Vad ska man säga..
..det finns som ingen morgondag just nu.

Solen går ner bakom La Masse, pojkarna på terrassen öser igång klassiker efter klassiker – Baba O’Reiley, Don’t Stop Believin’, Kids, Dancing On My Own, Fanta & Rosé – och vi dansar så att golvet gungar. För idag finns ingen morgondag.

Vi har hajkat – Special-K, Challa, CP, Vera, Arvid och jag. Så långt ut man kan ta sig på La Masse och lite till, klättrat, flämtat och på vägen dräpt en och annan vild Snickers. Himlen var precis lika blå som vanligt och känslan i att vara långt från liftar, buller och tillrättalagda pister öronbedövande. När det bara är en själv, vännerna och berget blir det annorlunda. Större.
En perfekt sista dag på säsongen för dem som tar hem, en bara perfekt dag för mig.

Efter att under jubelrop ha plattat ut en stor mängd fluffiga vattenmolekyler kom vi ut i offpist-pisten som är standardvägen ner från Masse. Där tar vi sällskap med ett gäng barhuvade spanjorer på snowblades, vilket med tanke på mängden stenar i och omkring åket får ses som ett synnerligen omdömeslöst gäng muppar, men det hör egentligen inte hit.
Skönt att få rasta mina toklagg i deras rätta element i alla fall – Völkl Kuro plus slask-puckelpist är en upplevelse som inte är av denna världen. Bara så ni vet.
Snöläget havererade exponentiellt för varje passerad fallhöjdsdecimeter, vilket efter ett tag leder till att jag tar av mig skidorna och på ett eller annat sätt får åka kana nerför en lutande lerpöl. Fantastiskt! Tilläggas bör att Vera tog sig ner en meter åt höger – där det var snö, och jag kan verkligen inte förstå varför jag inte valde samma väg.

Efter att ha kasat genom ljung, slask, gräs och hoppat nerför en och annan sten kom vi ner till mitt kontemplatoriska paradis, mer känt som Lac du Lou. Vi vet fortfarande inte vem Lou är, men vi vet att sjön är lite småsmält och att det är väldigt roligt att åka vattenskidor. I sällskap med en oklar fransk barnfamilj och en massa solsken kollapsar vi på stenarna vid vattnet. Citat droppas, vilda Twix infångas och filosofen Arvid är i sitt esse. Eller?

Hur står det egentligen till med den svenska cigarettuppfödningen?
Vem är en strandad val?
Vem är en strandad säl?
Varför fattar CP ingenting?

Halv fyra ringer Ida, som ska åka hem och vi ska säga hejdå till. Tiden har bara rusat, och via ännu mer härligt slask och än härligare pucklar rejsar vi tillbaka till VT, uppför ett rullband och ner till busshållplatsen. Precis i tid. Avskeden har börjat och det känns precis så pissigt som det låter, om inte värre. Idag: klump i magen the size of Jupiter, hur ska det bli imorgon?
Inte tänka på det nu.

Vi tar skidbussen upp till Tango, via en omväg genom hela byn (frågan om varför det inte finns direktskidbuss upp till Neves kvarstår) som var lång nog att somna av, jag går hem och dräper en macka och förflyttar mig sedan till alpernas bästa terrass.
En sista afterski – sista dansen, sista chansen under den blåaste himlen i den tredje fulaste alpbyn. Det finns sämre slut på sämre skiddagar.

Nu ska jag avsluta innan det här faller ihop till en enda sentimental soppa, men jisses vilken dag. Och vilken vecka.

Special-K, Challa, Ida och CP – Val Thorens kommer bli tomt utan er, tack för allt och vad fan ska man egentligen säga mer..?

Inte mycket, mer än att jag ska styra någon sorts mat för jag har inte ätit på hela dagen, och att jag hoppas att de kommande timmarna går i slowmotion.

This is HB, signing off.
Vi ses på andra sidan midnatt.
PussHej.

PS. Soundtracket är fortfarande En Bra Dag med Ulrik.

På väg längs kammen, innan den läskiga klättriga biten..
Special-K – den nöjdaste snickersjägaren i Frankrike
Jag är nöjd. Åh så.
Jamen hur var det nu egentligen med snöläget? Ljung är väl bra för belagen, eller?
Doppa huvudet i Lac du Lou #1
Doppa huvudet i Lac du Lou #2
Doppa huvudet i Lac du Lou #3