Ärligt talat så är jag inte särskilt ledsen över att Langley dissade mig.
Inte alls.

För bara jag får ordning på boendesituationen (vilket jag är på god väg att få, thanks to ett gäng grabbar från Götet) så ska jag maila Eric och säga att jodå, jag diskar gärna fonduegrytor och raclettejärn några kvällar i veckan mellan december och april.
Första gången jag fixar jobbet innan boendet – check!

Val Thorens, alltså.
Lac du Lou, tre år och tre kilo muskler (mestadels) senare. Hörde jag revansch?

Okej då, plånboken kanske inte gör några frivolter, men vad fan – man lever bara en gång och då kan man lika gärna göra det ordentligt.
Plus att den här gånger kommer jag (förhoppningsvis) bo ovanför nästan allt = nerförsbacke till jobbet, till barerna och inte minst till backen. Inte för att de tre metrarna upp för slänten bakom Altineige var någon större vedermöda, men man slipper göra döds-svängen för att slippa staka upp till Funitellen. Bara en sån sak.

Det största problemet nu är att jag inte vet vilka skidor jag vill skaffa.
Det står väl mellan Völkl Kuro, K2 Pontoon/Hellbent, DPS Wailer112, Moment Night Train, Rossignol S7/S110W och tja.. det var nog alla.
Suck. Stackars plånboken ja. Och stackars mig som ska försöka välja. Lyckligtvis är åtminstone några av dem helt omöjliga att få tag på i Sverige (Europa?). Tyvärr inte alla.

Håll nu alla tillgängliga tummar och tår för att det här går i lås hörni? Det är vad jag gör.
(Rubriken är franska för ”tillbaks till ruta ett”. Google Translate = kärlek)