Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: april 2010

Let’s dance in style, let’s dance for a while

VARNING: Detta inlägg innehåller mycket text och många bilder. Ber om ursäkt för det.

Hej bloggen!

Förlåt att jag har ignorerat dig på sistone men det har varit rätt mycket i görningen. Först och främst var det ju det attans askmolnet. Flyg #1 blev inställt, så jag bokade om mig till ett annat flyg tre dagar senare (söndag 18/4). Dagarna däremellan tillbringades mestadels med Simons dator ovanpå fyra mjölkpaket, ett Monopol, ett Pictionary och en strykbräda för att komma åt internet och sas.se.

Uppdateringarna från internet, samt från Ida och Erik som redan gett sig av mot Milano, var tyvärr allt annat än positiva, så på lördagsmorgonen fick jag nog och packade ihop mig själv och mina saker och drog till Oulx. Oulx – denna pärla, detta mänsklighetens epicentrum, nej skämt åsido en av de dystraste platserna jag besökt på senare tid – visade sig dagen till ära från sin mest gråmulna och blåsiga sida. Å andra sidan var tanten som brukar sälja tågbiljetter inte där, istället var där en farbror som faktiskt fattade engelska (!). Alltid något. Fast ändå – dystert.

17:25 rullade jag in på Milano Centrale. Fem minuter tidigare hade Ida meddelat att “här är KAOS, det finns inga platser på norrgående tåg förrän på tisdag”. Underbart. Efter lite övervägande bestämde jag och mitt nyfunna hemresesällskap oss för att dra till Verona. Varför det? Jo, för att från Verona går det nattåg till München en gång per dygn och från München går det tåg till Hamburg och Köpenhamn mest hela tiden. Kändes mer värt än att försöka slå sig ombord på ett tåg till Zürich eller Basel.

Efter ett par timmar som inkluderade en tur i förstaklassvagnen, en ohelig mängd bagage, en synnerligen uppretad italiensk konduktör som nog helst ville slänga av oss, en mycket mystisk tågtoalett, och ett paket casinocookies var vi framme i Verona – Romeo och Julias hemstad. Såg inte så mycket av stan dock, mest tågstationen och lite regn.

Biljettskaffandet till Münchentåget gick sådär.. givetvis var det smockfullt och obokbart, men en liten kille i Trenitalia-jacka sa till oss att stå på perrongen när tåget kom in och snacka med tågpersonalen för att eventuellt få ståplats. Sagt och gjort, vi bäddade ner oss i vänthallen i en dryg timme och 00:10 traskade jag och Erik bort till perrong 7. Italiensk tågpersonal är inte jättetrevlig. Det fattade knappt vad vi sa, och var bara “no, no” hela tiden. Tysk tågpersonal kan göra en strandsatt skibums dag. Engelskspråkiga och vänliga. Tyskarna sa att de kunde låta oss åka med på deras sträcka, dvs från Brennerpasset och vidare men att vi måste okeja med italienarna också. Tjat lönar sig.

Tillbaka till väntrummet, väcka Ida, halvspringa med allt bagage till tåget, tjata lite till och sedan ställa sig och vänta på den tåghalvan som kom från Venedig och skulle kopplas på längst bak. Tillsammans med två letter lyckades vi till och med haffa en sittkupé, som gick att göra om till en enda stor säng. Inte så bekvämt dock (tack vare en tysk tant som tog upp halva utrymmet ensam) men efter att ha gjort en utflykt framåt i tåget – där det inte gick att komma vidare på grund av alla som satt och stod i gångarna – så kändes det ändå helt okej.
(Att sticka ut huvudet genom ett tågfönster på väg ner från Brennerpasset är dumt. Men jävlar vad häftigt!)

München 06:30, första stoppet Starbucks för frukost och gratis WiFi. Nytt tåg via Kassel och Hamburg, återigen i sällskap av våra lettiska vänner som hjälpte till med alla skidor och väskor. Konstaterade att tyska tåg har en något mer behaglig temperatur (inte bastuvarning) än de italienska. Allt gick hur bra som helst, jag hittade några tysk-turkiska medicinforskare från Lund som jag snackade bort flera timmar med, men efter att vi stannat på Hamburg – Harburg hände.. ingenting. Och ingenting. Och ingenting. Våran 40 minuters paus i Hamburg förvandlades sakta men säkert till intet.

Orsak: En brand på en av tågbroarna innan centralen gjorde att bara ett spår kunde vara öppet för inkommande tåg från sydväst, och det var kö så det skrek om det. Jippi. Jag tänkte hela tiden “vi är i Tyskland, de borde tänka som oss i Sverige, de borde verkligen hålla Köpenhamn-tåget, det borde de göra..”. Det gjorde dom inte.

Alternativen var att vänta in nästa direkttåg, som de kanske inte ens skulle låta oss gå på i och med att det redan var överbokat, att ta någon mystisk buss vid halv sex-tiden (klockan var fyra) eller att hoppa på ett lokaltåg till Lübeck för att där ta ett ännu lokalare tåg till Puttgarden, gå på färjan och sedan ytterligare ett tåg upp till Köpenhamn. Gissa vilket vi gjorde?

Vid det här laget hade “vi” transformerats från mig, Ida & Erik till oss tre, de två letterna, forskarna, en indisk dataingenjör på väg till Stavanger och en tysk tant på väg till Malmö. I periferin befann sig även två pantertanter från Göteborg, varav den ena var konstant upprörd. Ett härligt litet gäng, med den positiva effekten att jag knappt hade något mer än ryggsäcken att bära själv. För att inte tala om trevligt sällskap.
Dieseltåget mellan Lübeck och Puttgarden var långsammast i världshistorien, och perrongerna så små att man knappt fattade att de var där. Själva färjan var full av folk (nähä, överraskning!) och kön till maten var lång. Dock värd att stå i, schnitzel med pommes och bearnaisesås kan vara hur gott som helst när man inte ätit något riktigt på nästan ett dygn.
(Parentes: När vi skaffade proviant i München kom både jag och Ida tillbaka med vatten och godis. Och inte så mycket mer.)

Rödby. Världens ände, by the look of it. Inte helt olikt Oulx, minus bergen. Ett ensamt tåg med texten Särtog13 på dörrarna.
Särtog. Låter bra. Särskilt för ett tåg som aldrig avgår. Det visade sig att det väntade in någonting, nämligen det där tåget från Hamburg som vi inte hade fått åka med om vi hade väntat på det. Stackars Särtoget gick från fullt till totalt jäkla proppat på under trettio sekunder. In vällde medelålders par på väg hem från weekends i Prag, som tyckte att det här med säsongarliv var väldigt intressant. Trevliga människor. Trodde aldrig att jag kunde bli så glad av att ge sitt säte till någon annan, men det kunde jag.

21:03 rullade vi ut från Rödby, men bara en kvart senare var det dags igen. Tågbyte i Nyköbing. Vi kan ha satt nytt rekord där, nio personer varav tre med skidbagage från ett tåg till ett annat på under en halv minut. Bra jobbat. Sedan var det bara att vänta.
22:56 var vi slutligen framme på Hovedbangården, och en timme senare mötte jag upp pappa på Malmö C.
Sista timmarna i bil är bara sudd, jag var så galet trött, men samtidigt positivt överraskad. När skit händer är folk faktiskt hjälpsamma och vänliga. För mig som är så typiskt svensk som jag kan bli var det trevligt att se. Det är inte farligt att prata med främlingar på tåget, eller att be dem om hjälp om man behöver. Och det går inte att vara arg över någonting man inte kan rå på ( i det här fallet en vulkan). Även om det givetvis är bökigare att tåga genom hela Europa än att hoppa på ett flyg i Milano och två timmar senare vara på Kastrup är det inte omöjligt. Och om en så oplanerad och förvirrad resa som den här var kul, hur är det då att åka tåg om man har planerat det?

Det var en tankeställare. Och en upplevelse. Så här i efterhand är jag faktiskt bara glad för att det hände, även om det kanske var surt halv fyra på morgonen i Brenner när polisen kommer och lyser på en med ficklampor.

Och förresten, en sak till. Vi åkte gratis över två landsgränser. Det kom aldrig någon konduktör på nattåget. Chantemerle – München för under 40 euro, det måste nästan vara nån sorts rekord.

Här kommer lite (mycket) bilder. Lite förfest, grillning på Le Bez dagen jag egentligen skulle ha åkt, och lite sudd från hemresan.





















Hmm, ja. Så jag kom hem tillslut, natten till den 19 april, och sedan dess har jag chillat runt, tagit hand om stackars Simon som vart strandsatt här i väntan på nattåg upp till Norrland, städat min dator, möblerat om mitt rum och imorgon börjar jag jobba. Tillbaka till verkligheten deluxe.

Jag vet inte om det har sjunkit in ännu, att jag är hemma och så. Serre känns fortfarande så himla närvarande. Kom ut till jobbet idag och såg bilderna från förra säsongen i mitt skåp och bara “jisses, jag måste skriva ut nya!”. Måste ha något som motiverar mig, något som påminner mig om varför jag går till jobbet varje dag. Något som driver mig mot nästa vinter.
Återigen, tack så otroligt galet tokmycket till er jag har hängt med i vinter. Tack för alla myskvällar, samtal, obegripliga citat, förfester, soliga dagar, snöiga dagar, dagar som har varit halvdana och dagar som har varit sådär överjordiskt bra. Serre 09/10 är ingenting utan er.

Det kommer komma minst ett inlägg till här, men jag vet inte när.

Videoblogg #10 – Tack för allt!!

SerreChevalierBloggen – Videoblogg #10 from Simon Gavelin on Vimeo.

Högoddsare

Typiskt.

Precis när allting är packat och klart, bunkern städdad och åka hem-nojan har infunnit sig dimper det ner ett kortfattat mess från SAS.

Flyget inställt, vnligen kontakta SAS på flygplatsen för mer information.

Yeah right att jag åker till Milano om flyget är inställt. Jag tänker inte sitta på Linate hela helgen och vänta på att askmolnet ska flytta på sig. Tyvärr har jag ingen aning om hur jag ska reda upp det här.. det går inte att komma fram till SAS i Sverige (förvånande, not), Bahn.de och TGV.com verkar ogilla mig skarpt och alla bussar har slutat gå.

Time will tell. Nu ska vi grilla / HB

Parkdagar!


Alla foton: Hedda Berander

I korthet:

  • Solsken
  • Värmebölja
  • Varv på översta röda
  • Life’s good!
(Två dagar i rad, that is. Sedan blir det snöblandat regn och slappardagar – igen.)





























Videoblogg #9

SerreChevalierBloggen – Videoblogg #9 from Simon Gavelin on Vimeo.

Kort & Koncist

Hej Bloggen!

Idag har jag försökt bota stackars Simons bakfylla med några timmars effektiv (?) slaskåkning bort till Cucumelle och tillbaka. Det fungerade inte. Han mådde om möjligt ännu sämre. Vi satte oss vid Station med varsin cola istället, gick hem och poppade popcorn,åt upp dem och traskade sedan tillbaka till Station eftersom fredagarna innebär gratis mat. Hur de får det att gå runt vet jag inte, men all mat man slipper laga själv är bra mat.

Ett brittiskt barn snodde min Rubiks Kub, en hund ville sno Antons mat, Otto fick låna en gitarr och hettan vid väggen var nästan olidlig.

Videoblogg #9 är klar om 16 minuter (ungefär) och imorgon tänker jag hänga i parken. Annars är det bra. Farmen stängde igår, jag har beslutsångest om när jag vill åka hem och VeckoRevyns korsord är alldeles för lätta.

Över och ut/ Hedda





So much for bleached nostalgia..?

Hupp.

Mest mulet idag, men sjukt varmt de korta stunder solen kom fram. Jag och Simon var inne och handlade och inför detta stora mission laddade vi upp med varsin McFlurry på Donken. Vet inte om de har uppfunnit McFlurry v.2.0 i Sverige än, men kombinationen mjukglass+Daimkross+varm kolasås är fantastisk. Fast sockerchocken gjorde mig lite lätt illamående i slutet.

Nåja, annars har dagen varit lugn. Jag har renskrivit en drös tillknycklade och inte alltid helt begripliga papperslappar som gått under samlingsnamnet “citatlistorna”, och ätit gröt. That’s about it. Man blir lite nostalgisk när man kollar på skämt från början av säsongen. Det har varit en bra en, måste jag säga. Håller även på att vela kring “när ska man åka hem”-dilemmat. Tre dagar hit eller dit kan verka som en stor sak i slutet av vintern. Falkenberg är sällan särskilt kul i april heller, men hem måste man ju.. jaja.

Igårkväll var det som sagt tjejkväll som började med grymt goda Mojitos på La Baita, vidare upp till Farmen, sedan in på ett stängt Loco där Kattis chef bjöd på det mesta och försåg oss med en flaska Kahlua (av alla sliskiga likörer) innan vi gick till Grottan för att sjunga för Linus som fyller 22 år idag. Grymt bra kväll, bortsett från den korta stunden av panik som infann sig när jag insåg att “jävlar, mitt Visakort är borta”. Ut och leta, och tack vare en för mig osedvanlig tur hittade jag kortet på parkeringsplatsen utanför. Pheew. Det hade kunnat bli en jobbig sista vecka annars.

Ikväll blir det troligen filmkväll och “kalla-den-vad-du-vill”-extravaganza, för det verkar väldigt osannolikt att jag skulle kunna äta upp tre kilo havregryn på en dryg vecka. Så går det när man åker hem, skadar sig, inte orkar vänta den extra minuten som skiljer mellan havregrynsgröt och rostat bröd i ren uppvärmningstid och så vidare.

Äsch. Nej. Nu ska jag ägna mig åt vettigare saker. Typ tagga folk på Simon & Erikas Facebookbilder. Kanske.

Ärtor/ Hedda

*“kalla-den-vad-du-vill”, ett lätt sätt att lösa konflikten chokladboll/negerboll när åsikterna hos berörda parter går isär.

Life’s Good!

Hej!

Klockan är 18:25 och jag sitter på balkongen i t-shirt och stekande solsken och svettas.

Tänkte bara att alla stackare hemma i Sverige skulle få veta det. Hihi. Idag har vi yrat runt i systemet, tanken var att vi skulle bygga en kicker uppe vid Casse du Bouef, men den liften hade en av sina sämre dagar (sönder) så vi omplanerade till den trötta pipen nere vid Grottan istället, eftersom Kattis och Erika inte kan åka och det hade varit lite trist utan dem.

(Lång mening det där.)

Väl där fixade vi till en liten kicker och en pytteliten en, men slasksnön var alldeles för långsam så det blev inte mycket hoppat. Mer allmänt yrande, solande och halvt värmeslag. Jag klagar inte. Otto och Raspet hade solskenet och den härliga dagen till ära klätt ut sig till jibb-gangsters, med bandanas och layers i överflöd, och shreddade slasksnön i Mickeybacken i fin stil.

Ikväll väntar tjejkväll i Villeneuve, jag och Erika ska bort och dricka drinkar och snacka skit, så jag misstänker att den här dagen kommer fortsätta att vara ungefär hur bra som helst ända tills imorgon. Killarna snackar om poker (känns ganska killkvälligt?) och imorgon ska det snöa/regna beroende på vilken höjd över havet man befinner sig så då blir det flygbiljettsletande och annat trögt.

Ärligt talat, jag skulle kunna göra en hel säsong med bara sånna här dagar. Tänk så solbrun man hade blivit. Eller i alla fall en halv. Håll tummarna för att Soliga Serre visar sig från sin bästa sida resten av säsongen, snön räcker och nu vill vi ha solsken, inte slaskoffpist.

Ärtor/ Heddz

Och här kommer lite bilder från gangster-slash-soldagen.








Grill. Påsk. Väder.

“vi skulle tagit kaninen!”

Hej bloggen!

I början av säsongen var “jävla spritbummare” synonymt med ungefär det värsta man kan bli kallad. Så här i slutet har det mildrats.. en smula. Så går det när man har vänner med en terrass, en gräsmatta, en grill och Serres sötaste hemlösa katt. Hur som, i lördags kväll hade vi påskmiddag med Erikas föräldrar, Rasmus, Ida, Kattis och Otto. Sill hade inhandlats och så även snaps, från IKEA, givetvis med en stor IKEA-aktig etikett med texten “SNAPS” på. Till och med jag som totalvägrar all påsk och julmat utom köttbullar och prinskorv tyckte att det var trevligt.

Extra bonus för dem som fotfarande har hela fötter, knän och så vidare var att det snöade. Vaknade upp på påskdagens morgon till snötäckta lärkträd och en antydan till huvudvärk (rödvinet, I blame you) och önskade att jag inte hade tagit hem mina offpistlagg. Too bad, men Simon och Otto fick i vart fall njuta av ohemult mycket snö, särskilt för att vara i början av april.. misstänker att det kommer dyka upp filmer från igår i nästa videoblogg. Idag gjorde jag nypremiär på skidor vilket mest betydde trängas i övre Chante och Casse du Bouef med en ohelig mängd franska påsklovskids eftersom blåsten stängt diverse liftar, däribland de som leder bort till Cucumelle och Monetier. Skönt att röra på sig, mindre kul att jag fick ont ungefär en minut efter att jag tagit på mig pjäxan. Men men, det är bara en dryg vecka kvar nu och det som inte dödar det härdar. Håller vädret kör vi kickerdag imorgon och då kan jag ju ta tillfället i akt och slå mig lite till. Kanske.

Eftermiddagen idag spenderades iallafall hos herrar Otto och Raspet, samt Optimus Prime Andersson (katten) med en massa solsken, rosévin och grillad lax och hamburgare. Livet kan verkligen vara sämre. Bortsett från vädret och crappy flygbiljettspriser är det riktigt bra just nu. Hoppas att det håller i sig.