Det kommer bli så himla häftigt att komma tillbaka.
Jag minns första morgonen, när jag stod där – trött och halvt illamående efter tjugosju timmar i buss på parkeringen nedanför Altineige.
Först såg jag snömodden och gruset jag stod på.
Sedan lyfte jag blicken och någonstans i dimman, långt däruppe, skymtade Aiguille de Peclet.
Det kommer jag minnas för alltid, för bergen blev aldrig så stora igen. Enorma, gigantiska, fullkomligt ogreppbara – javisst, men aldrig på samma sätt.

Jag blir aldrig så liten igen, heller.

Jag ser fram emot att tävla med mig själv.
Alla åk som ska göras. Mer, snabbare, snyggare, stökigare.
It will be legen.. wait for it.. dary!