Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 30 september, 2010

Ofta Kofta, eller Souvent Cardigan?!

Jag plockade ett slumpmässigt valt ord ur min franska ord-låda.

Komiskt nog blev det souvent, som betyder ofta.
Det är egentligen inte jätteroligt, men det var ett av få svenska ord som mina kära britter till rumskompisar i Val Thorens använde på en daglig basis. Oftast i fullkomligt irrationella sammanhang, och ibland i sammanhang där även en normal, svensk fjortis skulle himla med ögonen och säga ”meeeeh, offfta!”

Jag tror att jag ska börja himla med ögonen och suckandes säga souvent. Bafatt.

Je suis le Hulk?

Nej, det tror jag nu inte.
Att jag skulle vara hulken är ungefär lika troligt som att jag skulle rösta höger, dvs inte alls.

Däremot tycker jag att jag har vart våldsamt duktig på träningsfronten de senaste dagarna. Ett styrkepass, ett lite blandat och ett konditionspass på gymmet på tre dagar. Synd att jag inte skrivit upp varje gång jag tränat, men i jämförelse med tidigare år har jag nog ändå ökat med typ 1000%.

Bara att fortsätta så. Det är ungefär två månader kvar nu, och jag har (väldigt olikt mig) inte den blekaste aning om hur det bli. Väntar fortfarande på besked från Langley, och tills jag hört av dem så är jag fullkomligt inställd på en jobbsäsong i Savoyen.
Någon gång nästa vecka borde jag få reda på vad som sker. Hoppningsvis. Nagelbitandet ökar i samma takt som jag lessnar på jobbet här hemma.

Men men, det var egentligen inte alls det jag tänkte blogga om.

Jag kom att tänka på en gammal grej jag höll på och drev med när jag var i Val d’Isère. Det bör nämnas att jag kom på den här idén innan jag visste att Twitter existerade, och även om jag hade vetat om Twitter hade det ändå handlat om en blogg. ”Hej Mamma-bloggen”.
Det blev som en grej av att jag ibland hasplade ur mig extremt komprimerade meningar om något som hänt under dagen, i stil med

Hej mamma, idag har jag hyst allvarliga funderingar kring hur jobbigt det skulle vara att plocka ner alla högtalare de smällt upp på lyktstolparna. Fransk-brittisk reklamradio gör underliga saker med mitt tålamod.
eller
Hej mamma, idag kan det ha varit min aningens aggressiva åkstil som skrämde några tomtar så mycket att deras (obefogade) försök att återfå kontrollen över sina skidor fullkomligt demolerade en Langsam-skylt. Jag menade väl. Bli man rädd av att folk skriker ”attention” har man väl ändå klena nerver?
eller
Hej mamma, vet du hur många personer man kan trycka in i en skidbuss? Inte jag heller, men på något vis lyckas jag alltid få plats. Plats är ett variabelt begrepp – det kan vara allt från eget säte till näsan hårt tryckt mot dörren/fönstret/pårökta brädåkaren snett framför.
Jag tänkte att jag ska försöka komma ihåg den idén nu. Kan bli användbar såna där dagar när man har något att berätta men ont om ord, tid och/eller inspiration.
Non, je suis faim. Dags för mat med andra ord.
Pusshej!