Detta skrev jag den 27 april 2009 – samma dag som jag kom hem från Val d’Isère.

”Det är väl dags nu. Att ta tag i saker och ting.
Det finns ingen snö att skylla på här, inget Tignes-Le-Lac, inga tjugofemcentilitersöl, ingen Tocade, inga förfester högt uppe på bord och stolar till tonerna av Jefferson Starship.
Jag är hemma nu.

Polarkaka, en dörr att stänga och mellanmjölk i mängder.
Men hade jag kunnat hade jag vänt tillbaka.
Jag känner mig inte hemma här.

För allting är sig likt.
Allting, till och med jag.

Det är så svårt att förklara, livet som säsongare är så spontant, det blir precis vad man gör det till. Alla bara yrar runt, hem till varandra, när som helst, och om allting annat känns förjävligt finns alltid bergen. Lugnet, tystnaden när man är först upp på Pissaillas en söndagsmorgon när manchestern ligger som en dröm i backen. När hemlängtan eller hemreseångesten ligger som en grå klump i magen har jag ändå det. Tiden för mig själv, när det bara är jag och snön (och någon enstaka dum turist som är ivägen) och inga tankar alls.
Visst, här hemma finns ju havet, men det är inte samma sak.
Inte samma lugn och tystnad.”

Det är fortfarande lika sant – fast byt ut Pissaillas mot baksidan Grand Fond. Eller Col-Fyran. Det här är livet på en pinne, och det värsta av allt är att man ramlar av pinnen förr eller senare.
Lycka är en tickande bomb. 
Precis som nätter är bränsle för en grubblare.