Så kom den äntligen, snön.
Inte en sekund försent om ni frågar mig. Mitt humör steg med flera meter igår.

Visserligen var det inte så lite flatljus på morgonen, och de första åken var sådär, men sen. Efter att vi hade knatat uppför en kam och solen började titta fram.. mm. Så fint. Efter första vändan bestämde jag och Johannes att vi skulle ända upp för att komma åt den bortre änden av grytan, där den mesta snön hade lagt sig, och även om det kändes som om jag skulle spotta blod första gången vi gick upp var det värt det. Tänk vad lite snöbrist kan göra för tacksamhetsnerven. För några veckor sedan hade jag inte orkat bry mig om två decimeter delvis vindpinat, men nu var det himmelriket på jorden.
Misstänker även att mina tokskidor kan ha med saken att göra. Samma flytkänsla oavsett om det är 5, 15 eller 50 centimeter snö, och de äter sig genom allt som inte är is eller riktigt trött skare. Mmm. Jag vet att jag tjatar men det är så härligt med lagg som ger en fegis som mig lite självförtroende.

Att sitta på Tango och spana upp mot sina egna spår är inte heller helt fel. Frågan är vilket som var bäst, att jag unnade mig lyxlunch eller att jag prickade två snöbollar i huvudet på Mr Browall? Hihi.

Som grädde på moset blev det även en riktig röjarafterski. Äntligen äntligen har veckisarna fattat att
a) – man kan dansa även om man har underställ och är lite småtrött/sunkig.
b) – det är tråkigt att sitta still och dricka öl vid borden.
Jag blev ärligt talat chockad när det helt plötsligt inte bara var det gamla vanliga gänget av lediga Langleymänniskor/bummare/guider utan en hel hög med okända också. Superdejligt!
Visserligen höll jag på att dö av värmeslag först på Tango och sedan på jobbet eftersom fläkten i köket fortfarande är paj, men det var det värt. Definitivt.

Och för er som undrar – idag vart det iskallt och flatljus så jag sätter allt hopp till afterskin. Hupp hupp.

SÅ NÖJD!

 

Tangohäng v.3476.9