Alltså, Boogienight igår var verkligen legendarisk. Så mycket dans-på-borden, allsång, inte-så-smarta-shots, imma-på-fönstren att jag blir alldeles lycklig av bara tanken. Och som om inte det vore nog föregicks den av årets med marginal vildaste afterski. Det stagedivades, hoppades och skreks som aldrig förr. Födelsedagsbarnet dansade på baslådan, de obetänksamma drack sprit med fänkål i (nej, inte jag) och klockan hann bli tjugo över innan Martin sa adjö med en sista skååå-åål.
Då tog jag tillfället i akt och sprang gatlopp hem för att hinna före Lelle till duschen. Hehe. Så värt det.

Att försöka förklara bra fester i text är inte min starkaste sida, så vi lämnar det där. Blir nästa tisdag en halv gång så bra är jag nöjd. Episkt, helt enkelt.

Idag då? Det har varit soligt, men fruktansvärt kallt, och jag har haft världens märkligaste baksmälla.
Jag har inte mått illa.
Jag har inte haft ont i huvudet.
Jag har inte haft växtvärk i benen. (Låter skumt, men jag brukar få det.)

Däremot har jag varit otroligt yr. Och gnällig, som en följd av det första symptomet. Först framåt eftermiddagen när jag parkerat mig på Langleypicknicken fick jag styr på mitt huvud. Så himla märkligt. Nåja, något ska man väl drabbas av efter en sån lyckad kväll som igår.

Vet ni förresten hur man enklast transporterar åtta stora röda kuddar nerför Plein Sud? Man spänner fast dem på valfri persons mage med ett blått spännband. Själva monteringen kräver åtminstone tre personer, men det är värt det för slutresultatet ser väldigt roligt ut. Tyvärr hade inte jag med mig någon kamera, men det finns bilder någonstans. Ska försöka få tag på dem.
(Nej, det var inte jag som fick ta alla kuddarna. Jag fick en skyffel, en sopsäck och Handy-Hampus stavar.)

Nu snöar det, även om snow-forecast hävdar motsatsen. Får se om det blir något vettigt av det eller om det bara täpper igen isfläckarna i pisten. Tidig väckning imorgon för att kolla läget hursom. Den där vilodagen lär få vänta ett tag till..