Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: januari 2011 (sida 1 av 4)

Livet i kollektivet

Hej bloggen,

Idag har jag upptäckt att mina rumskompisar antingen inte vet hur man fixar när det är stopp i vasken, eller bara är högst motvilliga att göra någonting åt det. Således var det jag som fick umgås med en härlig klump med pastarester, snus, kapsyler och allmänt klegg imorse. Ungefär som det var jag som pregade loss två mög-tussar stora som pingisbollar ur badkarsavloppet häromveckan.
Jag har en fallenhet för äckliga rensningsjobb, verkar det som.

Dagen har till största delen förflutit i en snorig, hostig dimma. Igårkväll kände jag mig å andra sidan frisk – frisk nog att ränna ner till Templet på förfest och sedan haka på en barrunda, upptäcka att Snowcafe otippat nog har en bra DJ och gå och lägga mig föredömligt sent.
Väcktes klockan nio imorse av att någon bankade på dörren. I tron att det var Johannes (det är alltid Johannes) ramlade jag ur sängen och öppnade.
Det var inte Johannes.

Det var våran franske granne som jag inte minns namnet på. Även när man inte har retat honom är han ungefär lika trevlig som en brännmanet korsad med en femtonåring med kronisk PMS, och nu var han retad.
Någon i våran lägenhet hade gjort ett gäng fina spår på mattan i korridoren och trots mina förtvivlade försök att förklara att det inte var jag blev han bara mer och mer arg (och mer och mer otrevlig). Jag förstår inte hur man tänker om man ger en oförstående, nyvaken och uppenbart genomförkyld människa en utskällning på ett språk hon inte förstår. Ett vänligt men bestämt ”städa upp efter er” hade känts helt okej även om jag inte har en aning om vem som gjort de jävla fläckarna, men en obegriplig harang på franska följt av ett hotfullt ”you will pay” är nog faktiskt fel metod.
Nu har jag i alla fall attackerat fläckarna med en stor dos CillitBang. Förhoppningsvis funkar det, annars lär jag väl bli väckt imorgon med.

Annars har det inte hänt mycket. Anna har bråkat med tvättmaskinen, Lelle, Kalle och Anton har vart nere i Moutiers och handlat och jag har snutit mig ungefär en miljon gånger.
Nu ska jag försöka övertala cd-läsaren på min dator att inte låta som en ilsken hamster och glömma allt vad avlopp och arga fransmän heter med några avsnitt Anna Pihl.

Imorgon blir en bättre dag. Så är det bara.

Saker som suger – del 1

När man ska prata med Starfish för första gången på två månader och jävla piss-internetet och Skype fattar ett gemensamt beslut om generalstrejk.
Morr är ett alldeles för fredligt ord i sammanhanget.

Jazz-Ture, jag saknar dig.

Chalet Girl – The Movie!

Alltså förlåt, men den här filmen verkar så sanslöst töntigt och stereotyp att jag bara måste se den. Någonting säger mig att den kommer hamna i favoritfilmshyllan förr eller senare.
Hmm.

Kick it!

Jag gillar ju inte söndagar. Inte så värst.
Plussa på plattljus så är det verkligen dystert.
Trångt, massa ovana veckisar, precis lika dyster snö som igår, förrgår och den senaste veckan.

Tur att det finns ljuspunkter. Typ att solen kommer genom molnen precis när man kommer upp med Plein Sud och världen blir så fin att det inte går att vara purken längre.
Kombinera det med perfekt låt på iPoden så är livet riktigt bra, trots envetna förkylningar och en förestående storstädning.

Jag brukar ju inte vara speciellt kinkig – lite skit rensar verkligen magen – men det är inte konstigt att merparten av oss sex som bor här är förkylda och har ont i halsen mest hela tiden när man hittar en mängd damm motsvarande en rejäl snöboll inne i badrummet. Burr. Mysigt att dammsugaren är så usel att det är mer effektivt att sopa också, men nu är här i vart fall rent.

Förresten kan jag meddela er därhemma att jag inte kommer hem tidigare än 24 april, för under påskveckan ska Linköpings Universitet (eller vad det nu heter) hit och bland dem finns Simon. Weii!
Och om exakt en vecka kommer Karro hit från Geneve!
Det är så najs med besök.

Lite snö på det så skulle tillvaron vara perfekt, men jag antar att man inte kan få allt.

Traditioner.

Åh.
I aften har jag och Johannader spisat på Johns Scandi. Fisksoppa som vart precis lika god som för tre år sedan. Farfar Roger bjöd på vin och hade det inte varit uppförsbacke hem hade jag rullat, så mätt var (är) jag.
Ibland får man faktiskt lyxa sig.

Lär väl springa av mig all grädden i trapporna i DDP imorgon ändå så.

Förresten: Smart.

Återbesök hos Lille Bosse.

Äuööh.

Lite trötter? Mjoo.
Idag har jag och Johanna trotsat isfläckar, grus och en och annan mystisk pälsväst – med andra ord: vi har varit i Courchevel. och Meribel. Och inte nog med det, vi har varit i alla byarna i respektive by.
För er som undrar så innehåller Meribeldalen tre byar och Courchevel fem. De är så utspridda av sig, de där fransmännen.

Vi har åkt världens minstaste ägglift från Le Praz, fikat i en galleria i 1850 med en bronsstaty som närmaste granne, gjort en ny påhälsning hos Lille Bosse i 1650 och som start på dagen gjorde Johannader en fenomenal pistvurpa-till-snömoln i den blåa manchesterdrömmen jämte parken i Mottaret. Och till er som inte tror mig – jo, klockan halv tio på morgonen är den backen faktiskt en manchesterdröm. Med en massa flyg. Underbart!

Dessutom har jag åkt en massa backar jag inte åkt innan så jag får rita nya streck *glad*.
Som avslutning på dagen dansade jag som en dåre på Tango, som för ovanlighetens skull inte var obehagligt trångt utan bara lagom. Och Martin spelade Don’t Look Back In Anger och Serre-delen av mitt hjärta nästan dog.

Annars händer det ungefär samma saker som vanligt. I afton ska i princip allt som lever och rör sig i VT i byen – eller åtminstone jag. Igår var det cheesynight på jobbet, det vill säga att alla sällskap utom ett åt traditionell fransk mat, det vill säga ost. Ostfondue, raclette och tartiflette. Huvva. Äckligt. Tur att det är Anders som får tampas med den grytsamlingen idag. Gick därifrån 01:00. Inte pigg imorse.
Och i förrgår blev jag och Anja in(ut)låsta på balkongen. Det hör i och för sig inte till vanligheterna, men det blev ganska kallt efter en stund. Till råga på allt fastnade vår förste räddare, Björn, i en hiss i Neves, så Lelle fick ta trapporna och rädda oss. Så det kan gå.

 

 

 

 

 

 

 

Motivationsbrist, rubrikbrist..

Jag har ingen ork längre. Fel ord.
Motivation ska det vara.

Jag har åkt alla backar som är bra tusen gånger om nu och jag börjar tröttna. Vad jag borde göra är att hoppa ur sängen klockan åtta och mosa manchester de få timmarna den varan finns att tillgå, men efter två veckor av solsken känns inte ens det lockande. Så det blir som det blir – jag sover längre, är vaken till sent, åker två-tre pliktskyldiga timmar mitt på dagen och sedan.. tja..?
Jag vet inte.
Det är en ond cirkel.
Jag lever egentligen ett drömliv men även drömmar har baksidor.

Behöver jag förresten ens nämna att den utlovade snön raderats och bytts mot light snow utan centimeter?
Oh well.. får väl vänta på att mitt blåmärke ska tagga ner en smula och sedan slå ihjäl mig i parken igen.

PS. Summit-jobbet har skitit sig så nu måste jag börja laga mat hemma igen. Bara en sån sak. Aaaaaaaaaargh!

Källarfest, allsång och en gnutta yrsel

Pöh.
Vimmelkantigheten idag har varit i nästan samma klass som den i onsdags. Misstänker dock att det beror på sömnbrist mer än alkoholintag för jag drack verkligen inte mycket igår. Bara länge.
Tolv timmars fest med ett kortare avbrott för lite ”jobb” mitt i. Huvva.
Snöbristen är verkligen inte bra för mitt fysiska och psykiska välbefinnande. Vet jag om att det närmaste bra åkning som finns är isig, uppåkt pist blir motivationen att gå hem och lägga sig vid en någorlunda vettig tidpunkt minimal. Således somnade jag klockan fem imorse. Inte bra.

Innan dess var det dock väldigt roligt.

Började med afterski, eller ”hur många människor går det egentligen att trycka in på Tango”. Kanske inte den hoppigaste, men definitivt den trängsta hittills. Svängrum 0,5 millimeter – typ. Efter det slog jag mitt personliga hastighetsrekord på sträckan Tango-Duschen-Summit med flera minuter, jobbade en stund och drack öl. Mättande.

På något mystiskt vis hamnade jag på mellanfest nere i Tangos källare tillsammans med delar av Langleypersonalen. Säga vad man vill om källaren, men som chillfestlokal är den ganska så eminent, och inte hälften så trångt som uppe i baren. Det var mååånga som gjorde byn igår.
Det gjorde väl vi med i och för sig, men först satt vi i bunkern och sjöng sjustämmigt till tonerna av Martins gitarr. Musikaliteten i år är hög.

Halv två gick vi till Summit och där var det jättetrångt. Jag fick cellskräck och gick nästan hem, men efter att ha stått i foajén en stund gav jag det en chans till och allteftersom klockan tickade och veckisarna droppade av blev det mer och mer uthärdligt. Uthärdligt blev till roligt och helt plötsligt var klockan tjugo i fyra och vi på väg till Malaysia av någon extremt oklar anledning. Kom dock inte så långt – det är ju ganska ovärt att gå till ett nytt ställe strax innan det stänger så jag gick hem och sov. Det sista jag gjorde var att välta ut en halvtom rödvinsflaska över min älskade DC-t-shirt, så nu ligger den i badkaret täckt av salt. Prognosen ser inte så bra ut tyvärr..
Men bortsett från några mindre dippar var det en grym kväll. Verkligen.

Synd bara att skidåkningen blir sämre och sämre. Nu säger snowforecast cirkus 10 cm på fredag-lördag men jag har i princip slutat hoppas. Depp depp depp.

Upp & ner, fram & tillbaks

Sicken upp och ner dag det har varit.
Egentligen började det väl igår kväll när Johannes fick för sig att han ska dricka sig igenom hela Tangos drinklista (den är ganska lång om man säger så..) och gick ut hårt i starten. Jag pallade inte räkna men någonstans mellan 7 och 10 olika hanns med på inte allt för lång tid. Min kommentar till det hela blir väl att det är onödigt att fjärma sig från drinkarna man gillar – vissa av de oprövade korten var riktigt ruskiga. Imorgon fortsätter uppdraget..

Trots att jag inte mer än provsmakade Det Stora Drinktestet var jag ganska trött imorse. Vaknade 07:56 av att Johannader messade och frågade om hennes dator kunde få bo hos mig över dagen, istället för att hänga på Nortlanders bagagekaos i sportcentret. Upp och hoppa för mig med andra ord. Tyvärr tappade jag humöret ganska fort eftersom någon (ännu okänd) pappskalle av rang sett gårdagsnatten som ett bra tillfälle att ta det sista ur mitt (namnade och enda kvarvarande) smörpaket. Rostmackor helt utan pålägg = inte helt okej. Denna lilla idiotincident i kombination med en Nutellaburk som tog slut misstänkt fort för några veckor sedan och en flaska tranbärsjuice som jag aldrig lär se igen har stört mitt humör hela dagen. Jag hatar att vara långsint, men ibland kan jag inte låta bli.
Jag namnar min mat av en anledning, puckon!

Nåja, rusa iväg och möta Johanna, rusa vidare till DDP, rusa upp och ner för trappor och in i rum – mycket bättre på att städa än förra veckans gäster. Deffi. Rusa hem, rusa ut i backen, åka tills jag var en mänsklig isbit, landa på Tango och omvandla dagens lön till lunch i solen – synnerligen värt.
Beskåda bagagekaos, handla nytt smör (MORR!), rusa hem med maten, vidare till ett totalt ihopkaosat Olympiades med Johannas dator, rusa till jobbet..hörde jag hektisk eftermiddag?
Jo, lite. Men så värt det.

Att få besök är ungefär det bästa som finns när man gör säsong.
Nu ska jag duscha av mig den diffusa kyckling/curry/diskmedelsdoften och sova.
Det behöver jag.

Imorgon ska det stås på ski. Igen.

Videoblogg #4


Val Thorens Videoblogg – Avsnitt #4 from Hedda Berander on Vimeo.

Tadaa, igen!

Musik:
Coldplay – Now My Feet Won’t Touch The Ground
Oskar Linnros – Genom Eld

Nu ska jag sova. Imorgon (idag) är det fredag, och det är dagen före den stora kompisinvasionen. Tjohoo! Nästa vecka kommer bli så bra så bra. Bara det blir lite varmare. Oändligt glad över pjäxbatterierna i alla fall.
Pussgonatt!

PS. Johanna, jag kan sitta, men det gör jävulskt ont om jag inte tänker mig för. Nåja, skam den som ger sig.