Snön är fortfarande ljusgul.
Och det är fortfarande varmt.

Trots det har jag haft en helt okej dag i backen. Visst, man får passa sig för lerpölarna (överallt under 2500 m.ö.h) och flatljuset var om inte förhärskande så övervägande, men ändå.
Gjorde årets första tur upp på Cime Caron, i den nya flashiga kabinen som till 99% består av fönster (obehagligt, om du frågar mig. jag gillar inte kabinliftar) och även fast det var mulet var den övre delen riktigt bra. Körde ”vifta på armarna, stå på hälarna, Stenmarkssväng” större delen av tiden eftersom det kändes korkat att dra på för fullt när man inte ser något, och det var förvånansvärt roligt.

Lyckades även tack vare lite tur hitta en backe full av manchester och bra sikt, vilket orsakade dagens största glädjetjut. Efter dagar av sladdsväng och dimma var det ett hallelujah-moment av rang att äntligen få sträcka ut svängarna, ligga på skär och köra så fort man bara vågar (inte jättefort på fladderskidor utan stålkanter, men ändå). Gjorde min dag så här långt.

”det finns inte tillräckligt många bokstäver i ordet skitkul för att beskriva vad jag tycker om den här backen”

Efter två vändor i den underbara backen (säger inte vilken, läge att hålla på hemligheterna under rådande snöläge) drog vi hemåt, eftersom Anna ska tillbringa eftermiddagen med att städa den berömda Pölsevagnen.
Jag är inte avundsjuk.
Funderar på Pokemon vs Super mario vs film. Svårt val.

Nåja, ska plocka med mig kameran ut i backen nån dag så får ni se hur Val Thorens är när det inte är vitt, himmelsblått och löjligt charmerande.