Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: februari 2011 (sida 1 av 3)

Dålig, sämre, sämst.

Jag ska aldrig mer lita på en väderleksrapport om den säger flatljus och lite snö. Aldrig. Det är ju meterologiska för lite moln blandat med solsken.

Vissa dagar spelar det ingen roll att jag befinner mig i paradiset på jorden – jag vill bara skrika, gråta och kasta saker omkring mig ändå.

Jag var så himla duktig igår. Drack i princip ingenting, och hade dessutom sovit mellan lite innan sju och halv tio. Ändå kunde jag inte somna på halva natten för min feber hade transformerats till vansinnesont i magen, ändå kunde jag inte få vakna frisk när jag nu så lägligt försov mig till halv elva.
Ändå kunde inte benen orka mer än ett par svängar innan kroppen sa stopp.

Bästa dumpet på jag vet inte hur länge, och vad fick jag ut av det? Frossa och fem trötta pudersvängar ner mot hemtransporten.
Det känns lite som om någon sticker en kniv i mig och vrider om så att alla inälvor och nerver bara kaosar ihop. Ungefär så glad är jag just nu.
Enda lilla ljusglimten är att  det blåste småspik uppe på Grand Fond, så förhoppningsvis har någon lift högt uppe varit tvärstängd, så att någonting finns kvar imorgon, men det vågar man väl knappast hoppas på.

Sådär kul dag helt enkelt. Istället för skidåkning har jag tömt kameran på bilder och försökt fundera lite på nästa videoblogg. Inspirationen är nere under noll om man säger så. Är i och för sig bara mitt eget fel, eftersom jag låter filmklippen ligga för länge, men det är mer viktigt att åka skidor och umgås med folk än att uggla framför datorn. Lagom segt nu bara.

Oh well, klockan är fyra.. dags att gå till Snowcafe och se om min jacka har dykt upp. Den försvann igårkväll. Pricken över i:et. Har väldigt svårt att tro att den inte skulle vara där, jag menar vem är så dum att man snor en gammal, smutsig och med silvertejp lagad jacka när det ligger betydligt fräschare diton alldeles runt hörnet?
Håller tummarna.

Återuppstått har XBOX:et, klang och jubel!

Vilket betyder att luftrummet i våran lägenhet fylls av såväl de vanliga svordomarna och könsorden som med de mer orginella ”stjärtgosse”, ”hästskalle” och en bitvis strid ström av ”DOMARN!”.

Ööööuh.
Jag har aldrig förstått mig på FIFA & NHL.
Misstänker att avsaknaden av söta små djur, Sagan om Ringen-aktiga soundtrack, riddarborgar, brädsporter, kobolder, svampar och yttre rymden kan ha en del med den saken att göra.

Nåja, det är ju socialt iallafall. Till skillnad från mig när jag ränner runt i Johto och kastar bollar på små djur. Men jag svär mindre.

I övrigt: Det snöar. Det verkar som om det tänker fortsätta snöa ett tag, vilket är trevligt. Det behövs fortfarande någon meter till för att det ska bli riktigt awesome, men varenda milli-dito är välkommen.
Och som utlandssvensk kommer jag nu svära i min egen kyrka – jag föredrog nästan att fyran hade alpina VM för då kunde man i alla fall kolla i efterhand på Play. Längd-VM är SVT så där får jag se nada. Tråkigt.
Sportbladet är som vanligt min räddare i nöden.

Nu ska jag käka gröt och sen går jag nog ner till Tango för att se om nollåttorna har någon som helst partynerv.

Sjuk, trött eller mittemellan?

Första gången på en evighet som jag befinner mig i sängen efter att klockan slagit nio. Det känns superkonstigt, men jag tror att jag behöver det. Igår mådde jag så sjukt märkligt hela dagen så idag är det tvångsvila för hela slanten.

Jag gick upp 6 för att vinka av mamma och äta en ordentlig hobbit-frukost* på Tango. Mellan transferfrullen och frulle nummer två hann jag småsova på soffan vid stenbordet och läsa ut Jonas Eckel (sjukt obehaglig bok) men jag vaknade liksom aldrig till.
Vid åtta ramlade det in uppemot hundra stockholmare som precis kommit ner vilket ledde till totalt kaos och att jag fick överge min gröt med extra allt för att plocka in disk. Jag som skulle ha en jobbfri dag. Hah.
Efter det gick jag hem och sov.
11:15 ringde Per och undrade om jag kunde stirra på väskor i några timmar. Jag undrade mest vad som hände med jobbfri dag, och varför jag fortfarande hade ont i huvudet och kroppen. Som en försenad baksmälla liksom. I och för sig var jag inte ett dugg bakis i fredags, och det hade jag verkligen förtjänat, men det hör inte hit. Det kändes som om jag hade tappat bort ett dygn och jag hade ingen aning om vart jag lagt det.

Några timmar i en stol jämte en mobil förfest var inte så himla jobbigt ändå, förutom när solen gick i moln och jag sakta transformerades till Isbit. Mycket unntz-unntz-musik, många mjukisoveraller och många stickade mössor med pälsboll på. Måste vara en lokal Stockholmstrend, jag har inte sett dom förut. Mössorna alltså.

Sen hann jag precis gå och handla innan jag fick springa tillbaka igen för att försöka skrubba bort rosa fläckar på ett vitt tak. Jag har aldrig känt ett så stort behov av Tipp-Ex som då. Och jag började misstänka att jag inte bara var osövd/försenat bakis. Frös som en jag vet inte vad och hade ont precis överallt.

Sällan har jag varit så tacksam över en totalt död kväll på jobb nummer två – jag kom dit klockan sex, och strax innan nio blev jag hemskickad med stränga order om att sova och dricka mycket vatten. Så det gjorde jag, och jag sov i tio timmar och vaknade halv nio imorse – en halvtimme innan väckarklockan, och nu mår jag helt okej. Jag har ingen feber längre, och knappt ont överhuvudtaget.
Nu är det bara en fajt kvar – den mellan ”jag vill ut och stå på ski” och ”jag vill inte bli dålig igen”.

Känns som att idag är dagen då jag glor på film, käkar godis och eventuellt redigerar lite videoblogg, men det kommer bli svårt att vara så inaktiv. Får anstränga mig helt enkelt.
First off: 10 Orsaker Att Hata Dig.

Hoppningsvis återkommer jag med något mer skidrelaterat om någon dag eller två.

*hobbit-frukost – först en frukost och sen en till – citat Pippin: ”..but what about the second breakfast?!”

PP och Picknick

PP.
Kort för Perfekt Pist, och det beskriver väl Venturon 09:23 en fredagsmorgon i februari ganska så väl. Utan att överdriva.

Igår trodde jag inte på det, men imorse strålade solen, så med imponerande tre dryga timmars sömn i ryggen drog jag och mamma iväg till Courchevel. Min plan var att köra slut henne, och det lyckades faktiskt rätt bra. Allt smygsnöande har gjort pisterna till något de inte varit på väldigt väldigt länge – njutbara. Det är skillnad på okej och fantastisk om man säger så. (Sen får det gärna mer än smygsnöa lite till så att groparna utanför manchesterhimlen fylls igen och stenarna täcks över, men det hör inte hit.)

VT-Menuires-Mottaret-1850-1550-La Tania-Meribel och hem via lite sicksackande får ses som en helt okej tur innan lunch.

Lunch som tack vare solen var lika med picknick. Jag var omdömeslös nog att hamna i snöbollskrig med fördelningen 6 mot 1 och lyckades bränna näsan, men det var ändå väldigt väldigt gött. Att ligga och värma sig på en kuddhög i Plein Sud hör till en av mina favoritsysselsättningar. Toppa med kakor, stjärtlappsrace – i en bra backe för en gångs skull) och en kall öl och tadaa – så har du en bra eftermiddag.

Nu är jag ramla-ihop-trött, och jag ska upp vid sex imorgon för att säga hejdå till mamma så nu säger jag godnatt till allt vad bloggar, internet och datorer heter. Ljudbok och kudde nästa!

PS: Vi har fått en ny teve. Den gamla (och ja, den var verkligen gammal) dog så efter ett par månaders frånvaro är lyan återigen fylld av ljuden från FIFA & NHL 11. Eller 10 eller vad det nu är. Jag har saknat det.

Vad gör vi? Nu kör vi!

Ovanstående rubrik relaterar till veckans Boogienight. Någon gång efter tolv släppte de Spotifyansvariga på Tango sjuttio/åttiotalstemat och gav sig på allsköns elände istället. Samtidigt som Fanta & Rosé tog sig ut ur högtalarna tog sig så gott som alla veckisar upp på soffor och stolar. (Inte borden, man får inte stå på borden. Viktigt.)
Jag som aldrig behövt lyssna på hela låtskrället innan led ganska svårt till en början, men eftersom låtars fastklistringsförmåga är jämförbar med deras uselhet gav även jag upp och sjöng glatt ”ett-två-tre” i alldeles för många liftar idag.

Mhm. Idag. Bra dag.
Först kan jag återigen konstatera att Kuro är tiotusen gånger jobbigare på transportsträckor än i tredimensionell snö. Transporten ner till La Masse är en av de längsta i hela systemet och innan vi kommit halvvägs led mina ben svårt. Nåja. Det var ju värt det.
Slagigt i början, riktigt bra på mitten och stenigt på slutet men bara känslan av att vara ute på berget igen – långt ifrån vingliga veckisar med magväskor, liftskrammel, backrestauranger och solstolar. Åh. Att stå på kanten och försöka klura ut vad som är sten och vad som bara är trasselsnö, med skidspetsarna i luften. Det är trevligt, det har jag saknat.
Att vi var först gjorde ju inte saken sämre, om man säger så.

Fast säg den dag i Val Thorens som lyckas passera helt utan galenskaper.

Först försvann Ola helt spårlöst halvvägs ner från La Masse. Vi andra trodde att han hade ramlat och slagit sig, eller svimmat eller något annat jobbigt. Efter en stunds ropande och obesvarade mobilsamtal klättrade Johannes upp på en sten för att se vart han tagit vägen. Precis när han är uppe ringer Ola och berättar att han redan är nere på transporten. Pheew.
Vi bestämmer att vi ska återträffas vid liften, och med liften menas Plan de l’Eau, men Ola missförstår och åker ner till La Masse igen. Nåja, bara en extra lift upp till Val Thorens – det är ju inte så farligt, eller?
I lift nummer två nerifrån räknat råkar yours truly ut för en riktig Instant Karma-fadäs.

Precis när jag ska sätta mig i Mont de la Chambre-liften nämner jag i förbigående att jag sett ovanligt många människor ramla ur nämnda lift.
Ungefär en millisekund senare slår liftens vindbubbla på något oklart vis av mig hjälmen, som ramlar ner i gropen efter påstigningen. Mörker. Hade det funnits en stavfelsmössa hade jag definitivt kunnat claima den idag. Lyckligtvis kommer en snäll Liftwaffe upp med den till bergstationen lite senare, men det var fortfarande gruvligt pinsamt.

Snabbspolning förbi diverse liftköer och trams till vad som med råge var dagens åk: Grand Fond – Orelle, fast inte den vanliga vägen, utan en ruggig ränna som leder ut på ett stort och alldeles lagom brant snöfält. Bara den där överväldigande känslan av litenhet när man står på kammen mellan två dalar och blickar ut över de som kör åket på andra sidan – ser hur små de är bland alla klippor och all snö, ser molnen gröta ihop sig söderöver, tittar ner och försöker övertala sig själv att det inte är läskigt, farligt och brant. Det är så häftigt.
Och svängarna när jag äntligen ömsom hasat, ömsom kortsvängt mig förbi alla klippor och stenar och tagit mig ut på det öppna.. de var episka.
Perfekt mellanting mellan vårsnö och puder, skidspetsar som inte sjunker samtidigt som tailarna borrar ner sig i snön, surfa ner på en solsida där det bara är att välja spår och stå på så mycket man törs. Ibland är livet bara för bra. Jag kommer somna lycklig och trött, det är ett som är säkert.

Challa & Johannes med Val Thorens i bakgrunden.
Våra spår + dom som inte var först.
Utsikt över Orelle

Blev tyvärr inga åkbilder.. kompaktkameran är inte snabb nog för det, men one helluvaday.

Unpoprohate.

Den definitiva definitionen av flatljus.

Ärligt talat. Värre än så här blir det typ inte. Visst, Ola syns, men det finns inte en kontur i sikte. Platsen är förövrigt Plein Sud, om man åker av liften till höger och stannar strax innan hanget vid Fylleduschen (Folie Douce).

Ibland överträffar Val Thorens sig självt.

Imorgon hoppas jag mer på Snowforecast än YR, det vill säga Sonnenshine så att man kan få åkt lite mer värda åk. Nu däremot, ska jag sova.

Flatjus med mera

Nej, jag har inte åkt så mycket puder som jag hoppades på, eller trodde när jag skrev här senast. Men i ärlighetens namn är jag inte komplett missnöjd. Väderleksrapporten ser fortsatt bra ut och förhoppningsvis försvinner vecka nio i ett enda stort snömoln. Kanske inte vad sportlovsfirarna hoppas på, men jag är då nöjd.

Igår var sikten totalt väck på morgonen, varför jag valde att hänka på mamma + pistvisning till Meribel. Mont Vallon med en kaffegrupp låter inte så spännande med säsongaröron, men det var helt okej. Lagom till lunch började det spricka upp, och då var jag ändå för långt bort från Val T för att hinna rejsa hem och ifatt alla andra som var ute och åkte.
Det var ändå en bra dag. Visserligen blev stackars Vera påkörd av en hjärndöd dansk – vilket resulterade i ett spännande skrapsår på kinden och noll ursäkter, och visserligen var det överjävliga liftköer ända från Tougnetetvåan och hem, men solen kom fram, jag smygåkte lite fluff jämte pisterna och bara jag hade tålamod nog att ge de andra lite försprång kunde jag släppa på rätt bra. PuckelsuperG med löjligt mjuka och långa skidor är faktiskt roligt. Och karaktärsdanande (mitt nya favoritord).

Idag hoppades nog hela byn på blå himmel. Ack vad vi bedrog oss. Det som såg helt okej ut vid frukosten hann förvandlas till Val Thorens mest ocharmiga signum – det totala flatljuset – innan vi hann pälsa på oss alla grejer och komma ut i backen.
Halvt uppgivna åkte vi upp med Grand Fond för att åka över till Orelle, men kombinationen blåst, noll sikt och en stor mängd potentiella stenar ledde till en snabb sorti.
Fem fantastiska ”pudersvängar” (en decimeter snö ovanpå ispucklar och sten) och ett jobbigt piståk senare satt jag i Plein Sud med destination Tango och RappaKalja för ögonen.

Naturens Hämnd: Handlar om Naturen, en liten flicka på en bondgård..

Radikala TekokarSällskapet


Porlande bäckar. Betande rådjur. Fors. Skog i motljus. Rådjur.

Så mycket bättre. Visserligen blev det ännu en expedition ut i flatljuset, men den var så hopplös att inte en karaktärsdanande känns som en passande beskrivning. Let’s face it – Völkl Kuro är bra på många sätt och vis, men i uppkörd pist med noll sikt är de bara jobbiga. Ont-i-benen-deluxe.

Afterskin var awesome, desserten på Tango ännu bättre och nu ska jag dra en sväng förbi BoogieNight innan jag slocknar.
Hoppas på solsken imorgon, då jäklar!
/HB

GE MIG SOLSKEN!

Charmerande, som sagt..

Blåsten syns inte på bild, men den var där..

Övre nära-döden-backen. Den gör så att säga kaos med sig själv.

Nedanför Mont Vallon igår. Någon meter snö till så blir det ju riktigt nice..

Solsken. Sällsynt.

Ä n t l i g e n ! !

När jag kom ner på frukosten imorse hade jag ett flin i hela ansiktet som inte gick att få bort, för vet ni vad?

DET SNÖAR!

På riktigt. Äntligen.
Sikten är visserligen sämre än usel, och det är proppfullt med virriga sportlovsturister i vissa backar (läs: Plein Sud) men vem bryr sig?
Det snöar. Och imorgon ska jag åka offpist offpist offpist.
Mhm.

Frågan är bara var. Jag är så övertaggad att jag kommer ha svårt att bestämma mig för vart jag ska ta vägen. Dagens I-lands. Verkligen.

Om ni ursäktar ska jag ta och göra ett par upprymda kullerbyttor. Vi hörs.
/HB

Bloggtorka aka ”..och sen, och sen, och sen..”

Uääh.

Pigg_tjej_88.
Eller inte.
Göteborgsveckan/Danskveckan är äntligen över vilket betyder två saker:

  1. Mamma är här på besök
  2. Jag kommer förhoppningsvis få återgå till ordinarie sömnmängd.

Vi kan väl säga såhär, att jobba dubbla jobb och dessutom bli väckt av efterfester alternativt nattugglande rumskompisar flera dagar i sträck är sådär bra för humöret och orken.
Missförstå mig rätt, jag har haft en bra vecka på många sätt, men jag är fullkomligt slutkörd.


Tisdag + Onsdag:
Jobb 18-00/01

Torsdag:
Pastakok 10-14
Frostgun 15-16:30
Mer pastakok 17-20
Jobb 21-00

Fredag:
Picknick 9-16:30
Jobb 18-01 

Lördag:
Jobb 8:15-11 + 11:30-14:30

Det ser inte så hemskt ut när jag skriver ner det, så jag antar att det är sömnbristen som prickar över i:et. Jag har rullat brutala mängder parmaskinka, sett folk slänga dubbelkorkar som om det vore det enklaste i världen, skurat åtskilliga kvadratmeter klinker med en wettextrasa som enda hjälpmedel och fortfarande inte burit ut de femton glasburkarna som tidigare innehöll pesto till återvinningen.
Det jag gjort minst av allt är väl att åka skidor.
Deprimerande.
Idag blidde det inget alls. Tanken var att jag skulle dra till parken en sväng, men när jag hade väskvaktat färdigt mulnade det på, och några rum skulle städas om så jag lät plånboken bestämma över skidsuget för en gångs skull. Eventuellt var det en klok idé för mina ben har värkt rätt bra de sista dagarna. Tröttvärk.

Imorgon ska jag valla runt mamma i vårt giganto-enorma system. Det är tre år sedan hon var här senast, så jag kommer vara nöjd om hon inte åker vilse. Nej, skämt åsido, det är faktiskt förvånansvärt lätt att hitta i Tre Dalarna – det är bara pistkartan som har gjort kaos med sig själv på sina ställen.

Förresten snöade det lite innan ikväll. Säkert en halv centimeter. Jag fattar inte att jag fortfarande går på vad snowforecast ljuger ihop. Det kommer inte dumpa. Inte nu, inte aldrig. Jag kommer sluta som beach-bummare vid någon av vattenmagasinen eller Lac du Lou.
Snyft.
Eller så trotsar jag mig skitmotorik och slänger korktreor i parken (yeah right!) resten av säsongen.

Blickar ut över Frostgunkickern och svär över de usla kommentatorerna. Vem är viktigast – Rasmus Seebach eller Russ Henshaw? Dumma danskar!

Pastasalladen. Och om någon undrade (not) – den blev legendarisk. Åtminstone låda #4.
Den skånska linslusen strikes again! 🙂

”Äuh. Satan vad det är jobbigt med stjärtlappsrace!” (Jag själv stod över. Fick storstryk sist jag var med så jag tänkte bespara eventuella lagkamrater skammen.)
Sol + bubbel =c’est bon, oui!
Student på tillfälligt grönbete.

Utmattade på sistasträckan i racet. Oklar mållinje?

Snötornsbyggartävling.

Snöklumpen jämte killen i gul hoodie = snötorn. Alla orkade inte lika mycket.

Är det dethär som menas med cross-dressing? Blått och orange – årets bästa färgkombo.

Freeride.

Detta riktas till dem som läser på ursprungsbloggen – Heddas Bummarblogg. Ni som läser på Freeride kan bortse från det helt och hållet.

Varför nöja sig med en domän när man kan ha två? Från och med nu, tills säsongens slut har min blogg även flyttat in på Freeride.se. Med anledning av detta knåpade jag ihop ett litet presentationsinlägg, och för att det ska finnas även här så parkerade jag det under fliken märkt ”om:”.
Om någon vill läsa min beskrivning av mig själv och denhär bloggen, hopknåpat alldeles för sent på natten och med alldeles för mycket socker i hjärnan så föreslår jag att ni klickar där.

Här ovanför, där det står ”OM:”

Nu ska jag sova. Imorgon blir det till att plocka ölbukrar och frysa om fötterna uppe i Plein Sud. Går emot alla mina rådande principer och hoppas på solsken.
Godnatt.