Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Livet i kollektivet

Hej bloggen,

Idag har jag upptäckt att mina rumskompisar antingen inte vet hur man fixar när det är stopp i vasken, eller bara är högst motvilliga att göra någonting åt det. Således var det jag som fick umgås med en härlig klump med pastarester, snus, kapsyler och allmänt klegg imorse. Ungefär som det var jag som pregade loss två mög-tussar stora som pingisbollar ur badkarsavloppet häromveckan.
Jag har en fallenhet för äckliga rensningsjobb, verkar det som.

Dagen har till största delen förflutit i en snorig, hostig dimma. Igårkväll kände jag mig å andra sidan frisk – frisk nog att ränna ner till Templet på förfest och sedan haka på en barrunda, upptäcka att Snowcafe otippat nog har en bra DJ och gå och lägga mig föredömligt sent.
Väcktes klockan nio imorse av att någon bankade på dörren. I tron att det var Johannes (det är alltid Johannes) ramlade jag ur sängen och öppnade.
Det var inte Johannes.

Det var våran franske granne som jag inte minns namnet på. Även när man inte har retat honom är han ungefär lika trevlig som en brännmanet korsad med en femtonåring med kronisk PMS, och nu var han retad.
Någon i våran lägenhet hade gjort ett gäng fina spår på mattan i korridoren och trots mina förtvivlade försök att förklara att det inte var jag blev han bara mer och mer arg (och mer och mer otrevlig). Jag förstår inte hur man tänker om man ger en oförstående, nyvaken och uppenbart genomförkyld människa en utskällning på ett språk hon inte förstår. Ett vänligt men bestämt ”städa upp efter er” hade känts helt okej även om jag inte har en aning om vem som gjort de jävla fläckarna, men en obegriplig harang på franska följt av ett hotfullt ”you will pay” är nog faktiskt fel metod.
Nu har jag i alla fall attackerat fläckarna med en stor dos CillitBang. Förhoppningsvis funkar det, annars lär jag väl bli väckt imorgon med.

Annars har det inte hänt mycket. Anna har bråkat med tvättmaskinen, Lelle, Kalle och Anton har vart nere i Moutiers och handlat och jag har snutit mig ungefär en miljon gånger.
Nu ska jag försöka övertala cd-läsaren på min dator att inte låta som en ilsken hamster och glömma allt vad avlopp och arga fransmän heter med några avsnitt Anna Pihl.

Imorgon blir en bättre dag. Så är det bara.