Ignorera titeln på inlägget, det är bara namnet på en Anberlin-skiva som jag tyckte passade ganska bra i sammanhanget. Just nu lyssnar jag för övrigt på Radka Toneff, något jag verkligen kan rekommendera.

Jag är lite sådär halvkass på att hålla mig till det jag planerar. Tanken idag var att jag skulle plocka med mig en ryggsäck full med fotoutrustning och parkera mig på översta kicken i parken, men vädret ville annorlunda. Precis när jag skulle ut genom dörren drog det in moln, och alla som åkt runt med fotoprylar vet att det är ganska tungt och tråkigt, så jag lämnade ryggan hemma och drog till parken ändå.
Givetvis sprack det upp igen senare under dagen, lite småsurt, men nu fick jag i alla fall hoppat av mig lite.

Gröna linjen är fortfarande fenomenalt oskön, men det ser ut som om de kommer bygga lite fler småhopp högre upp i parken – hoppas på något i stil med Serres blåa linje, gärna med en corner på slutet, haha.
Dagens verkliga utmaning var konsten att glida med skidorna sidledes på en halkig låda av plast och plåt – mer känt som att raila.

Första försöket: Krasch. Inte så hårt, landade på plasten.
Andra försöket: Ingen fart alls. Bara pinsamt.
Tredje försöket: Krasch igen. Lyckades på något mystiskt vis pricka så att jag fick hörnet av stålkanten rakt in i låret. Gjorde vansinnigt ont, en stund. Nu är jag mest stel.

Sen försökte jag några gånger till, Anders förklarade hur jag skulle hålla vikten och sådär men jag var för feg för att trilla igen så det gick inget vidare.
Några erfarenheter rikare dock. Nu väntar jag mest på att det som är lite ömt och rosa ska bli ett imponerande blåmärke, och att klockan ska bli kvart i fem så jag kan gå ner på Tango och dansadansadansa.

Mest vill jag att min vänstersida ska sluta göra ont så jag kan försöka igen. Skam den som ger sig.

I aften: BoogieNight. Kan bli kul. Och så spelar Dr Bruce på Saloon, vilket är lite trist för jag hade gärna sett dem, de var grymma när de spelade på Moris i Val d’I, men Boogienight är en smula heligt. Enda gången på veckan man kan vara säker på att det är bra musik förutom på afterskin.

På återseende.

PS. Femton skiddagar i rad nu. Om jag inte har vilat innan fredag kommer jag tvinga mig själv. Nästa vecka finns inte att vara sjuk och sliten på kartan. Punkt. Det är bara så svårt att inte stå på ski när solen skenar, även fast snön är småkass.

PS2. Ska be någon filma mina fåfänga parkåkarförsök någon dag, i rent underhållningssyfte. Lovar.