Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: februari 2010 (sida 1 av 2)

Anti-sonnenshine

Nu får det vara nog! (bör uttalas på finlandssvenska)

Jag vill inte ha mer gråväder. Inte bara för den helvilda gogglebrännans skull utan även för motivationen. Vi har haft besök från Val d’Isère, tre helsköna grabbar kom förbi för att åka skogsåkning (Fornet i all ära, men skogsåkningen i Valdi är i klenaste laget jämfört med Serre) uppleva lugnet och ta med sig Erika på hennes första etapp på väg hem till Sverige för lite vila. Eftersom vi tillhör den Fildelande Generationen begåvades Simons hårddisk med några skidfilmer som vi inte haft innan, och givetvis såg jag dom, kände mig mindre snorig och mer jättetaggad. Jag vet inte hur många gånger jag pep “Aiguilette!!” igårkväll, men det var några stycken. Klockan sattes på kvart i åtta, sänglampan släcktes och jag drömde om lagom brant skog.

Jag vaknade till..

..dimma. Grå tjock j*kla dimma som låg som ett lock över dalen. Strössla med snöblandat regn/regnblandad snö och ni har en bra motivationsdödare. Visst, jag hade kunnat skruva upp positiviteten några snäpp, men när snowforecast utlovat light snow utan centimeterangivelser brukar det betyda uppsprickande moln så jag blev väldigt besviken. Vad göra?

  1. Kolla på Hunting Yeti
  2. Ät upp alla kvarvarande polkagrisar
  3. Påbörja uppätandet av en Schweizernöt
  4. Ät frukost
  5. Lägg Harpan tiotusen gånger
  6. Lyssna på hela This Is War och önska att du vore Jared Leto / var gift med Jared Leto (han är kort, så nej.)
  7. Börja läsa en deckare
  8. Duscha
  9. Påbörja inläggande av tvätt i tvättmaskinen (inte klar med det än..)
  10. Gå och internetta

Imorgon bitti utlovas det sol. Det tror jag vad jag vill om. Nu ska jag gå hem och göra carbonara och fortsätta stoppa in tvätt i tvättmaskinen. Tjo.

(Återkommer när jag är mindre bitter.)

PS. Erika, jag saknar dig. Det är inte alls lika lätt att vakna utan morgonrutinen. För er utomstående brukar Lilla E börja dagen med följande händelser: 1. Mobilen väsnas. 2. Lampa tänds. 3. Erika slår huvudet i sängen. Ofelbart. Varje dag. Det är hysteriskt roligt. Eller så är jag väldigt lättroad. Man vet inte.

/HB

Nästan allt är kul!

Har man besök hemifrån kan man få finna sig i att åka skidor i nästan vad väder som helst. Som idag.

Börja dagen i sextongradig värme och stekande sol vid bottenliften i Monetier, fortsätt med iskallt och blåsigt uppe vid Yret och avsluta med hällregn på busshållplatsen i Chante. Däremellan blötsnö i mängder och noll sikt nerför hela Cucumelle.

Det konstiga är att det är kul ändå. Jag behöver inte tvinga mig själv att vara på bra humör, det bara kommer. So much för myten om kräsna säsongare, två och en halv alpvinter senare och jag är lycklig som ett barn när jag sladdar runt bland pucklarna ner mot Pontillasliften. Det är bara att bestämma sig – nu ska jag ha roligt, då har jag det. Punkt.

Eller ja.. det är kul tills kläderna börjar släppa in vatten. Där går gränsen, när det inträffar vill jag bara hem. Och det fort.

Ikväll (och idag) är det torsdag. Torsdag är lika med Farmen. Förhoppningsvis är medelåldern lite mer mittemellan den här veckan. Förra torsdagen var det oldies, mellanstadiebarn och fem-sex säsongare som bestämde sig för att skita i att alla andra var opepp och röjde ändå. Chante representin’, så att säga. Det var lite samma sak där. Bestämmer man sig för att ha kul så har man det. Så är det bara.

Obotlig optimism, inte mitt allra mest framträdande karaktärsdrag. Spännande.

Powernap, jatack! / HB

Videoblogg #5

Här är videoblogg nummer 5. Pow? Jooo.

KLICKA HÄR FÖR HD!

Nu ska jag käka halstabletter och kolla på OS. Lagsprintfinal ftw! Och det snöar igen. De som valt att tillbringa sportlovet i Serre med ett par breda skidor under fötterna har schysst tajming.

Host/HB

Snö och förkylning borde inte infinna sig samtidigt!

Det snöade natten till igår. Och natten till i förrgår. Och idag har det varit bluebird så in i helskotta.

Tyvärr får ni vänta på utförliga rapporter om episka pillowlines, ner-ramlande i bäckar och Simons lavinsurf ett tag till. Jag deltog inte. Min hjärna har transformerats till snor och skidåkning med feber är en dokumenterat dålig kombo. Bitter? Ja, lite. Okej, mycket.

Men idag har jag ätit en baconmacka och spelat 157 omgångar MS-Röj (stora spelplanen ofc). Inte fy skam det heller. Jo. Usch.

Dagens I-landsproblem:

Jag hatar Francetelevisions. Åtminstone lite grann.

Det visade starten på damernas 10 km. Starten. Tre sekunder efter att Charlotte Kalla stakade iväg bröt de för skridsko. Skridsko?! Vad i hela friden skulle de göra det för? Okej okej, Frankrike verkar ha en tendens att förutom i skidskytte även ta medaljer i obskyra sporter som Nordisk Kombination och Snowboardcross (som de franska programledarna har svårartade problem att uttala) men ändå? Har de ingen förståelse för en stackars (nåja, frivillig) exilsvensk?

Uppenbarligen inte.

Därför var det enda jag såg av Kallas guldlopp starten, och ett eftersänt tresekundersklipp på när hon går i mål. That’s it. Missade även Ferrys guld, fransoserna ägnade sig åt en timmes uppsnack inför konståkningen, vilket fick mig att ge upp och kolla på Star Wars istället.

Och apropå Star Wars, häromkvällen när jag zappade råkade jag få uppleva Episode IV dubbad. Darth Vader har inte basröst i Frankrike. Helgerån! “Luc, la Force ce fort avec toi!” Mardrömmar, seriöst.

Så med andra ord är mina förhoppningar om att få se Anja och co. ikväll ganska små. Känns som om det är antingen störtloppet eller skidsprinten. Ryktas även om att det är nån sorts hockeymatch inatt, Max ska tydligen vara vaken. Jag pallar inte. Känns som om oddsen för att den ska visas är väldigt väldigt dåliga.

Nåja, här snöar i allafall. Bara min förkylning ger sig så.. (lovar jag att sluta slösa bloggutrymme på dravel om OS och Star Wars)

/HB

Ett misslyckat försök till vilodag

Hälsoläget har inte varit på topp i Serre den senaste dryga veckan. Först fick Alex, och sedan även Erika en dunderförkylning från hell (komplett med jobbig hosta och allt) och samtidigt har Max varit hängig. Som pricken över i tillbringade Simon gårdagen inlåst på sitt rum med huvudet i en hink. (Han hade en minst sagt konstig grön färg.) All cred till mitt immunförsvar som hållt mig frisk trots att jag delar våningssäng med Erika-stackarn.

Fast idag vaknade jag med halsont, och det i kombination med en inte helt glad rygg efter några plattlandningar för mycket igår kändes som skäl nog för en vilodag. Sagt och gjort, jag virar in mig i mitt Spidermantäcke och intar vår soliga balkong. Simon, som vi misstänker hade ätit någon konstigt, eftersom ingen annan har blivit dålig (peppar-peppar) gjorde mig sällskap och jag satt säkert still i en hel timme.

Bra gjort.

Sedan blev jag rastlös och drog igång Operation Storstädning. Det tog några timmar, men bara vetskapen om att de tennisbolls-stora dammtussarna under soffan och jämte R2 inte längre är med oss får mig att må bättre. Filtar har skakats, handfat skurats, lakan tvättats och efter att ha suttit i soffan i säkert tio minuter fick jag ett sista ryck och städade ur och sorterade i skafferiet.

Nej, jag är inte särskilt bra på att vila. Inte om jag inte är ordentligt sjuk, och ont i halsen och kli i öronen räknas inte. Väntar med spänning på morgondagen, antingen vaknar jag pigg som en nymatad Tamagotchi eller så är jag ett förkylningsvrak. Ikväll väntar fiskpinnar och längdskidåkning, det senare på teve.

Det var nog allt för idag, tror jag. Merci beaucoup till våran norrlänning som hjälpte mig med storstädningen, och till sjuklingarna med. Jag gillar er fast ni hostar. Och förresten, om någon har nån trevlig huskur mot förkylningar i största allmänhet så hör av er. Kan behövas.

/Hedda

Oh, bra dag!

(Internskämt; så fort något jag gillar spelas på stereon härhemma säger jag alltid Oh, bra låt! utan att tänka)

Egentligen skrev jag en blogginlägg igårkväll, men eftersom Grand Hotels internetanslutning behagade trassla ihop sig till en icke-fungerande meningslös liten sudd gör jag ett nytt försök nu. Att minnas vad jag skrev är inte så svårt, men att minnas formuleringarna, som för en gångs skull var riktigt bra är svårare.

Först skrev jag om OS, eller som det heter här – JO, vilket står för Jeux Olympiques. Jag har suttit och skrivit av alla preliminära tevetider som gäller för de svenska kanalerna, samt kollat upp vilka tider och på vilka kanaler ståhejet sänds här i Frankrike. France 2 & 3 mellan typ sju på kvällen och fem på morgonen varenda dag. Mys! Teven är nerplockad från vinden, antennsladden återfunnen och om ingenting fnular nu så kan jag kolla på herrstörtloppet (inklusive fransktalande kommentatorer – gud jag saknar redan Stig Strand och Björn Fagerlind) och skidskyttesprinten redan ikväll. Underbara tanke! Håll alla tummar, okej?

Sedan skrev jag en kort redogörelse för torsdagskvällens galenskaper. Det var en bra torsdag (de flesta torsdagar brukar vara bra härnere..) baserad på ungefär samma ingredienser som torsdagar brukar vara, det vill säga Farmen + Livemusik + ÖL.
I torsdags hände dock några saker som inte hör till vanligheterna.

1. Mittenbordet dansades sönder. Det tog några veckor, men nu är det gjort. Cred till alla ihärdiga bummare vars hoppande, stampande och dansande som gjort detta möjligt. Även cred till bordet, som höll så länge.
2. Jag trampade på en glasbit som gick rakt upp genom skosulan och in i min fot. Aj. Lyckligtvis blev jag så förvånad att jag bara satte mig ner och drog ut den, hoppade vidare och glömde bort alltihopa till morgonen därpå när det var ett hål i min sko som inte vart där förut. Nästa torsdag blir det INTE Converseskorna.
3. Klockan blev halv två och folk ville inte gå hem, Trubadur-Martin stagedivade och fick sedan mer eller mindre be oss envetna jävlar att gå.

Bra kväll.

Och idag var en bra dag. Är det något jag har lärt mig den här veckan så är det att Casse du Bouef vid lunchtid (inget exakt klockslag utan mer när alla turister väljer att parkera på restauranger och vid picknickbord) är väldigt väldigt trevligt. Bra för självförtroendet, för när jag har kört hela Cassen utan att stanna känns allt annat väldigt lätt. Och det är en sjukt kul backe. Bortsett från de allra brantaste och isigaste ställena där min halvdana teknik och mina taskiga stålkanter (bara stålkanterna säger vi) inte räcker för att hålla skidorna på skär är det carvingparadis. Inte i Cucumelleklass kanske, men Cassen har något som Cucumelle definitivt saknar. Snabb lift. Lång som attan men ändå en snabb fyrstolslift. Bara den. Inte stollift+knapplift+stollift+transportsträcka+stollift.
(För mindre tröttande åkning kan jag rekommendera att ta åt Chantehållet, ut i backen vid parken och sedan ner mot Aravet och vidare i en blå backe/transport som ansluter med Casse du Boeuf innan sista hangen. Tror att den heter Marteau eller nåt sånt, pistkartan är inte världens tydligaste. När den lutar är den skoj, när den inte lutar kan man titta på utsikten eller köra tomteslalom.)

Efter fem varv där kände jag att den alltmer tilltagande liftkön i kombination fick mina allt kallare fötter att vilja vidare. Drog en vända i Clot Gauthier men åkte snabbt därifrån efter att ha hamnat mitt i en myrstack. Vad göra? Började fundera på att åka hem, men ovanför parken kände jag att nej, nu är det dags att öva flygfärdigheten igen. Det var ett tag sedan.

Jag är som tidigare konstaterat ingen vidare parkåkare. Verkligen inte. Jag misstänker att min dåliga grovmotorik i kombination med höjdskräck bildar en tämligen solid grund för detta påstående. Ironiskt nog tycker jag att det är väldigt kul. Det är bara att svälja stoltheten (som om jag hade någon) och trängas med skidskolekids och franska pappor med magväska i de små hoppen på blåa linjen. Det är faktiskt kul! Särskilt när det går bra, och det gjorde det idag. Hade jag haft lite längre armar hade jag definitivt lyckats grabba. Nu var det bara nästan.
Efter en stund dök Gustaf upp, och varvet efter det Langley-Johanna. Det var hennes idé att jag skulle hoppa på de röda hoppen. Inte min.
Det är nyttigt, jag behöver folk som tjatar på mig och säger att jo, du SKA, för annars bara fegar jag. Nu bara nästan fegade jag. Första varvet hoppade jag inte alls, andra varvet hade jag knappt fart nog att ta mig upp hela vägen, tredje varvet plattlandade jag stenhårt och fick ont i höfterna och fjärde varvet gick det riktigt bra. Sedan gick det givetvis sämre igen, men what the heck, jag provade i alla fall.
(Fast ärligt talat, småhoppen och kanterna vid sidan av svarta linjen är allra roligast. Hih.)
Om vädergudarna och immunförsvaret är på min sida vet jag vad jag ska göra imorgon. Jupp.
Och man får fina blåmärken på smalbenen av parkåkning också, bara en sån sak.

Ärtor/HB

PS. Musiken i videobloggen är

The Sounds – Crossing The Rubicon

Angels & Airwaves – The Adventure

Slagsmålsklubben – Smart Drag Mr. Christer

Band Of Horses – Is There A Ghost

i den ordningen. Kände att jag i egenskap av självutnämnd musikansvarig behövde meddela det. Fast jag är fortfarande mest pepp på låten i första bloggen; Sweet Disposition av The Temper Trap. Ta den, lite solsken och en lång tom pist och du har förutsättningar för ett gött åk. Så, färdignördat. Puss!

Videoblogg #4

Videoblogg nummer fyra, i vilken Fredrik kommer trea i Mariokart, Anton lagar mat, Ida jonglerar och jag (Hedda) klottrar på balkongdörren. Och sist men inte minst, det åks skidor.

Here it goes:

KLICKA HÄR FÖR HD!

Fluff

Bon soir, bloggen!

Mycket trött kväll för övrigt. Efter en vecka av pappabesök, vilket inkluderar en massa tärningsspel samt att ha blivit gruvligt bortskämd (oxfilén på fredag kväll, say no more) drabbades Serre lägligt nog av ett ordentligt dump. Som Simon redan påtalat hade snowforecast som vanligt ganska fel angående snömängden, men what the heck. Så länge det är fel åt rätt håll så bryr jag mig inte.

Bäst i går var nog fluffet i skogen ner från knappen ovanför Frejus, och bäst idag var fluffet som jag, Erika och Simon hittade halvvägs till Briancon. Ospårad skog som lutar lagom mycket plus en massa snö. Mums! Sen att jag är sämst på skogsåkning och att mina pjäxor är åt helvete är en annan sak, som jag faktiskt inte tänker bry mig särskilt mycket om just nu för jag har haft två riktigt bra dagar. Alla andra verkar gilla Aiguiletteskogen för alla pillows, själv tycker jag att det är roligast när man kommit förbi stenbumlingarna och ser vad som händer. Sjukt kul hursom, massa små kullar och stenar (tror jag, det är mycket snö ovanpå) att skutta omkring på, och förr eller senare lyckas jag väl med konststycket att inte fega och stanna och backa runt saker hela tiden. Skam den som ger sig. :)

Bortsett från skidåkningen var gårdagens bästa när jag, Anton och Simon var lagom döda vid halv nio-tiden och tänkte kolla på film, varpå det ringer på dörren och Max stormar in med fem andra CS-galningar i hasorna. Vårat vardagsrum gick från mysvrå till LAN-håla på tre röda sekunder. Jisses. Att eluttagen ens räckte till får väl ses som ett mirakel. Nåja, det är väl trevligt när folk umgås, och jag fick se Snowroller, så jag klagar inte.

Skönaste citatet, courtesy of Fredrik: Jag förstår inte hur man kan döda folk, jag försöker men det gåååår inte!

Ikväll blir det sooooova, och imorgon, om den stora solen stämmer, upp tidigt igen. Hajk vs park vs pist, time will tell, det mesta är hursomhelst himlarns bra här just nu. Funderar seriöst på att bara glida runt i systemet och leta efter smådrivor så jag kan öva på att droppa. Eller gräva upp våran gamla kicker. Suck. Beslutsångest? Ja.

Bilderna ska förresten vara klickbara om inte blogger har skrämselhicka (igen), om ni ursäktar, nu ska jag ägna mig åt min skönhetssömn. :)

Ärtor/HB







Trött, men no complaints

Hej bloggen, it’s been a while.

Familjebesök är lika med internetcelibat. Man har som viktigare saker för sig. Som att köra heldagspistvisningar med pappa. Inte helt fel när det är som idag – någon minusgrad, blå nästan lila himmel och medvind i den flacka backen ovanför Frejus. Hej göra stora carvingsvängar och nästan släpa händerna i backen!

Inte ens sophögen i slutet av Cucumelle har varit särskilt illa den här veckan. I och för sig har det varit iskallt, typ 20 minus och blåsigt alla dagar fram tills idag, men sonnenshine hela tiden. Me like. Dessutom har jag i ett utbrott av otrolig lokalkännedom hittat nypistat till min lille far när klockan är efter tre på eftermiddagen. En av många fördelar med att säsonga.

(Ja, det är den pyttekorta backen man når från knappen viewers right om Clot Gauthier, men ändå – manchester är manchester.)

* Kotten sönder = knapplift = ööööh!
* Pain Chocolat = 🙂
* Hotellkäk är en underbar uppfinning när man inte ätit helt kött på flera månader
* Cornerhoppet i parken var stängt när jag körde förbi idag, kändes okej.
* Jag har inga stålkanter
* Snowforecast är hoppfullt
* Jag har antagligen Serres värsta (bästa) gogglebränna

Som Moa hade sagt “nu ser du smutsig ut i ansiktet igen..”

Jaja, nu ska jag hem och läsa bok och käka julgodis. Det tar på krafterna att köra många effektiva dagar på rad. Det blir som mycket slappare när jag inte visar runt någon. Känns som om det är läge för en sovmorgon på söndag eller så. Men ändå, så himla skönt att komma hem och vara trött i hela kroppen och bara somna som en sten. Tusen gånger bättre än att komma hem från jobbet och bara vara segtrött och ha ont i nacken och axlarna.

Håll tummarna för dump nu, dump och bluebird så jag får ta lite bilder. Carbonaran blev helt okej förresten.

Ärtor/Heddzor