(Internskämt; så fort något jag gillar spelas på stereon härhemma säger jag alltid Oh, bra låt! utan att tänka)

Egentligen skrev jag en blogginlägg igårkväll, men eftersom Grand Hotels internetanslutning behagade trassla ihop sig till en icke-fungerande meningslös liten sudd gör jag ett nytt försök nu. Att minnas vad jag skrev är inte så svårt, men att minnas formuleringarna, som för en gångs skull var riktigt bra är svårare.

Först skrev jag om OS, eller som det heter här – JO, vilket står för Jeux Olympiques. Jag har suttit och skrivit av alla preliminära tevetider som gäller för de svenska kanalerna, samt kollat upp vilka tider och på vilka kanaler ståhejet sänds här i Frankrike. France 2 & 3 mellan typ sju på kvällen och fem på morgonen varenda dag. Mys! Teven är nerplockad från vinden, antennsladden återfunnen och om ingenting fnular nu så kan jag kolla på herrstörtloppet (inklusive fransktalande kommentatorer – gud jag saknar redan Stig Strand och Björn Fagerlind) och skidskyttesprinten redan ikväll. Underbara tanke! Håll alla tummar, okej?

Sedan skrev jag en kort redogörelse för torsdagskvällens galenskaper. Det var en bra torsdag (de flesta torsdagar brukar vara bra härnere..) baserad på ungefär samma ingredienser som torsdagar brukar vara, det vill säga Farmen + Livemusik + ÖL.
I torsdags hände dock några saker som inte hör till vanligheterna.

1. Mittenbordet dansades sönder. Det tog några veckor, men nu är det gjort. Cred till alla ihärdiga bummare vars hoppande, stampande och dansande som gjort detta möjligt. Även cred till bordet, som höll så länge.
2. Jag trampade på en glasbit som gick rakt upp genom skosulan och in i min fot. Aj. Lyckligtvis blev jag så förvånad att jag bara satte mig ner och drog ut den, hoppade vidare och glömde bort alltihopa till morgonen därpå när det var ett hål i min sko som inte vart där förut. Nästa torsdag blir det INTE Converseskorna.
3. Klockan blev halv två och folk ville inte gå hem, Trubadur-Martin stagedivade och fick sedan mer eller mindre be oss envetna jävlar att gå.

Bra kväll.

Och idag var en bra dag. Är det något jag har lärt mig den här veckan så är det att Casse du Bouef vid lunchtid (inget exakt klockslag utan mer när alla turister väljer att parkera på restauranger och vid picknickbord) är väldigt väldigt trevligt. Bra för självförtroendet, för när jag har kört hela Cassen utan att stanna känns allt annat väldigt lätt. Och det är en sjukt kul backe. Bortsett från de allra brantaste och isigaste ställena där min halvdana teknik och mina taskiga stålkanter (bara stålkanterna säger vi) inte räcker för att hålla skidorna på skär är det carvingparadis. Inte i Cucumelleklass kanske, men Cassen har något som Cucumelle definitivt saknar. Snabb lift. Lång som attan men ändå en snabb fyrstolslift. Bara den. Inte stollift+knapplift+stollift+transportsträcka+stollift.
(För mindre tröttande åkning kan jag rekommendera att ta åt Chantehållet, ut i backen vid parken och sedan ner mot Aravet och vidare i en blå backe/transport som ansluter med Casse du Boeuf innan sista hangen. Tror att den heter Marteau eller nåt sånt, pistkartan är inte världens tydligaste. När den lutar är den skoj, när den inte lutar kan man titta på utsikten eller köra tomteslalom.)

Efter fem varv där kände jag att den alltmer tilltagande liftkön i kombination fick mina allt kallare fötter att vilja vidare. Drog en vända i Clot Gauthier men åkte snabbt därifrån efter att ha hamnat mitt i en myrstack. Vad göra? Började fundera på att åka hem, men ovanför parken kände jag att nej, nu är det dags att öva flygfärdigheten igen. Det var ett tag sedan.

Jag är som tidigare konstaterat ingen vidare parkåkare. Verkligen inte. Jag misstänker att min dåliga grovmotorik i kombination med höjdskräck bildar en tämligen solid grund för detta påstående. Ironiskt nog tycker jag att det är väldigt kul. Det är bara att svälja stoltheten (som om jag hade någon) och trängas med skidskolekids och franska pappor med magväska i de små hoppen på blåa linjen. Det är faktiskt kul! Särskilt när det går bra, och det gjorde det idag. Hade jag haft lite längre armar hade jag definitivt lyckats grabba. Nu var det bara nästan.
Efter en stund dök Gustaf upp, och varvet efter det Langley-Johanna. Det var hennes idé att jag skulle hoppa på de röda hoppen. Inte min.
Det är nyttigt, jag behöver folk som tjatar på mig och säger att jo, du SKA, för annars bara fegar jag. Nu bara nästan fegade jag. Första varvet hoppade jag inte alls, andra varvet hade jag knappt fart nog att ta mig upp hela vägen, tredje varvet plattlandade jag stenhårt och fick ont i höfterna och fjärde varvet gick det riktigt bra. Sedan gick det givetvis sämre igen, men what the heck, jag provade i alla fall.
(Fast ärligt talat, småhoppen och kanterna vid sidan av svarta linjen är allra roligast. Hih.)
Om vädergudarna och immunförsvaret är på min sida vet jag vad jag ska göra imorgon. Jupp.
Och man får fina blåmärken på smalbenen av parkåkning också, bara en sån sak.

Ärtor/HB

PS. Musiken i videobloggen är

The Sounds – Crossing The Rubicon

Angels & Airwaves – The Adventure

Slagsmålsklubben – Smart Drag Mr. Christer

Band Of Horses – Is There A Ghost

i den ordningen. Kände att jag i egenskap av självutnämnd musikansvarig behövde meddela det. Fast jag är fortfarande mest pepp på låten i första bloggen; Sweet Disposition av The Temper Trap. Ta den, lite solsken och en lång tom pist och du har förutsättningar för ett gött åk. Så, färdignördat. Puss!