Det sista 28-eller nånting timmarna har varit så bra, så bra.
Efter afterskin igår gick jag hem och duschade och bara chillade i största allmänhet. Killarna gick och spelade fotboll i sporthallen, och jag började fundera över kvällsmat.
Världens mest oheliga kombo – fiskpinnar, spagetti och ketchup. Ja, jag vet att ketchup till fiskpinnar är ett helgerån av episka proportioner, även när pinnarna i fråga kostar omkring 7 cent styck.
Som om det inte räckte med min egen vetskap om detta faktum kom Buster inramlandes i tron att grabbgänget skulle vara hemma, och när de inte var det sysselsatte han sig med att kritisera mina matvanor istället. Nåja, det är alltid trevligt med lite sällskap – även om man kanske inte känner sig så presentabel i mjukisoverall och handduk om håret.

Efter ett tag anslöt även Jesus och Tössberg, och jag övergav de sista sorgliga spagettiresterna till förmån för Kapten & Cola. Några snubbar som jag städade en lägenhet åt i lördags tyckte att det var alldeles för jobbigt att ta spriten med sig hem på bussen, så jag fick den. Tack och bock!
Lite Disneymusik och Biffy Clyro på det och du har en alldeles utmärkt förfest. Underskatta aldrig den totala allsången och mysstämmingen som kommer ur tecknade djur som sjunger säger jag bara.

Lite senare tog jag på mig min gröna mössa, och bytte till en (nästan) ren t-shirt och begav mig ut på byn. Barrunda stod på schemat och det i kombination med en redan till bredden fylld bargata (sportlov är sportlov är sportlov..) och en stor mängd festsugna säsongare lade grunden till en riktigt bra kväll. Blåa drinkar på Saloon, fulla holländare på Snowcafe och ett tämligen klaustrofobiskt Summit, alla som inte dansar är våldtäktsmän, ett födelsedagsbarn som agerade linslus #1 – det var sköj.

Vaknade pigg som ett marsvin på gurkjakt imorse (det är faktiskt sant) och knatade ner till Tango. Agnes hade nämnt något om att åka park, men jag visste inte riktigt om jag skulle ta det på allvar eller inte. Det skulle jag. Som alla frekventa läsare av denna bloggen nog vet är jag inte världens mest motoriska person, men å andra sidan är jag inte feg för utmaningar heller – bara jag får göra saker i min takt. Så idag har jag nästan lärt mig att raila. Eller boxa, eller vad man nu ska kalla det. Det var inte alls tanken, egentligen, men ett gäng danskar höll på och nötte på den minsta boxen och jag tänkte vad tusan. Jag har fegat så himla mycket sedan jag gjorde min dundervurpa, men nu är blåmärket verkligen borta och jag har ingenting att skylla på längre.
Irriterande att jag aldrig tog fart nog att klara hela, men det är en dag imorgon också.

Livet är trots snöfrånvaron bra, helt enkelt, och dagens citat får Tall stå för. Han och Markus hade varit nere i Moutiers (eller nåt) och handlat virke till nån sorts scenbygge (oklart) och när vi sitter och slöar på Tango lite senare kläcker han ur sig

”det var skönt att komma ner och andas riktig luft, med avgaser och sånt.”

?
Je ne comprends pas.

Men så är han ju från Lindome också – orten med fler parkbänkar än människor.

Nu ska jag kolla film. Pusshej.