Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: mars 2011 (sida 1 av 4)

Subatomära partiklar

Det finns inte en bardisk i Badgastein jag inte dansat på vid det här laget.
Vad ska man säga – workin’ the orange hoodie-magic, all blyghet och alla nojor jag någonsin haft är som bortblåsta. Hela chalmersgänget verkar vara överens om att jag är en galen smygalkis, men vem bryr sig?

Enda vettiga åkningen är i Sportgastein, såklart.. skidbussen är vidrig och jag begriper inte österrikarnas förkärlek till äggliftar, men annars är det fint.
Våran balkong/terrass/tak är inte helt fel den heller.. spontanaste afterskin på länge igår, alla bara satt och mös, även när solen gått bakom berget.
Även om jag saknar Val T (till stor lättnad för vissa på Häggis) så har jag det bra. Ser dock fram emot lite slush-snowboard i blåa Orellebackarna och att leva lite lugnare, men några dagar till klarar jag nog.

Just idag är jag lite extra nöjd eftersom jag egentligen borde stå med äcklig disk på Kinabalu, men istället ligger i sängen och mitt enda måste är att gå ner på Wührers klockan tio och ta en öl. Sörjer dock en missad köttbulle/boogietisdag igår. Alla missade köttbullar bör sörjas. Djupt och innerligt.

Veckans Starstruck: Fortfarande jag, när jag träffade Janne Schaffer på Silverbullit på barrundan i förrgår. Mest random på väldigt länge.

200 km/h

Jag är lite trött.
Visserligen har jag sjukt kul 99% av tiden, men jag är inte särskilt ledsen över att regnmolnen ockuperar Gasteinertal idag om man säger så.
Igår var det typ-soligt, vi åkte bräda och det var svårt. Lite för isigt och brant – det blev mer hasande än svängande, men det var skönt att komma upp på berget. Förundras hela tiden över hur annorlunda det ser ut här, bergen är mycket kulligare och här finns shitloads med träd. Häggis är som ett mindre murrigt Snesko, ölen är godare än den franska och våra Chalmerister är hur trevliga som helst.

Rätt okej med andra ord.
Tempot är lite som veckisveckan, fast nästan ännu värre. Färre bonsai-elefanter dock.
Jag kommer vara död när jag kommer hem. Seriös dejt med Tangoterrassen hela nästa vecka.

Life’s good,
HB

Att korsa alperna – en kort guide

  • Stanna på Carrefour i Moutiers. Köp en påse fruktkola, 10-pack Twix (innehåller fibrer.), en flaska vatten, lite finchoklad, tuggummin och tre pliktskyldiga äpplen.
  • Bli osams med GPS-en redan innan ni passerat Albertville.
  • Ta kort på sjön vid Annecy. Genom bilfönstret. Ju suddigare desto bättre.
  • Bli osams med GPS-en igen innan Geneve.
  • Stanna och tanka. Bli hånad av en tant som inte fattar att man får konstig solbränna efter fyra månader i alperna.
  • Kör rakt fram. Länge.
  • Bli hungrig strax innan Zürich.
  • Kör p.g.a vägarbeten och korkad GPS fel i Zürich. Gå i fängelset utan att passera GÅ. Stanna där i ca 1,5 timme.
  • Hitta ut ur Zürich. Hitta mat.
  • Snabbvisit i Liechtenstein. Ballt!
  • Fin solnedgång!
  • Arlbergtunneln. Vansinnigt lång. Följs av ännu fler tunnlar.
  • Innsbruck. Börjar bli mörkt.
  • Sväng av mot Lofer. Litet ställe. Ingen vet vart.
  • Se kitschiga alphotell på deprimerande grön mark.
  • Vägen blir jättesmal och krokig. Stå över ett slag för att du blivit bländad av en fancy SUV som inte stänger av sitt helljus.
  • Ännu smalare och krokigare. Trött.
  • Vägen blir bred. Hej Dorfgastein.
  • Rondeller.
  • Framme. Kollapsa i säng. Njut av tystnaden. Sov.

Alltså: Nu är jag och Linn i Badgastein (jag vet att det egentligen ska särskrivas, men jag orkar inte.) och har fått sällskap av 65 chalmerister. Vi har en väldigt stor balkong/tak, inte så mycket Twix kvar, ett bilgolv fullt av kolapapper och en guidetelefon som totalvägrar.
Har ätit alpernas bästa kebab och blivit stirrade på av medelålders dam med dotter som inte verkar gilla att man sitter och äter i solen på en parkbänk. Badgastein har väldigt rena gator (och trottoarer, något som inte existerar i Val Thorens) och inte så mycket snö. Snart ska vi ta oss an den bråkande telefonen, dela ut nycklar och gå en sväng i byn så att jag inte går vilse sen. Imorgon blir det nog snowboard, om det inte börjar regna.

På det hela taget har jag det bra. Bara en sån sak som att slippa diskmaskinen, kartongberget och att sova helt ostörd är rätt så najs. Gratis mat på det och ni har en sjukt nöjd tjej. Dock med lite åkabstinens, men det fixar sig imorgon.
Nu ska jag väcka Linn och gå ut på byn.

Augf wiedersehen,
Heddz

Auf wiedersehen..?!

Shit alltså, ibland händer saker och ting väldigt fort och mycket.
För tre timmar sedan satt jag i godan ro på Tango med en öl i näven och skrattade åt killarnas försök att klä sig enligt tyrolertemat. Nu sitter jag och försöker skriva en jävligt snabb packlista, för vid åtta i morgon bitti drar jag och Linn till Österrike, närmare bestämt Badgastein.
Någon blev sjuk och det behövdes en person till med körkort, Anders är en ängel och jobbar min (dumma) onsdag och jag är inte den som bangar lite miljöombyte. Även om det verkar vara dump med stort D på ingång och även om jag missar North Face Challenge och så vidare.

Sjukt taggad. Leka reseledare i en vecka på en plats jag aldrig varit – kan inte bli mindre än spännande väl?
Byta kalfjäll och betongkomplex mot (vad jag förmodar) österrikiskt gemyt, ompa-ompa, ännu galnare fest och tja.. vi får se helt enkelt.

Nu ska jag packa fort som f**n och dunsa i säng.. tolv timmar i bil imorgon, känns som om det är läge att vara pigg då.

Mobilhaveri

 Meddelande till de bloggläsare som har intresse av att kunna nå mig i den verkliga världen:

Efter många om och men har jag

  1. Tröttnat på att mitt muppiga franska mobilnummer inte går att fylla på (VirginMobile får Tele2 att verka praktiskt och stabilt).
  2. Tröttnat på att displayen på min ena mobil bara funkar på torsdagar när det är fullmåne. Ungefär. Högst opålitlig i alla fall.

För att göra ont värre funkar det franska simkortet överhuvudtaget inte i den gamla (med fungerande display) mobilen, och eftersom de flesta här nere har franska nummer har jag den senaste månaden känt mig som en sophög som kört med svenskt.

Efter att ha rullat ihop mig i fosterställning, vaggat fram och tillbaka och på det stora hela undvikit att ta tag i problemet vaknade jag idag med en känsla av att idag, idag gör jag det. Så, efter att ha legat och dragit mig i några timmar, ätit ett par fluffiga rostmackor och borstat tänderna var det dags.
Travade ner till tabacen och hostade upp en tråkig mängd alpdollar för ett nytt simkort med tillhörande mobiltelefon av okänd art. Funkar gör den hursomhelst, och även om jag kommer sakna å-ä-ö en månad så känns det skönt att vara kontaktbar. Situationen med en displaylös mobil och en som ibland inte har något ljud och dessutom trasig vibration (ergo man hör inte när det ringer) = inte så jävla bra.

Numret ifråga är +33(0)612066945 – hopplös radda med siffror, men det funkar åtminstone.

Och för att göra opraktiskt värre har jag i princip alla svenska nummer på mobilen utan display, så känner ni att ni vill kunna bli kontaktade av mig när jag väl står på svensk mark igen rekommenderar jag att ni skickar ett sms till +46(0)730432737 eller lämnar ett meddelande på Facebook eller nåt.

Nu ska jag ut i solen – bäst att njuta medan det varar, både YR och SF tjatar om dump till helgen. Tycker jag låter jättetrevligt, men goggelbrännan måste få sitt först.
Och det är torsdag så jag tror att jag tar tre slappåk i solen och sedan rullar förbi das Langleypicknick.

(Ja, kombinationen offpistx2 – pistvisning+ordentlig vurpa – snowboard har gjort att jag idag känner mig stel och ledbruten som en hundraåring. Min nacke tycker inte om någonting just nu, allra minst resten av min kropp. Note to self: landa inte på huvudet när du ramlar, Hedda.)

Sidledes i solen.

Efter en bitvis legendarisk och bitvis tragisk utekväll igår (Abraxas var grymma men Tössberg lyckades bryta foten) kände jag att det var dags för lite förnyelse. Eller ett återfall.

Med andra ord plockade jag fram brädan, och mötte upp Linn vid snötorget. Per hängde också på – misstänker att det till viss del var för att skratta åt mina bristande snowboardskills. Eftersom jag inte har stått på snowboard på snart två år väntade jag mig total katastrof och panik, men efter ett par inledande vurpor gick det faktiskt bra. Blåa backar är inga problem, men i röda kan jag inte svänga åt höger. Det bara låser sig i skallen. Får ge mig på det någon mer dag tror jag. Kanske imorgon – orginaltanken var att jag skulle åka park, men vår park är stängd inför North Face Ski Challenge, och mängden människor med liftkort som funkar i MoonParken är ganska liten.

Bortsett från att Per blev på-åkt av en okontrollerbar farbror (Per mår bra men det gör inte brädan) har det vart en bra dag. Det var nyttigt för min ödmjukhet att vara långsam och rädd igen om man säger så. Blir lätt lite dumdryg efter ett par månader i ett och samma system.

Burgare och årets första pinnglass (för mig iallafall) i solen på snötorget, allmänt slappande på Tango och nu försöker jag mobilisera någon sorts energi för att gå till jobbet. Inte lätt. Man kan väl säga att jag börjar lessna på fonduegrytor och fastklistrat ris nu. Borde ta och kolla upp hur länge jag egentligen har jobb (hoppningsvis inte så värst länge) också, så jag vet. Dutchweek räknas ju inte för då är jag redan hemma.. misstänker dock att jag kanske åker på att jobba på påsken – dvs min sista vecka här. Inte så kul.
Vi får se. Nu måste jag rusa.

Rasket ska ändå rivas.

Tango. Denna terrassernas terrass, denna oas av mörkröda kuddar, träbänkar och förhållandevis billig öl.
Snart är sagan all, men tills baren är tömd och turisterna borta kör vi så det ryker.
Åtminstone de dagar då solen bränner och afterskin flyttar ut.
För snart två veckor sedan konstaterade ett tiotal glatt hoppande säsongare att terrassen kanske inte riktigt var i form för dylika aktiviteter. Idag konstaterades det att den (nästan) höll för mer än femtio hoppande veckisar. Ett par rejält nedsjunkna plankor, och en med en spricka i, några krossade glas och en mosad kanna.
Imponerande lugnt facit med tanke på hur träet svajade.

Rätt kul ändå, jag var där i början, sprang ifrån för att fixa lite grejer och kom tillbaka till totalt mayhem tjugo minuter senare. Har ingen aning om vilka veckisarna var heller, en massa fransoser och grejer, men skoj var det.

Bra avslut på en bra dag.
Typ nio imorse skulle jag dra med Vera till Courchevel – trodde jag. Samling vid Peclet och då visar det sig att en gäst glömt sina solglasögon hemma. Inte bra. Gissa vem som volontärar och åker upp till Tango och hämtar dem, för att sedan jaga ikapp pistvisningen nere vid Mont Vallon? Undertecknad. Men det var faktiskt trevligt – jag fick åka nypistad Plein Sud i stora skärande svängar, och det är inte ofta det händer nuförtiden kan jag säg.
Dessutom hade vi en sjukt soft grupp: jag, Vera och sex medelålders män som åkte fort, inte körde vilse och bästa av allt: inget gnäll.
Solen har skenat hela dagen och bortsett från en vurpa av det mer legendariska slaget har åkningen varit super. Hittade manchester i Meribel klockan tre på eftermiddagen – det ni. Lokalkännedom is the shit. Och det var skönt för mina ben att köra ur sig lite. Puder och hajk gör en lite seg i benen, och det enda som botar segheten är mer rörelse. Dumt nog.

Nu är jag dötrött, har dagens andra paltkoma efter att ha stekt pannkakor och kommer nog inte hinna ta den där powernapen jag hade behövt så väl. Men men, vem bryr sig..
Bra dag.

Hajk, solsken och snö – livet på en pinne.

Mina ben är som spagetti. Jag ser det som något positivt. Två dagar i rad av solsken och långa åkdagar utan lunch har satt sina spår. Dels i mitt ansikte – om jag hade gogglebränna innan vet jag inte riktigt vad man ska kalla det jag har nu, och dels i kroppen.
Somnade med datorn i knät innan, det säger väl allt.

Igår morse var det kollektivt bummar-rejs upp mot Col, och för en gångs skull var det inte halv storm när man klättrar ner under liften, däremot en hel del oklara veckisar – många av dem utan vare sig hjälm eller lavinpryttlar. Att det faktiskt har dött folk här i krokarna de senaste dagarna verkar inte ha nått ut till alla.
Nog om det, åter till Col.
Sex olika åk, ju längre bort du skråar desto mer snö och mindre muppar blir det. Ettan och tvåan är i princip alltid ovärda så vi inledde dagen i trean. Helt okej, inte jättemycket nysnö men den var mjuk, fin och bra för självförtroendet. Efter det – en variant på fyran där man missar första biten till förmån för lite stenskrovel och allmänt trams.
Tredje vändan, den vanliga fyran, kan ha varit ett av mina bästa åk någonsin. Snön var inte legendarisk, men att släppa på hela vägen uppifrån och sedan, när man kommer till de tre olika rännorna, inse att shit – mittenrännan är orörd, och bara flyta på över kanten och se hela Val Thorens i utkanten av synfältet.. jag vet inte varför jag försöker beskriva det, för det går inte. Känslan när du bara surfar ner på mjuk snö, allting bara stämmer.. alltså. Herregutt!

Påväg upp igen stötte vi på Linn & Per som kommit hem från Verbier lagom till snön och solen. Tanken var att vi skulle bort mot femman eller sexan, men det skrået är i jobbigaste laget för en brädåkare så vi drog fyran igen. Lite uppkört men fortfarande bra.

Anna drabbades av nån idiotisk uppfinning kallad standby-jobb och var tvungen att dra till 360 – vi andra stack över till Orelle. Solsidan ner var lite spooky – tung släppig snö är ingens favvo, men baksidan var najs.
Jag hade aldrig åkt där innan, och när man ser det från GF ser det sjukt brant och obehagligt ut, men det var fint. Visst, med mer snö hade det kunnat vara en riktig lavinfälla, men igår var det bra.

Som avslutning på dagen drog vi korta Lac du Lou som på något vänster blev ett smått strapatsfyllt åk. För er som inte känner till det så är korta Lac du Lou (från Boismint) lite av en motorväg full av guidade grupper med mer eller mindre Stig-Helmersk åkstil och varierande fulhet på mössorna. Faaast, det går alltid att krångla till det lite.
Typ som när Per säger åk inte ner här, jag hade verkligen inte gjort det och vi gör det ändå. Slutresultat – jag ramlar nästan ner för samma klippkant som Johanna rasade ner för för tre år sedan – det enda som räddade mig var att en av mina avplockade skidor lägligt nog lagt sig på tvären som ett bra fotstöd.
Märkligt nog var det värt det för när vi kommit förbi gräs-sten-lera-infernot väntade en mysflack och lagom ospårad bergssida på oss. Gillas.
Dock höll pucklarna ner till Plan de l’Eau-liften på att döda mina ben helt och hållet.

Igårkväll fick jag för mig att det vore en bra idé att dricka rosévin. Det var det inte.
Deppfylla.

Trots det var jag väldigt morgonpigg imorse – orsak: La Masse. Denna fantastiska bergsklump skulle hajkas och det blev den också. Först en asjobbig vända nerför långa Lac du Lou – redan trötta ben + Kuro + dumma pjäxor + skitlångt skrå = kramp i vaderna. När vi kom ner till sjön var jag ett ilsket vrak och absolut inte sugen på nån dum promenad. Det gick dock över så fort krampen släppte.

Det är någonting med att hajka, särskilt när man tar sig ut så långt bort att man inte hör liftarna längre, som är så himla rofyllt. Jag glömmer att tiden går, jag slutar nästan tänka. Jag bara är. (Bortsett från när mina idiotjävlapjäxor vägrar samarbeta med bindningarna och jag blir ett svettigt, svärande monster, men strunt i det.)
Även om den bra delen av ett åk inte är längre än något man dagen innan kunnat nå direkt ifrån liften så blir det ändå på ett annat sätt. Jag har förtjänat mina svängar. Gått uppför på mjuk, märklig skiffer och i solvarm snö. Det är bara jag och mina polare, allt är upp till oss.
För den som eventuellt är intresserad så var det i princip samma hajk som jag gjorde för någon vecka sedan, men vi skippade sista klättringen för snön var lurig, och åkte ner i första bowlen istället. Och ja, det var lite läskigt när jag droppade in, men efter tre svängar när man känner att jorå – det håller, då är det bara att surfa på och så är livet på en pinne igen.
I slutet hamnade dock Tössberg i en creepy colouir, Per var en halvmeter från att ta ett dopp i sjön, och vi fick gå längsmed hela för att komma tillbaka, men oj vad jag är nöjd ändå.
Alla dagar med fluffsnö är bra dagar. Enkelt men sant.

Dessutom upptäckte vi att Per har förmågan att klona sig, även om det kan bli lite fel efter tredje-fjärde gången. Tänk att ha en sån skill, det hade vart praktiskt ibland.

Imorgon blir det antingen park eller Courchevel för min del, vilket det än blir så är jag övertygad om att jag kommer ha det ungefär precis hur bra som helst. Så är det bara.

Linn & bergen

Avdelningen för tvivelaktiga åk

Mauriennedalen från La Masse

Del två
Ser ni Tössberg?

Hög på livet.
Backside Orelle #1

Backside Orelle #2

Igår, idag och alla andra dagar. Sort of.

Igår:

Johannes et le drop de Jurassic Park.

Annapanna

Misstänker att hon trivdes bättre på nya Hellbents än gamla pistlagg.

Parken-åket. Kort snabb lift utan kö, ungefär åtta svängar – vi spårade allt.

Vår högst egna väg ner från Col fotad ur en trist vinkel. Mittenrännan.

Idag då?
Nä.
Gick upp tidigt imorse för att krama pappa hejdå, och insåg direkt att YR hade vunnit matchen om vädret. Grått grått grått men trevligt nog med snöfall on top. (Vad var det jag sa om mars, alla tvivlare?)
Först tänkte jag gå ner till Tango och socialisera mig, men när jag kom hem och printscreen-sparade nattens exceptionellt urflippade Facebook-konversation blev jag inspirerad och pusslade ihop två Internvideobloggar* istället, och det är ungefär vad jag har gjort idag.

Jag tänkte duscha, men det känns jätteonödigt att duscha innan man ska ställa sig med flottiga currygrytor i x antal timmar, så jag väntar med det.

Det låter förmodligen som om jag har haft en supertråkig dag, men tvärtom – jag har suttit i min säng och fnissat nöjt för mig själv i flera timmar. Lelle å andra sidan har varit rastlös på ett nästan Sebbe Wibergskt sätt, suttit och googlat ”saker man kan göra när man har tråkigt” på fullaste allvar och gått runt med en aura av LEK MED MIG, UNDERHÅLL MIG i flera timmar. Nu – en kort stund innan hon ska gå och jobba, har hon slagit sig till ro i sängen med mitt beprövade gråvädersknep: kolla på gamla bilder och filmer från mindre gråa dagar.

Fnisset som kommer sig därav är så mycket trevligare än nervöst vankande och ”ska vi gå och handla, ska vi göra pannkakor, JAG VILL GÖRA NÅNTING ROLIGT!”.
Hard knock life, någon?

Känns för övrigt som om livet här nere har tagit något av en u-sväng. Dels för att det bara är riktiga vuxna veckisar, dels för att det snöar och har snöat, och dels för att min stackars slutfestade kropp behövde vila. Jag hittade en öl under min säng innan, en Mariestad till och med – finöl (tack 706!) och min första, spontana tanke var när sjutton ska jag dricka den?
Antagligen imorgon, nu har jag vilat en vecka och borde med all rätt kunna återgå till min söndag-tisdag-torsdag/fredag-rutin, men jag vet inte alltså.. Osugen är bara förnamnet. Och imorgonkväll lär jag vara svårt död ändå, om det bara klarnar upp lite.
Jag tänker, som alltid, Col4, GF och kanske en tur ner till sjön.
Vi får se.


*internvideobloggen videoblogg bestående av klipp som antingen är för interna, för genanta eller båda för att kunna finnas tillgängliga för den stora massan. Dock har jag kommit på att man kan lägga upp dem på FB och bara göra dem tillgängliga för dem jag själv väljer. Synd att vårt internet är så värdelöst bara. Oh well, dom kommer. Pistvisning – oh la la. Allt till minnet av Jean-Claude Baguette, såklart.

Avdelningen för relefanta konversationer.

Påfyllning

Jo. Det har snöat. Och jag, Johannes och på morgonen även Anna har mosat snö så det stått härliga till.
Nu är jag trött och sitter som en zombie i min säng.
Fler bilder kommer imorgon.