Om ni inte är intresserade av bindningar är det här ett ganska ointressant inlägg. Och ja, jag har tråkigt, och nej, jag är ingen expert inom ämnet.

Det kan man fråga sig.

Tanken var ju att jag skulle tränat imorse. Det sket sig. Vaknade med huvudvärk som fortfarande inte riktigt släppt, och i ett anfall av självinsikt insåg jag att kombinationen löpband plus huvud som spränger när man skakar på det minsta lilla nog inte skulle vara så bra.
Roade mig istället med den lilla manualen som följde med bindningarna. Väldigt bra faktiskt, jag har visserligen skruvat typ en miljard hyrbindningar men eftersom uthyrningen ifråga var fransk var sortimentet begränsat till Look/Rossi, Salomon och någon enstaka Tyroliabindning. Inte mig emot – Markers hyrbindningar är jobbiga och väger bly, men strunt i det nu.

Det finns ju en fin liten term som heter förspänning, som handlar om hur tajt pjäxan ska sitta i bindningen för att den ska lösa ut rätt.

Hur man ser att man gjort rätt varierar såklart mellan tillverkarna – det där med standardisering verkar vara svårt för så väl skidtillverkare som kortmaskinstillverkare (”jag hittar inte OK..!” ”du ska trycka på den gröööna knappen”) – och utan den lilla bruksanvisningen och Freeride.se hade jag varit komplett lost. Tydligen fungerar flytta fram&bakskruven även som markör på mina bindningar. Där ser man.
Ser inte fram emot att knalla ner i källaren och kolla vad mina andra egentligen står på, någonting säger mig att de kan ha varit konstigt inställda i ungefär en och en halv säsong. Mina knän har nog haft tur.
Nåja, nu vet jag ju i alla fall hur det ska vara så nu kan jag komma till saken.

Vad hände med mina skitechmuskler?
Klart att det är bökigare att trycka i bindningar för hand på ett golv än en lagom hög bänk, men kom igen – det kan ju inte vara lättare att trycka i hyrbindningar som är ställda på 10 än fasta som står på 6? Antingen har jag återfått min skräck för att klämma mig (ja, jag skulle kunna vara så klantig) eller så stämmer verkligen det folk säger om gamla rangliga hyrbindningar.
Men rangligheten borde ju ha att göra med rälsen de sitter på snarare än fjädern?

Märkligt.

Nåja, det var garanterat karaktärsdanande för mina fötter att åka ner i pjäxorna igen. Och varmt.
Ja. Jag tog på mig pjäxorna för att klicka i bindningarna. Det kändes som det mest energieffektiva sättet, och dessutom tog det en stund att få det exakt och efter att ha tryckt med armstyrka (?) ett par gånger tröttnade jag.

Känner mig för övrigt mycket macho som bestämt mig för att dra upp bindningarna till 6, men efter moget övervägande, konsulterande av DIN-kartor och insikten om att jag ganska ofta kör med ryggsäck bestämde jag mig för att det var dags. Fullt påpälsad Hedda + ryggsäck + pjäxor borde landa kring +65 kg så det blir nog bra. Men det känns spännande.
Nedan följer en studie i mesig person med klena ben och knän. Fantastiskt att det ändå tog två år innan jag några skidor tjuvsläppte (första åket förra säsongen – klockrent).

Jag menar 4,5 – herregud. Det är faktiskt ganska skämmigt. Till och med då.

Nej, nu skiner solen. Ut och gå. Huvudvärken är nästan borta.