Så. Första kvällen på jobbet igår, följd av första kvällen på Tango för i år – på det hela taget en mycket lyckad afton.
Givetvis lagom förvirrande att åter befinna sig i det lilla lilla köket på Kinabalu, tre år senare, men samtidigt överraskande trevligt.
Made, kocken, är jätteschysst – visst vart det lite språkförbistring av och till men jag kommer i alla fall ihåg mer av jobbet än vad jag trodde. Stressade som en dåre med städningen så jag var klar redan vid halv tolv och rusade raka vägen upp till Scandi för att hämta Anna. Nästa stopp Tango.
Tydligen är det sista dansen för de sletna gamla lokalerna i år – stället måste totalrenoveras invändigt för att de ska få fortsätta ha det efter denna säsongen (men de får inte ändra på utsidan, Eric hävdar att sockerbitshuset i fråga är K-märkt..hmm) – men jag tycker ändå att det är mysigt.
Murrigt och hemtrevligt, liksom.
Drack årets första Long Island, försökte förstå varför Anton vägrade prata och tjötade med folk i allmänhet.

Efter den vanliga vändan på Summit hamnade jag i soffan hos Anna & Line med en kopp te innan jag gav upp och gick hem och sov vid halv fem.

Nej, jag var inte jättepigg imorse. Tanken var att jag skulle ta ett par pliktskyldiga åk för att sedan bege mig hem och gräva ner mig med How I Met Your Mother, men universum ville annorlunda. Kanske var det en belöning för att jag inte druckit tokmycket, kanske var det bara tur, men när jag överlevt nära döden-upplevelsen pisten genom/nedanför byn i fullkomligt flatljus fullsmockad med vingliga turister samt ett par synnerligen värdelösa (flatljus) åk på Pecletsidan och tagit mig upp till Grand Fond väntade något trevligt. Man-freaking-chester. Klockan nästan halv ett. En söndag. Under typ högsäsong.
Och som om inte det vore nog började det spricka upp.

Lite matematik: Grand Fondliftens toppstation ligger på 3003 meter över havet. Moutiereliftens bottenstation ligger en dryg fallhöjdskilometer längre ner. Från punkt A till punkt B löper en väldigt väldigt lång, mestadels rolig blå backe. Åk den i ett svep så vet du att du lever. Inte på grund av trötthet, nej på grund av glädje. Aldrig för brant aldrig läskigt, inte isigt – bara stå på så mycket du vill. Det är lite som när jag och mamma åkte runt i dimman ovanför Frejus i vintras, det spelar ingen roll att himlen inte är blå, för vissa dagar – inte alla, men vissa – är det bara så vansinnigt kul att stå på ski.
Helt vilt, för att snacka skandinaviska.

Det som skulle blivit ett par vändor i Cascades för att sedan hasa ner för Plein Sud blev drygt fyra timmars non-stop pistrace. Bra pistrace. Jag brukar inte gilla Grand Fond, knappt ens de blåa. Men idag. Idag var jag kungen av nordsidan. Ohyes.
Som om inte det vore nog var Boismint också folktomt, inte uppåkt, bitvis galen medvind och nästan på metern lika lång backe som världens just nu bästa åka skidor-låt*.
För att fatta mig kort: En oförskämt bra dag.

Har även hunnit med ett antal avsnitt av tidigare nämnda teveserie, ätit kakor i Neves, lagat en riktigt märklig carbonara (slut på löken, tog vitlök istället..inte jättebra) och upptäckt en ny favoritsort chips. De ser ut som små spööööken, bara en sån sak.

Och imorgon ska vi (äntligen, kullerbyttor, fanfarer, konfetti och trumpeter) till Moutiers och handla.
Det är mer än på tiden.

Fridens ärtor/Heddzor

*White Light Moment, vilken annars? Closer To The Edge med 30STM är fortfarande god tvåa.