Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 14 oktober, 2010

Free Fallin’

Just nu känner jag mig som Tom Cruise i den där scenen i Jerry Maguire när han letar runt bland radiostationerna, hittar Free Fallin’ och sjunger med jättehögt.

Det blir Val Thorens. Precis som jag velat ända sen någon gång i somras. Det blir höghöjdsträning, fonduegrytor och en jävla massa skidåkning. Och det känns bra. Nej, super känns det, som en fransos skulle ha sagt.

Och som sig bör är Val Tho omgärdat av frågetecken. Dock är de mindre än förra vändan. Tillexempel har jag bara en vag uppfattning om vilka det är jag ska bo med, fem Göteborgare av årgångarna 90 och 91 är ungefär allt jag vet. Och jag vet att KJ, som jag snackat med var i Val d’I förra säsongen. Det märks om inte annat så när man kollar våra gemensamma vänner på Facebook.

(För tre år sedan hade knappt varannan människa jag känner Facebook. Och statusuppdateringen började fortfarande med XX is.. Bara en sån sak.)

Liftsystemet öppnar i vart fall 20 november och någon gång däromkring ska jag väl ta mig ner.
Sen får vi helt enkelt se.

Life’s good.

PS. Kartan däruppe är lömsk. Den får det att se ut som om byns neråtlutning är fel och mycket mindre än på riktigt. I själva verket lutar byn så att högra änden på kartan är det verkliga uppåt. Skulle gissa på att höjdskillnaden mellan Altineige och Peclet är åtminstone 70-80 meter. Hörde jag nerförsbacke till jobbet?!

Min årliga dos av miljöförstöring?

Upptäckte nyss att flyg CPH – GVA i slutet av november kostar 700 pix enkel väg.
Det får ändå ses som synnerligen överkomligt.
SAS dessutom – ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag är lite av ett SAS-freak efter askmolnet och allt stök i dess fotspår.

So far so good helt enkelt, nu ska jag duscha och äta lunch så får vi se vad som händer.
Känns så himla skönt att jag börjar få struktur på saker och ting bara.
Humlor gillar inte o-ordning.

Hurtbullen rapporterar

Åh, vad jag känner mig duktig idag.

För det första kunde jag inte somna igår kväll för jag var så uppspelt över det faktum att det som mest är sex veckor tills jag är nere i Les Alpes igen. Låg och kollade på gamla videobloggar på iPoden och skrattade ganska mycket åt mig själv, eller snarare den märkliga armföring som jag körde med för några år sedan. Nuförtiden är gästspelen från den så kallade ”tvångskramen” ganska sällsynta, men kollar man på filmklippen från Val d’Isère ser det ut som om någon mest råkade skicka med ett par armar.
Fascinant.

Hursomhelst var det en tämligen korkad sak att göra tio över tolv på natten, enda följden var att jag blev ännu mer uppspelt. Jippie.

Idag ringde klockan 06:00 och en timme senare var jag (och Soof) på löpbanden på Klitte. Och jag lyckades förbättra mig igen. Två kilometer på 9:05! Dessutom kändes det inte alls lika jobbigt som förra veckan. Sjukt bra för självförtroendet vill jag lova. Det är rätt gött, för även om jag är halvförkyld och ganska seg så går det verkligen bättre och bättre och efter att ha tagit det lugnt i tisdags körde jag allt idag.
Lyckades även stå på knä på den satans pilatesbollen i över en minut utan att falla av. Låter slappt, men det är det inte. Fatta hur många muskler som behövs för att hålla balansen.
Uppkört och slagigt, here I come.

Jag ser verkligen fram emot de första skiddagarna. Har tröttheten från december ’08 och ’09 i färskt minne och lyckas jag hålla den på avstånd är jag mer än nöjd. Sen får man väl ta det lite chill med att vänja sig vid höjden – det är skillnad på att åka på 2300 meters höjd några timmar om dagen och att bo där 24 timmar om dygnet.
När man kommer hem sen är det en högst positiv skillnad men i början är det jobbigt.

Att göra:

  • Hälsa på farmor
  • Leta efter mjukisbyxtyg till projekt Sparkdräkt
  • Ta reda på vad hurtbulle heter på franska.
  • Försöka få ut stickan jag har i tummen. Den börjar göra sig hemmastadd och det gillas inte.
Så här pigg var jag efter träningen i tisdags. Gillar att fisheyet ger mig en enorm potatisnäsa.