Mina ben är som spagetti. Jag ser det som något positivt. Två dagar i rad av solsken och långa åkdagar utan lunch har satt sina spår. Dels i mitt ansikte – om jag hade gogglebränna innan vet jag inte riktigt vad man ska kalla det jag har nu, och dels i kroppen.
Somnade med datorn i knät innan, det säger väl allt.

Igår morse var det kollektivt bummar-rejs upp mot Col, och för en gångs skull var det inte halv storm när man klättrar ner under liften, däremot en hel del oklara veckisar – många av dem utan vare sig hjälm eller lavinpryttlar. Att det faktiskt har dött folk här i krokarna de senaste dagarna verkar inte ha nått ut till alla.
Nog om det, åter till Col.
Sex olika åk, ju längre bort du skråar desto mer snö och mindre muppar blir det. Ettan och tvåan är i princip alltid ovärda så vi inledde dagen i trean. Helt okej, inte jättemycket nysnö men den var mjuk, fin och bra för självförtroendet. Efter det – en variant på fyran där man missar första biten till förmån för lite stenskrovel och allmänt trams.
Tredje vändan, den vanliga fyran, kan ha varit ett av mina bästa åk någonsin. Snön var inte legendarisk, men att släppa på hela vägen uppifrån och sedan, när man kommer till de tre olika rännorna, inse att shit – mittenrännan är orörd, och bara flyta på över kanten och se hela Val Thorens i utkanten av synfältet.. jag vet inte varför jag försöker beskriva det, för det går inte. Känslan när du bara surfar ner på mjuk snö, allting bara stämmer.. alltså. Herregutt!

Påväg upp igen stötte vi på Linn & Per som kommit hem från Verbier lagom till snön och solen. Tanken var att vi skulle bort mot femman eller sexan, men det skrået är i jobbigaste laget för en brädåkare så vi drog fyran igen. Lite uppkört men fortfarande bra.

Anna drabbades av nån idiotisk uppfinning kallad standby-jobb och var tvungen att dra till 360 – vi andra stack över till Orelle. Solsidan ner var lite spooky – tung släppig snö är ingens favvo, men baksidan var najs.
Jag hade aldrig åkt där innan, och när man ser det från GF ser det sjukt brant och obehagligt ut, men det var fint. Visst, med mer snö hade det kunnat vara en riktig lavinfälla, men igår var det bra.

Som avslutning på dagen drog vi korta Lac du Lou som på något vänster blev ett smått strapatsfyllt åk. För er som inte känner till det så är korta Lac du Lou (från Boismint) lite av en motorväg full av guidade grupper med mer eller mindre Stig-Helmersk åkstil och varierande fulhet på mössorna. Faaast, det går alltid att krångla till det lite.
Typ som när Per säger åk inte ner här, jag hade verkligen inte gjort det och vi gör det ändå. Slutresultat – jag ramlar nästan ner för samma klippkant som Johanna rasade ner för för tre år sedan – det enda som räddade mig var att en av mina avplockade skidor lägligt nog lagt sig på tvären som ett bra fotstöd.
Märkligt nog var det värt det för när vi kommit förbi gräs-sten-lera-infernot väntade en mysflack och lagom ospårad bergssida på oss. Gillas.
Dock höll pucklarna ner till Plan de l’Eau-liften på att döda mina ben helt och hållet.

Igårkväll fick jag för mig att det vore en bra idé att dricka rosévin. Det var det inte.
Deppfylla.

Trots det var jag väldigt morgonpigg imorse – orsak: La Masse. Denna fantastiska bergsklump skulle hajkas och det blev den också. Först en asjobbig vända nerför långa Lac du Lou – redan trötta ben + Kuro + dumma pjäxor + skitlångt skrå = kramp i vaderna. När vi kom ner till sjön var jag ett ilsket vrak och absolut inte sugen på nån dum promenad. Det gick dock över så fort krampen släppte.

Det är någonting med att hajka, särskilt när man tar sig ut så långt bort att man inte hör liftarna längre, som är så himla rofyllt. Jag glömmer att tiden går, jag slutar nästan tänka. Jag bara är. (Bortsett från när mina idiotjävlapjäxor vägrar samarbeta med bindningarna och jag blir ett svettigt, svärande monster, men strunt i det.)
Även om den bra delen av ett åk inte är längre än något man dagen innan kunnat nå direkt ifrån liften så blir det ändå på ett annat sätt. Jag har förtjänat mina svängar. Gått uppför på mjuk, märklig skiffer och i solvarm snö. Det är bara jag och mina polare, allt är upp till oss.
För den som eventuellt är intresserad så var det i princip samma hajk som jag gjorde för någon vecka sedan, men vi skippade sista klättringen för snön var lurig, och åkte ner i första bowlen istället. Och ja, det var lite läskigt när jag droppade in, men efter tre svängar när man känner att jorå – det håller, då är det bara att surfa på och så är livet på en pinne igen.
I slutet hamnade dock Tössberg i en creepy colouir, Per var en halvmeter från att ta ett dopp i sjön, och vi fick gå längsmed hela för att komma tillbaka, men oj vad jag är nöjd ändå.
Alla dagar med fluffsnö är bra dagar. Enkelt men sant.

Dessutom upptäckte vi att Per har förmågan att klona sig, även om det kan bli lite fel efter tredje-fjärde gången. Tänk att ha en sån skill, det hade vart praktiskt ibland.

Imorgon blir det antingen park eller Courchevel för min del, vilket det än blir så är jag övertygad om att jag kommer ha det ungefär precis hur bra som helst. Så är det bara.

Linn & bergen

Avdelningen för tvivelaktiga åk

Mauriennedalen från La Masse

Del två
Ser ni Tössberg?

Hög på livet.
Backside Orelle #1

Backside Orelle #2