp va, jag kommer tillbaka”
Det brukar ju bli så.

Som om någon skulle vilja (våga) flytta in där. Det är fullt av fotografier och saker. En minihyllning till Valdi-Nollnio. Motivation, tror jag att det kallas.