Aj.

Snyggt va?
Det roliga är att det bara blir mer och mer färgglatt hela tiden. Bortsett från förra våren, när min vrist provade på alla färger inom spektrat grön-blå-gul-lila är det längesedan jag kände mig såhär färgsprakande.
Håhå jaja. Längtar tills det lugnat sig lite så jag kan köra i parken igen utan att få kväljningar om jag råkar trilla.
Och nej, jag har ingen vidare smärttröskel, jag vet. Men jag har ett imponerande blåmärke, om än inte Sebbe anno Valdi-09-style.

Och förresten, när jag ändå tjatar om oviktigheter – var är kommentarerna? Jag ser ju att det är en del folk som läser och någonting måste ni väl ändå tycka? Komigeeeen!