VARNING: Detta inlägg innehåller mycket text och många bilder. Ber om ursäkt för det.

Hej bloggen!

Förlåt att jag har ignorerat dig på sistone men det har varit rätt mycket i görningen. Först och främst var det ju det attans askmolnet. Flyg #1 blev inställt, så jag bokade om mig till ett annat flyg tre dagar senare (söndag 18/4). Dagarna däremellan tillbringades mestadels med Simons dator ovanpå fyra mjölkpaket, ett Monopol, ett Pictionary och en strykbräda för att komma åt internet och sas.se.

Uppdateringarna från internet, samt från Ida och Erik som redan gett sig av mot Milano, var tyvärr allt annat än positiva, så på lördagsmorgonen fick jag nog och packade ihop mig själv och mina saker och drog till Oulx. Oulx – denna pärla, detta mänsklighetens epicentrum, nej skämt åsido en av de dystraste platserna jag besökt på senare tid – visade sig dagen till ära från sin mest gråmulna och blåsiga sida. Å andra sidan var tanten som brukar sälja tågbiljetter inte där, istället var där en farbror som faktiskt fattade engelska (!). Alltid något. Fast ändå – dystert.

17:25 rullade jag in på Milano Centrale. Fem minuter tidigare hade Ida meddelat att “här är KAOS, det finns inga platser på norrgående tåg förrän på tisdag”. Underbart. Efter lite övervägande bestämde jag och mitt nyfunna hemresesällskap oss för att dra till Verona. Varför det? Jo, för att från Verona går det nattåg till München en gång per dygn och från München går det tåg till Hamburg och Köpenhamn mest hela tiden. Kändes mer värt än att försöka slå sig ombord på ett tåg till Zürich eller Basel.

Efter ett par timmar som inkluderade en tur i förstaklassvagnen, en ohelig mängd bagage, en synnerligen uppretad italiensk konduktör som nog helst ville slänga av oss, en mycket mystisk tågtoalett, och ett paket casinocookies var vi framme i Verona – Romeo och Julias hemstad. Såg inte så mycket av stan dock, mest tågstationen och lite regn.

Biljettskaffandet till Münchentåget gick sådär.. givetvis var det smockfullt och obokbart, men en liten kille i Trenitalia-jacka sa till oss att stå på perrongen när tåget kom in och snacka med tågpersonalen för att eventuellt få ståplats. Sagt och gjort, vi bäddade ner oss i vänthallen i en dryg timme och 00:10 traskade jag och Erik bort till perrong 7. Italiensk tågpersonal är inte jättetrevlig. Det fattade knappt vad vi sa, och var bara “no, no” hela tiden. Tysk tågpersonal kan göra en strandsatt skibums dag. Engelskspråkiga och vänliga. Tyskarna sa att de kunde låta oss åka med på deras sträcka, dvs från Brennerpasset och vidare men att vi måste okeja med italienarna också. Tjat lönar sig.

Tillbaka till väntrummet, väcka Ida, halvspringa med allt bagage till tåget, tjata lite till och sedan ställa sig och vänta på den tåghalvan som kom från Venedig och skulle kopplas på längst bak. Tillsammans med två letter lyckades vi till och med haffa en sittkupé, som gick att göra om till en enda stor säng. Inte så bekvämt dock (tack vare en tysk tant som tog upp halva utrymmet ensam) men efter att ha gjort en utflykt framåt i tåget – där det inte gick att komma vidare på grund av alla som satt och stod i gångarna – så kändes det ändå helt okej.
(Att sticka ut huvudet genom ett tågfönster på väg ner från Brennerpasset är dumt. Men jävlar vad häftigt!)

München 06:30, första stoppet Starbucks för frukost och gratis WiFi. Nytt tåg via Kassel och Hamburg, återigen i sällskap av våra lettiska vänner som hjälpte till med alla skidor och väskor. Konstaterade att tyska tåg har en något mer behaglig temperatur (inte bastuvarning) än de italienska. Allt gick hur bra som helst, jag hittade några tysk-turkiska medicinforskare från Lund som jag snackade bort flera timmar med, men efter att vi stannat på Hamburg – Harburg hände.. ingenting. Och ingenting. Och ingenting. Våran 40 minuters paus i Hamburg förvandlades sakta men säkert till intet.

Orsak: En brand på en av tågbroarna innan centralen gjorde att bara ett spår kunde vara öppet för inkommande tåg från sydväst, och det var kö så det skrek om det. Jippi. Jag tänkte hela tiden “vi är i Tyskland, de borde tänka som oss i Sverige, de borde verkligen hålla Köpenhamn-tåget, det borde de göra..”. Det gjorde dom inte.

Alternativen var att vänta in nästa direkttåg, som de kanske inte ens skulle låta oss gå på i och med att det redan var överbokat, att ta någon mystisk buss vid halv sex-tiden (klockan var fyra) eller att hoppa på ett lokaltåg till Lübeck för att där ta ett ännu lokalare tåg till Puttgarden, gå på färjan och sedan ytterligare ett tåg upp till Köpenhamn. Gissa vilket vi gjorde?

Vid det här laget hade “vi” transformerats från mig, Ida & Erik till oss tre, de två letterna, forskarna, en indisk dataingenjör på väg till Stavanger och en tysk tant på väg till Malmö. I periferin befann sig även två pantertanter från Göteborg, varav den ena var konstant upprörd. Ett härligt litet gäng, med den positiva effekten att jag knappt hade något mer än ryggsäcken att bära själv. För att inte tala om trevligt sällskap.
Dieseltåget mellan Lübeck och Puttgarden var långsammast i världshistorien, och perrongerna så små att man knappt fattade att de var där. Själva färjan var full av folk (nähä, överraskning!) och kön till maten var lång. Dock värd att stå i, schnitzel med pommes och bearnaisesås kan vara hur gott som helst när man inte ätit något riktigt på nästan ett dygn.
(Parentes: När vi skaffade proviant i München kom både jag och Ida tillbaka med vatten och godis. Och inte så mycket mer.)

Rödby. Världens ände, by the look of it. Inte helt olikt Oulx, minus bergen. Ett ensamt tåg med texten Särtog13 på dörrarna.
Särtog. Låter bra. Särskilt för ett tåg som aldrig avgår. Det visade sig att det väntade in någonting, nämligen det där tåget från Hamburg som vi inte hade fått åka med om vi hade väntat på det. Stackars Särtoget gick från fullt till totalt jäkla proppat på under trettio sekunder. In vällde medelålders par på väg hem från weekends i Prag, som tyckte att det här med säsongarliv var väldigt intressant. Trevliga människor. Trodde aldrig att jag kunde bli så glad av att ge sitt säte till någon annan, men det kunde jag.

21:03 rullade vi ut från Rödby, men bara en kvart senare var det dags igen. Tågbyte i Nyköbing. Vi kan ha satt nytt rekord där, nio personer varav tre med skidbagage från ett tåg till ett annat på under en halv minut. Bra jobbat. Sedan var det bara att vänta.
22:56 var vi slutligen framme på Hovedbangården, och en timme senare mötte jag upp pappa på Malmö C.
Sista timmarna i bil är bara sudd, jag var så galet trött, men samtidigt positivt överraskad. När skit händer är folk faktiskt hjälpsamma och vänliga. För mig som är så typiskt svensk som jag kan bli var det trevligt att se. Det är inte farligt att prata med främlingar på tåget, eller att be dem om hjälp om man behöver. Och det går inte att vara arg över någonting man inte kan rå på ( i det här fallet en vulkan). Även om det givetvis är bökigare att tåga genom hela Europa än att hoppa på ett flyg i Milano och två timmar senare vara på Kastrup är det inte omöjligt. Och om en så oplanerad och förvirrad resa som den här var kul, hur är det då att åka tåg om man har planerat det?

Det var en tankeställare. Och en upplevelse. Så här i efterhand är jag faktiskt bara glad för att det hände, även om det kanske var surt halv fyra på morgonen i Brenner när polisen kommer och lyser på en med ficklampor.

Och förresten, en sak till. Vi åkte gratis över två landsgränser. Det kom aldrig någon konduktör på nattåget. Chantemerle – München för under 40 euro, det måste nästan vara nån sorts rekord.

Här kommer lite (mycket) bilder. Lite förfest, grillning på Le Bez dagen jag egentligen skulle ha åkt, och lite sudd från hemresan.





















Hmm, ja. Så jag kom hem tillslut, natten till den 19 april, och sedan dess har jag chillat runt, tagit hand om stackars Simon som vart strandsatt här i väntan på nattåg upp till Norrland, städat min dator, möblerat om mitt rum och imorgon börjar jag jobba. Tillbaka till verkligheten deluxe.

Jag vet inte om det har sjunkit in ännu, att jag är hemma och så. Serre känns fortfarande så himla närvarande. Kom ut till jobbet idag och såg bilderna från förra säsongen i mitt skåp och bara “jisses, jag måste skriva ut nya!”. Måste ha något som motiverar mig, något som påminner mig om varför jag går till jobbet varje dag. Något som driver mig mot nästa vinter.
Återigen, tack så otroligt galet tokmycket till er jag har hängt med i vinter. Tack för alla myskvällar, samtal, obegripliga citat, förfester, soliga dagar, snöiga dagar, dagar som har varit halvdana och dagar som har varit sådär överjordiskt bra. Serre 09/10 är ingenting utan er.

Det kommer komma minst ett inlägg till här, men jag vet inte när.