Läste på HN.se att ”Falkenberg inför Norrlandsplogning”. Jaha. Vad kul för er. Jag känner mig mest som Robert Gustavsson (ja ä int bitter) om jag ska vara ärlig. Lyckan att knata hem från Snesko i ett moln av yrande lappvantar var kortvarig.
Det är nollgradigt, blåser mycket och varmt och snörapporten är ungefär lika rolig som tandläkarbesök, kulturhistorialektioner och nageltrång samtidigt. Usch.
Jag kommer inte överens med snön. I 99 av hundra svängar är det inte särskilt isigt och jag kan egentligen trycka i skidorna ordentligt, men eftersom jag aldrig vet var den där hundrade svängen – den som hamnar på en lömsk och ondsint isfläck – är, så fegar jag. Och det är inte kul. Det är frustrerande. Jag vet inte vad jag är mest purken på – snön eller mig själv. När man vant sig vid att alltid ligga på skär och åka tokfort är sladdsvängar ganska dystert.
Nåja, he rer sej nog förr eller senare.