Har man besök hemifrån kan man få finna sig i att åka skidor i nästan vad väder som helst. Som idag.

Börja dagen i sextongradig värme och stekande sol vid bottenliften i Monetier, fortsätt med iskallt och blåsigt uppe vid Yret och avsluta med hällregn på busshållplatsen i Chante. Däremellan blötsnö i mängder och noll sikt nerför hela Cucumelle.

Det konstiga är att det är kul ändå. Jag behöver inte tvinga mig själv att vara på bra humör, det bara kommer. So much för myten om kräsna säsongare, två och en halv alpvinter senare och jag är lycklig som ett barn när jag sladdar runt bland pucklarna ner mot Pontillasliften. Det är bara att bestämma sig – nu ska jag ha roligt, då har jag det. Punkt.

Eller ja.. det är kul tills kläderna börjar släppa in vatten. Där går gränsen, när det inträffar vill jag bara hem. Och det fort.

Ikväll (och idag) är det torsdag. Torsdag är lika med Farmen. Förhoppningsvis är medelåldern lite mer mittemellan den här veckan. Förra torsdagen var det oldies, mellanstadiebarn och fem-sex säsongare som bestämde sig för att skita i att alla andra var opepp och röjde ändå. Chante representin’, så att säga. Det var lite samma sak där. Bestämmer man sig för att ha kul så har man det. Så är det bara.

Obotlig optimism, inte mitt allra mest framträdande karaktärsdrag. Spännande.

Powernap, jatack! / HB