Man har inte roligare än man gör sig.
Om något ska få summera min säsong så här långt är det orden här ovan. Även om jag på många sätt och vis fortfarande är samma bittra, överanalyserande, pedantiska fegis som jag alltid varit känner jag att jag har förändrats. Kanske beror det på var jag är, för att komma tillbaka till Val Thorens är lite som att gå på återträff med den där skolklassen man alltid var lite rädd i och upptäcka att ingenting alls är farligt längre. Ingenting.
Jag är så ovanligt trygg i mig själv, jag grubblar ovanligt lite och mår ovanligt bra.

Många gånger har jag tänkt att jag ska skriva lite tips om byn, backarna och så vidare och hur jag är vrider och vänder kommer jag alltid tillbaka till samma punkt. Plein Sud. Backen man inte kan undvika förutsatt att man lämnat barnbackestadiet.
Eller som jag mer eller mindre ironiskt brukar säga Guds gåva till den skidåkande människan. Myten, fenomenet, myrstackarnas myrstack och så vidare till oändlighetens yttersta gräns, typ.
Plein Sud kan vara helvetet gjort av snö. Kan också vara sex svepande stora svängar förbi Folie Douche, följt av guttaperkastudsande bland knölar och snökanoner ner till det lilla hoppet strax innan transporten, transporten som undantagslöst innehåller åtminstone en person som inte fattat grejen med att åka rakt fram eller åtminstone inte (plog)svänga över precis hela den smala svängen.
Det enda som alltid stämmer angående det där underbara åbäket till backe är att den inte blir roligare än vad man gör den. För i ärlighetens namn är den ett åbäke. Bor man i övre delen av byn finns det ingen annan hembacke, och sedan skapandet av Folie Douce ska även de som egentligen bor i nedre halvan hasa sig nerför PS för att gå på saxofontutande dunka-dunka-afterski rakt under liften.

Varför tjatar jag då? Varför kan jag inte bara konstatera att jaha, backen är där och den är alltid någonstans mellan helt okej och genomvidrig? För att det är där, när jag slänger mig på hälarna och stoppsladdar in på transporten som jag slås av vad som hänt i mitt huvud. Hur jobbigt, puckligt, trångt och jävligt det än är så bubblar alltid en liten lyckotuss långt in i magen när jag bromsar. Haha, jag överlevde – idag igen. Jag får stå på ski, idag igen. Jag ramlade inte under liften idag heller. Jag har världens bästa liv.
Plein Sud, detta åbäkenas åbäke är min ständiga påminnelse om hur bra jag har det, och att det är upp till mig själv och min syn på livet hur mycket jag får ut av mina fem månader här.

Jag har bestämt mig för att ha kul. Det är inte svårare än så.

”I’m the one who get’s away, I’m a New-Jersey success-story..”