Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: september 2010

Ofta Kofta, eller Souvent Cardigan?!

Jag plockade ett slumpmässigt valt ord ur min franska ord-låda.

Komiskt nog blev det souvent, som betyder ofta.
Det är egentligen inte jätteroligt, men det var ett av få svenska ord som mina kära britter till rumskompisar i Val Thorens använde på en daglig basis. Oftast i fullkomligt irrationella sammanhang, och ibland i sammanhang där även en normal, svensk fjortis skulle himla med ögonen och säga ”meeeeh, offfta!”

Jag tror att jag ska börja himla med ögonen och suckandes säga souvent. Bafatt.

Je suis le Hulk?

Nej, det tror jag nu inte.
Att jag skulle vara hulken är ungefär lika troligt som att jag skulle rösta höger, dvs inte alls.

Däremot tycker jag att jag har vart våldsamt duktig på träningsfronten de senaste dagarna. Ett styrkepass, ett lite blandat och ett konditionspass på gymmet på tre dagar. Synd att jag inte skrivit upp varje gång jag tränat, men i jämförelse med tidigare år har jag nog ändå ökat med typ 1000%.

Bara att fortsätta så. Det är ungefär två månader kvar nu, och jag har (väldigt olikt mig) inte den blekaste aning om hur det bli. Väntar fortfarande på besked från Langley, och tills jag hört av dem så är jag fullkomligt inställd på en jobbsäsong i Savoyen.
Någon gång nästa vecka borde jag få reda på vad som sker. Hoppningsvis. Nagelbitandet ökar i samma takt som jag lessnar på jobbet här hemma.

Men men, det var egentligen inte alls det jag tänkte blogga om.

Jag kom att tänka på en gammal grej jag höll på och drev med när jag var i Val d’Isère. Det bör nämnas att jag kom på den här idén innan jag visste att Twitter existerade, och även om jag hade vetat om Twitter hade det ändå handlat om en blogg. ”Hej Mamma-bloggen”.
Det blev som en grej av att jag ibland hasplade ur mig extremt komprimerade meningar om något som hänt under dagen, i stil med

Hej mamma, idag har jag hyst allvarliga funderingar kring hur jobbigt det skulle vara att plocka ner alla högtalare de smällt upp på lyktstolparna. Fransk-brittisk reklamradio gör underliga saker med mitt tålamod.
eller
Hej mamma, idag kan det ha varit min aningens aggressiva åkstil som skrämde några tomtar så mycket att deras (obefogade) försök att återfå kontrollen över sina skidor fullkomligt demolerade en Langsam-skylt. Jag menade väl. Bli man rädd av att folk skriker ”attention” har man väl ändå klena nerver?
eller
Hej mamma, vet du hur många personer man kan trycka in i en skidbuss? Inte jag heller, men på något vis lyckas jag alltid få plats. Plats är ett variabelt begrepp – det kan vara allt från eget säte till näsan hårt tryckt mot dörren/fönstret/pårökta brädåkaren snett framför.
Jag tänkte att jag ska försöka komma ihåg den idén nu. Kan bli användbar såna där dagar när man har något att berätta men ont om ord, tid och/eller inspiration.
Non, je suis faim. Dags för mat med andra ord.
Pusshej!

Komprimerad tristess:

je connais
tu connais
il connait
elle connait
nous connaissons
vous connaissez
ils connaissent
je sais
tu sais
il sait
elle sait
nous savons
vous savez
ils savent

Franska freakin’ verb alltså. Mon dieu, vad trist det är. Sömnpiller på burk känns faktiskt som en underdrift.
C’est undiscutablement.

Träningsplaylist 100922

  • Fort Minor – Remember The Name
  • Linkin Park – Points Of Authority
  • P!nk – So What
  • 30 STM – Kings & Queens
  • Tove Styrke – Million Pieces (Familjen Remix)
  • Agnes – Réalise
  • Flo Rida – Club Can’t Handle Me
  • Jimmy Eat World – Futures
  • Story Of The Year – The Ghost Of You & I
  • Avenged Sevenfold – Beast & The Harlot
  • Breathe Carolina – Hello Fascination
  • Eminem – Not Afraid

Push on some more

Klockan är 21:33 och jag har siktet inställt på sängen. Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag planerar att sova så tidigt, men så håller jag också på att ställa om mitt liv.

Ledig är lika med träning. Så är det bara.
Från och med nu till och med alltid.
Ungefär.

Och eftersom träningskompisar inte riktigt växer på träd får man anpassa sig efter de som finns, i det här fallet Soof – som börjar skolan vid halv nio, vilket innebär att det är samling i gymmet på Klitterbadet 06:30 sharp imorgonbitti. Uff.
Märkligt nog är jag förväntansfull.
Som om inte det vore nog var jag där och härjade med en något trött och suckande lillebror idag också. Gjorde en massa lustiga utfallsövningar och försökte mig på benböj. Det gick sådär. Benen hade inget emot skivstången (obs: stången, utan skivor) men armarna och axlarna hade svårare att hänga med.
Dessutom är jag totalt oförmögen att lyfta mig själv, vilket tydligen är en mindre katastrof.

Katastrofer är till för att åtgärdas.
Så även jag.

Habegär:

Usch, vad jobbigt. Lägger man upp en fråga på Freeride får man så många bra svar.
So far är jag mest nyfiken på Völök (fråga inte, läs Serre-delen av bloggen istället) Kuro.
Folk som säger fina saker om den i kombination med att ha sett Otto plöja pow med den en hel vinter är ett effektivt sätt att trigga habegäret.
Suck.. vi får se vad som händer.
Någon form av rocker blir det – bien sur.

Materialfrågor..

Jag har en teori. Men jag har ingen aning om den stämmer.

När jag åker djupsnö får jag alltid kramp i en muskel eller ett muskelfäste eller något (ja, jag är usel på anatomi) som sitter långt ner på utsidan av smalbenet, typ i höjd med där vadmuskeln fäster. Kramp som när den väl dyker upp sällan ger sig med mindre än att jag tar av mig pjäxan och försöker massera och stretcha under lång tid (läs: timmar). Det beror på att mina fötter och smalben vrids konstigt i pjäxorna när det blir tungkört. Samma sak inträffar nämligen ofta när det är puckligt i pisten, och tendensen är även att ju större (tyngre?) skidor jag kör desto fortare dyker det upp.
Med korta skidor som jag rår köra utan att hamna fel i pjäxorna gör det nästan aldrig ont.

Frågan är vad jag kan göra för att det ska bli bättre.

Punkt ett på listan är tämligen självklar: Försäsongsträna som en dåre. En hel del av mina skidrelaterade svordomar härrör till min sällan lämpliga fysiska status. På vanlig svenska – jag är en klenis, och det enda jag kan göra för att sluta vara det är att träna. Mycket. Rätt. Etcetera. Och det gör jag.

Punkt två är inte lika självklar. Inte ens i materialsporter känns det särskilt okej att klanka på materialet i sig.

Jag tvivlar på att det går att modda mina pjäxor mer. De är en storlek för små på längden (för att passa på bredden), formgjutna, spännena är inflyttade eftersom jag har smala vader och i vintras fick jag fixat om sulorna igen eftersom mina fötter behagat ändra sig lite under sommaren. Så länge allt är hyfsat lättkört och fluffigt går det jättebra men även om jag spänner pjäxorna så hårt att jag tappar känseln sitter jag inte ordentligt fast när det blir tungt eller puckligt. Väldigt skumt och känns lite som en hopplös situation.

Näst efter mina ljusblå, krångliga men älskade pjäxor är det väl själva laggen som får ses som viktigast på materialfronten.
Ena paret, ett par 164 (står det, egentligen knappt 170) långa parkskidor har aldrig vållat mig några större problem, mer än när jag valt att köra dem i snöförhållanden som de inte varit gjorda för (läs: djupsnö).
De är inte särskilt breda, definitivt inte hårda och passar min diskutabla åkteknik perfekt så länge jag håller mig på tillplattat underlag.
Det är andra paret som är frågetecknet.
K2 Nancy 179, egentligen samma skida som de korta, bara längre och bredare. De är en dröm i två decimeter djupt fluff och sjukt roliga i folktom pist. Grejen är att när det inte är folktom pist eller stora ytor med lagom mängd lagom lätt nysnö är de inte så roliga. Det är absolut ingen omöjlighet att få runt dem i tät skog, det är bara det att då kommer den hopplösa smärtan på utsidan av smalbenet som ett brev på posten. Samma sak i tung och/eller djup lössnö och pucklar. Det är som att ju mer jag har och vrida runt desto sämre går det och jag vet inte om det är skidorna, pjäxorna eller båda som är problemet.
(Eller om det – högst troligt – är jag.)

Grejen är att ännu en säsong står för dörren och jag börjar lessna på att alltid få den där krampen, och tänker alltså i sann självhjälpsanda Ta Tag I Problemet.
Men jag vet inte var jag ska börja.
Punkt ett är jag redan igång med. Jag tränar massor. Mest distanscykling för konditionens och benens skull men från och med förra veckan även ett eller två gympass/vecka för lite bättre styrka i benen, ryggen och magen.

Frågan är vad jag ska göra på skidfronten. De gamla parkskidorna börjar se ljuset i tunnelns slut men det orkar jag inte bry mig om. De duger. Nancysarna är ju också bra, till viss del, men det känns som om det börjar bli dags för ett par riktigt breda skidor. Frågan är om det är så smart. Jag kanske får ännu ondare av dem. Visserligen tjatar folk jämt och ständigt om hur lätt det är med rockerskidor och att de ska vara långa för att de ändå är så lättkörda och så vidare och så vidare men jag blir ändå nojig. Långt är lika med tungt och tungt är lika med ont. Långt är också lika med ont.

Så jag tänker och funderar.
En fullständigt bisarr kombo vore väl ett par korta Hellbents, som med K2’s konstiga mått borde vara omkring 172. Eller korta JJ’s. De är hyfsat lätta, vilket Hellbentsen inte är. Men ärligt talat har jag ingen aning mer än att jag vill ha flyt, massor med flyt och att det inte ska göra ont.
Kraven är:

  • Inte smalare än 115mm. (Typ.)
  • Rocker.
  • Lekfull skida. Jag kommer aldrig chargea nerför colouirer, jag gillar att svänga och skutta.
  • Hyfsad svängradie då jag håller mig till liftburen offpist och vill ta mig ner till liften med hedern i behåll.
  • Behöver egentligen inte vara jibborienterade, men jag har fått för mig att de mjukaste och lättaste rockerlaggen är BC-jibb. Rätta mig om jag har fel.

Så, om någon råkar läsa det här och har förslag på skidor, don’t be shy.
Kan tillägga att jag är 178 lång, väger 57 kilo utan pjäxor och inte droppar saker som är högre än vad jag själv är lång.

Ärtor/H

Jag hade iallafall tur med vädret..

Duggregn och mestadels motvind är inte så illa. Det kunde ha hällregnat, som det gör nu. Men icke. Jag fick en ganska trivsam färd på den halländska landsbygden för att vara en gråmulen fredag i september. Först hade jag bara tänkt att köra till avtaget mot Ågård och sedan via Vinberg och hem, men när jag kom så långt hade det slutat kännas förfärligt, så jag fortsatte till Alfshög.
Något säger mig att backarna där hade varit roligare i lite torrare väder. Uppför gick väl an, men nerför med smått opålitliga (nåja, det är nog mer jag som inte litar på dom än att de är verkligt dåliga) bromsar på en smal väg utan något som ens påminner om vägren var lite obehagligt.
Som jämförelse kändes den betydligt mer trafikerade 154:an från Ljungby till Sannagård mycket trevlig. Vägrenen där är säkert en halvmeter bred – rena rama paradiset.

Det är synd, för egentligen är småvägar mysigast, men magkänslan sa mig att här kör bara folk som bor här och de tenderar att dra på rätt rejält för ”man möter aldrig någon” och då är det bättre att vara försiktig.

Summan av kardemumman: Vinberg-Alfshög-Ljungby är en trevlig runda. 29 km, en dryg timme och lagom mycket backar. Dock är den inget vidare om man vill ligga och snacka för vägarna är antingen utan vägren eller ordentligt trafikerade.

Dagens franska ord blir därför föga häpnadsväckande fartrelaterade. Något som ofta syns i franska alperna är motsvarigheten till våra svenska Lågfartsområden. Fransmännen är dock inte mycket för att gulmarkera i pistkartan, däremot är de mycket förtjusta i skyltar med orden

RALENTIR – LANGSAM
SLOW – RALLENTARE
vilket om man översätter det rakt av betyder SAKTA NER – LÅNGSAMT – LÅNGSAM – SAKTA NER. Ibland undrar jag vad som skulle hända om man bytte ut skyltarna mot några som det stod RAPIDE på, eftersom skyltar är till för allt utom att följas.

Det hade även kunnat bli lite småkul om man tog hänsyn till den stora mängd skandinaver (läs: danskar) som befinner sig i framför allt Val Thorens och skrev dit ROLIG också. Stackars svenskarna bara.
Avslutningsvis vill jag även lägga till en mening som är lite av mitt ledord på så väl cykeln som skidorna.
Une vitesse comfortable. En bekväm hastighet.
Jag har ingen aning om jag någonsin kommer behöva använda den frasen (inte) men det är så jag föredrar att färdas, både på cykel och skidor.
Därmed inte sagt att en bekväm hastighet inte kan vara jättejättefort. Det kan det.
Ledord: Casse du Bouef.

Om bloggen vore Twitter

Heddious: Lyssnar på Waking Up In Vegas och tänker på högra Clot Gauthier. Vadå röj-carving?

Btw, jag vet att jag failar mitt franskaprojekt med närmast episka proportioner, men det skiter jag i. Projekt försäsongsträning går i alla fall grymt bra. Har redan nu tränat mer än vad jag gjort inför de föregående tre vintrarna – sammanlagt.
Och det är bara början av september.
Jag kommer vara hur stark som helst till vintern ju!

Dagens frenchie: Quelle heure est-il?
Betyder: Hur mycket är klockan?