Jag har en teori. Men jag har ingen aning om den stämmer.

När jag åker djupsnö får jag alltid kramp i en muskel eller ett muskelfäste eller något (ja, jag är usel på anatomi) som sitter långt ner på utsidan av smalbenet, typ i höjd med där vadmuskeln fäster. Kramp som när den väl dyker upp sällan ger sig med mindre än att jag tar av mig pjäxan och försöker massera och stretcha under lång tid (läs: timmar). Det beror på att mina fötter och smalben vrids konstigt i pjäxorna när det blir tungkört. Samma sak inträffar nämligen ofta när det är puckligt i pisten, och tendensen är även att ju större (tyngre?) skidor jag kör desto fortare dyker det upp.
Med korta skidor som jag rår köra utan att hamna fel i pjäxorna gör det nästan aldrig ont.

Frågan är vad jag kan göra för att det ska bli bättre.

Punkt ett på listan är tämligen självklar: Försäsongsträna som en dåre. En hel del av mina skidrelaterade svordomar härrör till min sällan lämpliga fysiska status. På vanlig svenska – jag är en klenis, och det enda jag kan göra för att sluta vara det är att träna. Mycket. Rätt. Etcetera. Och det gör jag.

Punkt två är inte lika självklar. Inte ens i materialsporter känns det särskilt okej att klanka på materialet i sig.

Jag tvivlar på att det går att modda mina pjäxor mer. De är en storlek för små på längden (för att passa på bredden), formgjutna, spännena är inflyttade eftersom jag har smala vader och i vintras fick jag fixat om sulorna igen eftersom mina fötter behagat ändra sig lite under sommaren. Så länge allt är hyfsat lättkört och fluffigt går det jättebra men även om jag spänner pjäxorna så hårt att jag tappar känseln sitter jag inte ordentligt fast när det blir tungt eller puckligt. Väldigt skumt och känns lite som en hopplös situation.

Näst efter mina ljusblå, krångliga men älskade pjäxor är det väl själva laggen som får ses som viktigast på materialfronten.
Ena paret, ett par 164 (står det, egentligen knappt 170) långa parkskidor har aldrig vållat mig några större problem, mer än när jag valt att köra dem i snöförhållanden som de inte varit gjorda för (läs: djupsnö).
De är inte särskilt breda, definitivt inte hårda och passar min diskutabla åkteknik perfekt så länge jag håller mig på tillplattat underlag.
Det är andra paret som är frågetecknet.
K2 Nancy 179, egentligen samma skida som de korta, bara längre och bredare. De är en dröm i två decimeter djupt fluff och sjukt roliga i folktom pist. Grejen är att när det inte är folktom pist eller stora ytor med lagom mängd lagom lätt nysnö är de inte så roliga. Det är absolut ingen omöjlighet att få runt dem i tät skog, det är bara det att då kommer den hopplösa smärtan på utsidan av smalbenet som ett brev på posten. Samma sak i tung och/eller djup lössnö och pucklar. Det är som att ju mer jag har och vrida runt desto sämre går det och jag vet inte om det är skidorna, pjäxorna eller båda som är problemet.
(Eller om det – högst troligt – är jag.)

Grejen är att ännu en säsong står för dörren och jag börjar lessna på att alltid få den där krampen, och tänker alltså i sann självhjälpsanda Ta Tag I Problemet.
Men jag vet inte var jag ska börja.
Punkt ett är jag redan igång med. Jag tränar massor. Mest distanscykling för konditionens och benens skull men från och med förra veckan även ett eller två gympass/vecka för lite bättre styrka i benen, ryggen och magen.

Frågan är vad jag ska göra på skidfronten. De gamla parkskidorna börjar se ljuset i tunnelns slut men det orkar jag inte bry mig om. De duger. Nancysarna är ju också bra, till viss del, men det känns som om det börjar bli dags för ett par riktigt breda skidor. Frågan är om det är så smart. Jag kanske får ännu ondare av dem. Visserligen tjatar folk jämt och ständigt om hur lätt det är med rockerskidor och att de ska vara långa för att de ändå är så lättkörda och så vidare och så vidare men jag blir ändå nojig. Långt är lika med tungt och tungt är lika med ont. Långt är också lika med ont.

Så jag tänker och funderar.
En fullständigt bisarr kombo vore väl ett par korta Hellbents, som med K2’s konstiga mått borde vara omkring 172. Eller korta JJ’s. De är hyfsat lätta, vilket Hellbentsen inte är. Men ärligt talat har jag ingen aning mer än att jag vill ha flyt, massor med flyt och att det inte ska göra ont.
Kraven är:

  • Inte smalare än 115mm. (Typ.)
  • Rocker.
  • Lekfull skida. Jag kommer aldrig chargea nerför colouirer, jag gillar att svänga och skutta.
  • Hyfsad svängradie då jag håller mig till liftburen offpist och vill ta mig ner till liften med hedern i behåll.
  • Behöver egentligen inte vara jibborienterade, men jag har fått för mig att de mjukaste och lättaste rockerlaggen är BC-jibb. Rätta mig om jag har fel.

Så, om någon råkar läsa det här och har förslag på skidor, don’t be shy.
Kan tillägga att jag är 178 lång, väger 57 kilo utan pjäxor och inte droppar saker som är högre än vad jag själv är lång.

Ärtor/H