Just nu känner jag mig som Tom Cruise i den där scenen i Jerry Maguire när han letar runt bland radiostationerna, hittar Free Fallin’ och sjunger med jättehögt.

Det blir Val Thorens. Precis som jag velat ända sen någon gång i somras. Det blir höghöjdsträning, fonduegrytor och en jävla massa skidåkning. Och det känns bra. Nej, super känns det, som en fransos skulle ha sagt.

Och som sig bör är Val Tho omgärdat av frågetecken. Dock är de mindre än förra vändan. Tillexempel har jag bara en vag uppfattning om vilka det är jag ska bo med, fem Göteborgare av årgångarna 90 och 91 är ungefär allt jag vet. Och jag vet att KJ, som jag snackat med var i Val d’I förra säsongen. Det märks om inte annat så när man kollar våra gemensamma vänner på Facebook.

(För tre år sedan hade knappt varannan människa jag känner Facebook. Och statusuppdateringen började fortfarande med XX is.. Bara en sån sak.)

Liftsystemet öppnar i vart fall 20 november och någon gång däromkring ska jag väl ta mig ner.
Sen får vi helt enkelt se.

Life’s good.

PS. Kartan däruppe är lömsk. Den får det att se ut som om byns neråtlutning är fel och mycket mindre än på riktigt. I själva verket lutar byn så att högra änden på kartan är det verkliga uppåt. Skulle gissa på att höjdskillnaden mellan Altineige och Peclet är åtminstone 70-80 meter. Hörde jag nerförsbacke till jobbet?!