Tja, vad ska man säga..?

Mötte upp Anna och Line utanför Tango strax efter elva och Tillbringade ännu en dag i ett soligt, men tyvärr allt isigare Tre Dalarna. Var bland annat uppe en sväng på Caron – när vi väntade på kabinen var det i princip folktomt och ingen av oss kunde begripa varför. När vi kom upp på toppen förstod vi. Det blåste nått så in i..
När backen svänger runt och kommer över på Val Thorens-sidan av berget var det nästan så man fick staka i nerförsbacke för att komma framåt. Kändes som om mitt ansikte skulle ramla loss av köld. Nästan.
Härlig kontrast mot någon timma senare, nere i Les Menuires.
Tänk typ turistbyrån i Tignes-Le-Lac, fast utan sjön och toaletterna, det vill säga solvänd trävägg där man lätt kan sitta utan jacka redan i december. Dessutom med någon sorts gummimatta som funkar som sittunderlag. Termometern vid Funitelen visar på 10 minus men det gäller så inte femhundra höjdmeter längre ner.
Klockrent!

Så långt ifrån det svenska lussemörkret man kan komma. Fast en liten märklig del av mig saknar ändå lussemörkret. Myset. Här är inte lika mysigt. Jag gör mitt bästa, har tillverkat nejlikoapelsiner, burit ut uppemot 200 tomflaskor och grabbarna lyssnade på julmusik och spelade FIFA, men det är fortfarande inte den där huttriga ”gå upp klockan sju på morgonen i beckmörker och tända ljus”-känslan.
Den finns som inte.

Nåväl – jag klagar inte.
Isfläckarna tillför även en viss känsla av rock n’ roll till åkningen. Det är ömsom carving, ömsom bakvikt och sladd och hela tiden stå på så fort du någonsin törs. Om sanningen ska fram så har jag vissa svårigheter med att bromsa för tillfället. Gillar dock att jag först nästan välte på en isfläck nere vid en lift och att Anna gör precis samma sak tio sekunder senare efter att både ha sett och skrattat åt min nästan-vurpa.

Imorgon kör vi igen.