Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 7 oktober, 2010

Worth fighting for

Vet inte riktigt vad jag tycker om att de skrotar kära gamla Balmeliften i Serre Che. Visserligen kommer det bli nice med en snabb lift för att köra varv på Cucumelle istället för tre av den gamla, oerhört snigliga sorten, men samtidigt – hur många varv kommer man kunna köra innan UCPA och veckisarna spårat upp allt? För att inte tala om pisten Cucumelle, en av mina favoritpister alla kategorier någonsin. Den ska vara något man kämpar för, en belöning utöver det vanliga efter att ha uthärdat närmare en halvtimme i bakåtsträvande liftar från stenåldern. Inte bara snabb lift + grym backe.

Och hur fasen ska man ta sig upp på Balmekammen? Hajka?
Jesus. Där snackar vi promenad.

Poke Her Face

Det är ju lite lågsäsong på mitt jobb nu, och för första gången på väldigt många år (ja, tre år är lång tid i min värld) orkar jag inte bli hysterisk och frenetiskt jaga tider som inte finns.
Jag är ledig istället. Nemas problemas.

Mitt nya tidsfördriv stavas g-y-m-m-e-t. Det har jag redan berättat i x antal inlägg, men skitsamma, jag har blivit en liten träningsapa. En sån där hemsk en som springer på löpbandet tills det går att vrida ur tröjan och orsaka en smärre pöl.

För tidsfördriv är vad det är. Plåga kroppen och ha huvudet fritt till annat. Ja, gudars vad jag tänker. Jag är inget bra på det här egentligen. Att fatta beslut. Att ta tag i saker. Att, jag vet inte.. gilla läget. Att kasta mig ut.
Ingen av nyss nämnda hör till mina styrkor.

Jag tänker på vintern, och fucking Falkenberg. Här kan jag inte bli kvar, det bara går inte. Spelar ingen roll vad som händer, en vinter här skulle göra mig galen. Lady Gaga maler på i periferin och jag grubblar. Jämna klamp mot löpbandet, tioåringar i flytvästar, magkänslan som jag alltid brukar kunna lita på säger olika saker hela tiden. Kan inte bestämma mig, kan inte koncentrera mig – kanske vill jag bort så mycket att jag inte kan komma på vart.

Oro. Oro över att ännu en gång behöva lära känna mängder av nya människor. Det är kul, men de där första veckorna när varenda nerv är på helspänn tar på krafterna, hur roligt det än är. Oro över att vänta på besked.
Nojig som fan över att känna att jag lämnade Serre utan att vara på långa vägar färdig, men samtidigt tveksam till att vända tillbaka så snart.
Det är mycket med Serre som gör mig ledsen. Jag såg det inte då, men nu i efterhand. Ett idiotiskt felsteg, en knuff i ryggen och hejdå allt vad ambitioner hette. Hejdå bästa veckorna på säsongen. Jag tänker aldrig hamna där igen, aldrig mer en fylleskada. Att vara så begränsad är fan det värsta jag har gjort och det är bara mitt eget fel. Och sett över hela vintern hade det kunnat bli så mycket bättre. Om jag inte hade varit en lat, överarbetad idiot utan tagit mig tid att göra då vad jag gör nu. Att inte komma ner med ben som spagettis och drömmar stora som galaxer. Puder är inte värt något när orken inte räcker till. När det känns som om slasksnön vill dra knäna ur led är det dags att tänka om. Det hjälper inte att drömma om de där feta puderlaggen om man inte orkar styra dom. Punkt.
Det är lätt att vara efterklok.
Jag lovar – någon dag ska jag ta revansch på Serre. Någon dag ska jag ha orken jag inte hade i vintras. Någon dag, men kanske inte i vinter. Just nu känns det inte så. Magkänslan kan mycket väl ha ändrats om en kvart igen, men nu är nu och sen är sen.

Jag tänker mycket på Val Thorens. På all fantastisk piståkning man kan hitta om man bara orkar iväg från de uppenbara ”Tour des Trois Vallées”-stråken. På hur mycket bättre jag är nu, både som person och skidåkare. No shit att jag vill tillbaka. Jättemycket. Det är bara en sak som är lite sådär med Val Tho: Målgruppen. Den genomsnittliga skandinaviska säsongaren i Val T är 19½ år gammal, äger max ett par skidor och tillbringar minst fyra kvällar i veckan på krogen. Alla veckor. När jag var i Val Thorens gick folk ut och blev extra fulla när det snöade. Palla gå upp om det inte är knallsol, liksom. Jag har aldrig stött på det någon annanstans. Det är bra, och dåligt. För en som troligtvis kommer dra iväg själv kan det bli jobbigt. Allt puder i världen spelar ingen roll om man inte har folk att dela det med. (Med folk menar jag 2-3 pers, inte en hel jäkla UCPA-grupp.)

Och sen finns ju Valdi. Mina bästa skiddagar någonsin har varit i Val d’Isere, närmare bestämt i och ovanför Fornet. Signalknappen i solsken kommer alltid att vara ett av de mest glädjeframkallande åken jag vet. Det finns inte på film, men i samma åk som min headerbild är tagen, fast lite längre ner, när skidorna fick så mycket fart att de liksom planade på snön och jag nästan satte i händerna och verkligen verkligen surfade fram. Det var så häftigt. Det kändes som på film.
Valdi är grymt. Men Valdi är så sinnes mycket minnen. Valdi-Nollnio, liksom. Och Valdi är också mucho partey och långt till billig mat. Väldigt franskt.

Men jag gillar ju Frankrike. Ungefär så här års varje år får jag spatt och börjar kolla på skidorter i övriga alpländer, men det blir alltid Frankrike ändå. Kanske för att det är så skönt, så hemtamt. Backarna har namn, precis som i Sverige. All mjölk smakar äckligt utom Lait Frais på plastflaska eller dunk, och man kan köpa fantastiskt obehagliga maträtter på konserv om man känner för det (inte). Alla pist och liftwaffe är max 1.60, med läderhud och hemrullad cigg. De blir aldrig upprörda och 90% av dom heter Jean eller Francois.
Jag är så van vid Frankrike att jag inte riktigt kan tänka mig något annat.

Schweiz? Naaah. Verbier och Zermatt är för dyrt och hur häftigt Engelberg och Andermatt än verkar så känns det lite väl hardcore för mig. Jag gillar puder, men jag gillar soliga glidarbackar också. Tyskland känns inte som något bummarland alls, Italien skulle kunna vara något – isåfall västra delen, men det finns väldigt mycket mindre information om Italien så det faller lite på det, och Österrike gör mig så sjukt velig.
En del av mig har alltid velat åka till typiska svenskhålor som Saalbach, Badgastein och inte minst St Anton men fan.. jag vet inte. Badgastein känns så Cham,  med utspridda områden och bussar hitan och ditan, och typ 700 svenska turister per vecka är i mesta laget. Anton ger mig lite samma vibbar – fast med mer bummare än turister och tokig puderhets. Och Saalbach är mest känt för sin afterski?

Som sagt, jag vet inte vart jag vill, jag vill mest bara bort. Till snö och solsken.
Och jag håller tummarna för att Langley hör av sig snart så jag slipper den hopplösa ovissheten.
Tills dess förtränger jag min allmänna livsnoja med Lady Gaga och annan tvivelaktig musik i kombination med ett löpband.

PS. Rubriken har ingenting med inlägget i övrigt att göra.

Egoboost

Bäst idag, so far.
Andra bilden jag har på Freerides startsida, check!